Livet är öar av extas i en ocean av leda och när man uppnått trettioårsåldern ser man sällan land.

Det där är ett av mina favoritcitat ur Tärningsspelaren av Luke Rhinehart. Jag hann bara läsa 78 sidor innan sommarens bokorgie avbröts av diverse, men jag fann den mycket underhållande. Säkert delvis tack vare att huvudpersonen är psykoterapeut och boken driver ganska hårt med psykologyrket. Citatet är en sådan svart cynisk mening jag sitter och kluckar gott åt i mina svarta cyniska stunder. Jag tror att jag gillar den här typen av humor så mycket eftersom livet helt enkelt blir lite lättare att leva med om någon då och då konstaterar att det är skit men med glimten i ögat för en gnutta hopp om motsatsen. Dessutom är skönt när någon slutar upp en ögonblick med att låtsas vara så jävla lycklig hela tiden fast de egentligen inte är det och helt ogenerat och irrationellt vänder sin frustration mot livet självt. Vem behöver Gud när det finns Cynism?