Idag är det Sveriges nationaldag. Senast i förrgår fick vi, i detta sammanhang ett vi som handlar om nationell samhörighet, ta emot en känga från en hysterisk dansk antropolog som anklagade Sverige för någon slags obskyr feministisk fascism. Ständigt sparkas begreppet "politisk korrekthet" runt som en nedvärderande sätt att beskriva ett folk som inte vill "säga som det är". Detta av människor som med våldsam övertygelse försöker ta patent på just "hur det är". Jag vill påminna om hur PK definieras:

Två betydelser av PK:

1. Politisk korrekthet: att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.

2. Politiskt korrekt: som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Nina Björk skriver ett svar i DN kultur där hon tillbakavisar danskens kritik med att om det är något vi uppnått i sverige så är det en lägre toleransgrad för sexism. Det är vad det handlar om. Inte hur det är, utan hur vi vill ha det.

Politiskt korrekthet är allstå ett relativt begrepp och vad det innehåller beror på det rådande idealet. Jag är gärna politiskt korrekt så länge det ledande kulturskiktet i det samhälle där jag lever står för ett jämställdhetsideal. Det att ett samhälle utvecklar lägre tolerans mot olika typer av förtryck, det är i sanning något att fira.