I brist på annan syssla har jag ägnat mig åt att klicka tillbaka ett år på de bloggar jag läser för att se vad skribenten ägnade sig åt förra november, om bloggen funnits så länge. Ibland är det lustigt hur lika den ser ut då och nu. Kanske hänger det ihop med att november är en ganska händelselös och inte speciellt kul månad. För mig har november blivit en slags fullmånens månad då osynliga krafter får oväntade eller olycksbådande saker att ske. Därför gömmer jag mig vidskepligt i år.

Här kommer en repris från mitt november 2007: (Observera att det inte är killen i filmen som har skrivit brevet. Dvs namnet är fingerat.)

November brukar vara årets tråkigaste månad. Den brukar vara kall och frusen men utan snö. Mörk och tyst och deprimerad. Årets november har varit annorlunda. Snön kom tidigt i år. Med snön i november kom Daniel, och trots att snön låg kvar i december var han borta när de första ljusstakarna dök upp i fönstren på min gata.

Daniels fråga var enkel och rak, utan krusiduller. Han fick syn på mig och han ville träffa mig. Varken mer eller mindre. Det första mötet varade i fem minuter, det första intrycket var lovande och jag var hoppfull. Efter en vecka sågs vi igen. Han pratade mest och jag lyssnade mest, försiktig med att mer än antyda sådant som inte frågades efter. Mina tidigare misstag har bestått i att säga för mycket för fort. Tendensen att bli för personlig har stått mig dyrt. Det första arvet från relationen innan gör sig påmint.

Några dagar senare var det dags att gå ut och jag hade målet med kvällen klart för mig. Det var Daniel jag skulle träffa och Daniel jag skulle ha. Jag mötte honom i natten med rädslan nonchalant dold bakom ryggen, bara nästan så att den inte syntes. Rädslan för att ha glömt vem jag är och vad jag kan. Rädslan för att inte vara bra nog. Det andra arvet gör sig påmint.

Natten var som sådana nätter brukar vara. Ett möte mellan det förväntade och det verkliga. En sammansmältning av sanning och konsekvens. En differentiering mellan vad som är fantasi och vad som är på riktigt. Ju tidigare det sker desto bättre resonerade jag. Jag ville inte ha mer tid att bygga föreställningar och se dem grusas. Jag ville se saker för vad de var så att jag kunde ta ställning till dem i nyktert tillstånd. Tiden var min fiende och jag utmanade den våldsamt. Daniel var som sin fråga. Enkel och rak och utan krusiduller. Dock med ett inslag av konstlad företagsamhet. Jag kan inte avgöra hur mycket av det han visade mig som var han och hur mycket som var hans repertoar. Skulle jag gissa skulle jag säga att han var lika rädd som jag och därför möttes vi aldrig den natten, inte på riktigt.

Ett dygn efteråt var abstinensen i sitt startskede. Jag somnade hemma i min säng i ett kvavt lugn som bröts av hans meddelanden. Jag var förvirrad och trött och av praktiska skäl inte förmögen att möta honom. I efterhand gnager det mitt medvetande; om jag kunnat sköta det annorlunda. Om det spelat någon roll. Därefter drog han sig undan, i motsatt riktning till reaktionerna som rusade i mig. Frågor jag inte kunde ställa, undran som inte besvarades, behov som inte tillfredsställdes. Några tafatta försök till kontakt och så gav jag upp.

Två veckors intensiv spänning slutade i en dimma av saknad. Återigen var saknaden framför allt fysisk. Minnet satt i kroppen. Hjärtat kunde bara se sig om i undran, medveten om att något hänt men inte invigd i vad. En hård kamp mellan förnuft och känsla slutade lika men gjorde dem till fiender inom mig inför en framtid med överhängande hot om krig.