Men hallå där! För ungefär en månad sedan skrev jag ett mail till företaget som byggt och lanserat den här tjänsten (bloggagratis) med några synpunkter på vad jag tyckte var bra och vad jag tyckte saknades. Det var ganska klurigt att komma i kontakt med dem eftersom det inte finns något formulär eller någon länk på förstasidan eller så. Envis som jag är när jag har en åsikt om något letade jag mig dock fram till dem. Bl a påpekade jag hur bra det vore med en intern sökfunktion med en rad motiveringar.

Nu finns det en! Tjohooo!

Söker man på 'kärlek' kan man nu hitta drygt 30 inlägg skrivna av mig om detta.. och 26 om DÖDEN!

En otroligt egotrippad del av mig vill mena att det inte alls är något de tänkt ut själva utan att den tillkommit tack vare mig. Samma storhetsvansinniga själ påstår sig ha varit inblandad i Vecko-Revyns byte av chefsredaktör eftersom jag ett par månader innan bytet utförde en aktion mot den förre chefredaktören där gjorde klart vad jag ansåg om hennes anskrämliga tidning och vad den gjorde med unga tjejer. Jag blandade in mitt företag och dess 220 restaurangchefer och fick sedan fick ett förebrående samtal från huvudkontorets informationsansvarige där hon hävdade att företaget skulle förneka ansvar och all kännedom om mitt tilltag om det kom ut i media.

Höhöhöhöhöhö!

HÖHÖHÖ!

Muuuuuahahahahaaaa!

(nä ok, men det vore rätt läckert, erkänn!)

Att läsa queerteori är som att ta av sig ett par slalomglasögon. Sådana där med färgat glas som gör att konturerna i backen blir synliga och förhindrar snöblindhet. När de lyfts av flyter markytan samman och vägen ner blir inte lika självklar, inte lika säker och inte lika graciös (inte för att jag kan hävda att jag någonsin varit speciellt graciös i slalombacken, men ni fattar grejen). Risken/möjligheten att hamna off-pist blir betydligt större. Ibland är det väldigt befriande när inte allt är självklart. Jag antar att teorin tilltalar mig bl a eftersom den bekräftar min varande skepticism till föreställningen om det ”sanna jaget” och tanken om en identitetens kärna.

Idag såg jag på Narnia - prins Caspian med min son och log lite för mig själv då barnen ställer sig undrande till en björn som inte kan tala och får förklaringen att ”blir man behandlat som ett dumt djur tillräckligt länge så blir man till slut det”. Konstruktivistiskt av dig där, mr Lewis.