C, som fyller 6 år i december, beslutade sig förra veckan för att göra en rim-bok. När jag vek upp det dubbelvikta A4-pappret vid dagens plockomgång  fann jag följande ord prydligt textade i versaler:

Rumpa

Pumpa

Gunga

Tunga

Troll

Boll

Min son har skrivit sitt allra första stycke erotisk poesi! Eller porrdikt om man så vill. Ja.. kanske det krävs en mamma med småperversa tendenser för att göra denna tolkning men hade ett fjärde ordpar varit Ut/Slut då hade saken i alla fall varit biff/stiff.

Nu kan man alltså köpa tjänster till sin hemsida där man erbjuds dagliga mailrapporter angående sina besökares IP-identitet, besöksfrekvens, klockslag för besök, från vilken sida besökaren kommit mm. Dessutom har man möjlighet att blockera enskilda IP-adresser från besök.

Det här tycker jag har gått för långt. Det framstår som sprunget ur ett absurt kontrollbehov av närmast paranoida former. Framför allt vänder jag mig, som tidigare nämnt, mot individuella användarens registrering av IP-adresser. Vari ligger meningen för enskilda individer att övervaka andra människors rörelsevanor?

Själva poängen med exempelvis bloggandet är en önskan efter en publik. Med andra ord bjuder bloggaren in till läsning, men i kombination med en sådan här tjänst görs detta på villkor av ofrivillig övervakning. Hur bekväm skulle du känna dig med att röra dig i samhället, såväl intill privata hem som offentliga mötesplatser, om det överallt satt dolda övervakningskameror som registrerade din personliga information och skickade den till byggnadens innehavare i syfte att ge dem information om vem du är, när du var där och hur ofta du passerar den platsen?

När blev det plötsligt ok att avanonymisera statistik på det här sättet och sälja den fritt? Vad hände med frågan om personlig integritet som förbjuder kameraövervakning och får människor att rasa över FRA-lagen? Är kränkningen enbart förbundet med ett myndighetsutövande? Är det helt ok att även åsiktsregistrera sitt bostadsområde om man gör det i personligt syfte?

Normalt brukar jag hävda att bojkott är ett felriktat vapen som sällan eller aldrig fyller sitt syfte och orsakar mer skada än nytta om det inte kombineras med aktiva åtgärder men i det här fallet väljer jag härmed att ta ställning genom att vägra besöka sidor som använder sig av den här typen av tjänst. Till dig, kära läsare, vill jag försäkra:

Jag är glad att du är här, jag har inget behov att ta reda på vem du är i smyg och jag registrerar inte din identitet.

Den lokala nyhetsstationen gör ett knivskarpt reportage om möjligheten att återvinna mjukplast. De har slagit sina kloka hjärnor ihop och kommit fram till att fråga sopsorterande tanter på återvinningsstationen huruvida de tycker att det är bra att denna möjlighet uppstått. Chockerande nog svarar samtliga tillfrågade ja på detta. Redaktionen låter sig inte luras utan beslutar att problematisera kring frågan:

Men allvarligt talat, hur kul tycker du att det är att skölja ur en filförpackning innan du slänger den?

För att verkligen reda ut begreppen en gång för alla visar den filsköljande sorteringsexperten i tillbörlig neongul uniform vad som kvalificerar som mjukplastförpackning: en förpackning är något som har innehållit något. Så skönt att vi nu fått klarhet i detta. Tack och lov för public infoservice.

Ännu en examinationsuppgift har lämnat den teoretiska livmodern och tagit tillämpningens fysiska form. Inom 15 timmar ska skapelsen lämnas över i magister Hanssons vård och dess öde är därmed förseglat.

Jag blickar framåt mot nästa befruktning av den kognitiva strukturen; kön klass och etnicitet. De individuella böcker jag valt att ha intimit umgänge med den här gången handlar om att förstå pojkars maskulinitet i det moderna samhället och bisexuella kvinnors praktik och politik. Varför lämna en vinnade konception, tänkte jag och lade upp mig.

Nu blir det valvaka! Jag räknar med en milstolpe i världspolitiken!

Intresserad av en blivande läkares blogg?

Kolla in Frida.

En halv kopp espresso få mina händer att skaka. Kopp efter kopp av kaffe lyckas inte skingra dimman när det lagt sig över medvetandet.

Övernaturliga filmer får mig att drömma rader av mardrömmar om bestialiska mord, människor som slaktas och kastas i massgravar innan mördaren jagar efter mig. Jag flyr till en familjemiddag bakom ett vitt spjälstaket dit jag därmed tagit med mig ondskan och barnen snart kommer att dö.

Efter en film full av mänskligt, politiskt legitimerat våld drömmer jag om havet och bergen, en enorm jättegryta där vattnet sugs undan i virvlar och sedan kastar vågor trettio meter upp i luften. Mitt i denna storslagna natur tar jag foton på män i tjocka koftor och vackra kvinnor lägger sig nakna på bänkar.

Jag vaknar förvirrad med minnet av ett litet barns mun mot mitt bröst. En kraftig smärta så förknippad med lycka att den knappt är möjlig att definiera och som får mig att gråta och le på samma gång.

Det som inträffade i lördagskväll/söndagsmorse var ett fenomen som är på väg att komplettera fylle-smset, nämligen fylle-blogginlägget. Varför pinsamma sig med en eller ett par telefonkontakter när man kan lägga ut en text på nätet och göra bort sig inför samtliga sina trogna besökare liksom.

Dagen efter uppstår följande dilemma:

1. Hm.. vad skrev jag egentligen igår på bloggen?

2. Någon bekant hör av sig och undrar hur jag mår och vad jag egentligen skrev om på bloggen.

3. Jag läser bloggen.

4. Jag funderar på huruvida jag borde radera inlägget och därmed bli upptäckt som något så fruktansvärt som en inläggsraderare (en av bloggarens 7 dödssynder) av dem som redan hunnit läsa inlägget.

5. Jag imponeras över hur välformulerat inlägget är och låter det vara kvar.

Jag får helt enkelt ta mitt ansvar och försöka låta bli datorn nästa gång jag kommer hem mitt i tequilaruset (den där sista som ska sätta pricken över kvällens i). Trots allt är det ju ett friskhetstecken till läsarna eftersom det betyder att jag kommit hem, ensam, och vid minna sinnens fulla bruk (<--- ordvits).

Då arbetet kärvar och tänkandet låst knut på sig själv och ständigt verkar återkomma till samma idé som redan förkastats ett antal gånger plockar jag ur minnet fram en intervju med filmaren Jan Troell där han utrrycker sig enligt följande:

När man skapar tvivlar man på sig själv nästan hela tiden.

Tack Jan. Nu känns det lite bättre.