Den här bloggen började som en resa genom tio terminer på psykologprogrammet mellan 2007 och 2012.

Efter 1 år var detta  platsen där jag stjälpte ut lite av min själ då och då, när den svämmade över.

Efter 2,5 år blev det här platsen där jag utforskade gränserna mellan det privata, det personliga och det professionella. Mitt skrivande tvingade mig ständigt till etisk reflektion; inför mig själv och inför andra. Mina ord här fick en tyngd jag inte kunnat förutse. Min integritet såväl som min identitet sattes återkommande på prov.

Efter 4 år kände jag alltmer behovet av att avgränsa min professionella identitet från min privata. Dels av respekt för professionen som sådan men framför allt för klienternas skull. I mötet med dem är jag där för deras skull, i mötet med mig - här - är jag här jag här för min skull. Det var också då det blev allt tydligare för mig hur just jag axlade den här rollen och vad som faktiskt var jag.

Efter 5 år tog jag examen men arbetet som psykolog tog tyvärr inte vid. Det visade sig vara betydligt svårare att få jobb än vad jag kunnat ana. Det var här jag fick lära mig att kontakter, rörlighet och flyttförmåga är flera gånger viktigare i övergångsfasen än kompetens och prestation.

Efter 6 år fick nådde jag till slut mitt mål och skrev under mitt första anställningskontrakt, min dörrskylt och mitt passerkort med ordet "Psykolog" bredvid mitt namn. Ordet psykolog blev plötsligt väldigt problematiskt här på bloggen och det var här jag fick fundera på om det ens var möjligt att fortsätta skriva under samma titel. Jag fick fundera vad det betyder för mig att titeln är skyddad. Under tiden var det tyst.

Det fortsatte enbart genom de personliga vindligar som livet innebär. Mycket av det senaste upptas av en svidande kärleksaga som aldrig fick ett lyckligt avslut. Jag lärde mig av den att det inte finns några absoluta svar på vad som är rätt och fel, sant och osant, rimligt och irrationellt. Jag lärde mig att vissa sorger aldrig går över och att livet aldrig väntar. Frågar du mig hur man gör för att släppa taget så har jag inget svar. Berätta gärna. 

Jag fortsätter leva.

Välkommen att följa med en bit på vägen.

Observera att mina åsikter inte är representativa för psykologkåren utan helt subjektiva. Den här sidan är min personliga, men yrkesidentiteten är mer än en iklädnad, den är ett sätt att se på världen som jag inte längre kan välja bort.