Ett hungrigt hjärta trevar där dörrar stängs,

ett vilset sinne söker ljus.

Den minsta spricka där muren sprängs,

där barriärer kan bli till grus.

Ett hungrigt hjärta söker tröst efter besvikelsen,

ett ensamt sinne ber om nåd.

Bakom den allra blekaste förnimmelsen,

spinner hoppets norna en ny tråd.

Ett hungrigt hjärta letar efter ovänd jord,

där ingen främmande satt fot.

En plats där längtan ännu saknar ord,

där nya drömmar kan slå rot.

Heart seaking solace

A hungry heart gropes where doors are closed,
a mind lost searches every bounder.
Looking for a crack in the wall exposed,
where barriers can founder.

A hungry heart seeks solace after temptation,
mercy for a lonely mind.
Behind the very faintest of sensation,
new threads of hope are intertwined.
 
A hungry heart seeks land for unturned earth;
where no stranger has set foot.
A place where words for longing are yet to birth,
where new dreams can root.

Det är med ett visst vemod jag går in i årsdagen av försvinnandet. Samtidigt påminner jag mig om löftet jag gav mig själv att se annorlunda på avslut. Ja, jag ska fira midsommar med en ny förståelse av livet och vad det bär med sig.

Idag står jag på en okänd plats, en plats där jag aldrig tidigare varit. Jag vet inte vart vägarna leder här, jag kan inte se runt hörnen och jag försöker oändligt försiktigt lära mig språket för att kunna fråga hur jag ska gå. Osäkerheten gör mig ingenting. Det är det här jag vill lära mig.

Rast på donken, jag och en medarbetare pratar om min praktikplats och hjärnskador.

Medarbetare: En hjärnblödning verkar inte kul.

Jag: Nä, var jag tvungen att välja mellan en hjärtinfarkt och en stroke skulle jag nog hellre få en hjärtinfarkt.

Medarbetare: Ja, en stroke skulle suga.. en hjärtinfarkt skulle vara mer chill.

Helgen bär med sig en blåsa på lilltån stor som en tumnagel (så går det om man inte häller ut alla gruskorn ur skorna), träningsvärk i höger fot (jodå) och vad samt en hel massa nya motoriska nervkopplingar. Totalt 10 timmars danskurs är avslutad och den som vill snurra på psykologen får väl helt enkelt hålla utkik på logen framöver.

Det var ett tag sen ja, men nu är det dags igen!

Det har jag gjort, säger mitt minne -

det kan jag inte ha gjort, säger min stolthet och framhärdar envist.

Till sist ger minnet upp.

Det går snabbt, bara precis så att jag hinner se. Mellan orden, en blixt av färg och jag vill säga.. vänta!.. men det är för sent för den här gången. Det går undan och jag hinner inte med, men det räcker för att bränna fast i minnet. Det räcker för att jag ska undra, för att jag ska söka mig tillbaka, treva längs den släta ytan efter sprickan där jag såg mer. Jag vill veta mer.

Våtdräkt, hockeyhjälm och träningsvärk i midjan men inte var det så läskigt som jag trodde och verkligen inte så kallt. Jag har fått mersmak och förhoppningsvis är forsen bara början. 

Forsättning på min historia om stress.

I augusti 2007 tog jag tjänstledigt på obestämd tid för studier. Idag är kaktusbollen förvunnen men halsbollen har jag kvar. Den kan uppträda i samband med prestationsångest men också vid märkliga tillfällen som när jag läser godnattsaga för min son.

Under våren fick jag för första gången erfara en ny arbetssituation med ny press och nya uppdrag. Efter ett par veckor talade kroppen till mig med nya signaler som jag inte kände igen. Jag glömde bort. Jag glömde bort möten och tappade bort saker och presterade också klart under genomsnittet på minnestest efter att ha presterat klart över genomsnittet på alla andra test vi utförde på varandra, jag och kandidat C. Jag blev chockad och krävde att få göra om testet. Det gick lite bättre, den här gången med all kraft jag hade och en ny strategi för inlärning. Jag kunde alltså kompensera till viss del. Jag hade mycket svårt att koncentrera mig efter ca 30 minuters samtal och skrev jag inte ned allt jag fick höra mindes jag inte vad jag skulle göra efter mötet, under lunchen kunde en plötslig utmattning komma över mig som fick synfältet att flimra och världen att snurra och jag måste lägga mig ner en stund på soffan i personalrummet eftersom det kändes som att hjärnan höll på att gröpas ur infrån. På ett möte blödde jag näsblod.

Där fick det vara nog. Medan kandidat C välkomnade allt arbete som kom i hennes väg, tackade jag nej till ytterligare uppdrag (utöver mina ordinarie). Jag läste på om hjärntrötthet och vila och kognitiv avlastning. Jag gjorde en sak i taget. Jag tog andningspauser. Jag skrev lappar. Jag stängde dörren. Jag gick undan. Jag låg ner ibland. Jag bockade av mina checklistor. Jag undervisade om stressmodellen. Jag tog vara på mina styrkor och var alltid extremt väl förberedd.

Jag gjorde ett bra jobb och tvingade inte mig själv att göra mer.

Flera klasskamrater har pratat om hur de har svårt att dra gränsen eftersom jobbet är så roligt. Det jag hör är att de fortfarande har ett val. Det har inte jag. Om jag fortsätter för att det är så roligt så tar min kropp över och stänger helt enkelt av mig. Mitt huvud blir tomt. Jag måste vila och jag måste göra det i förväg. Det är inte "svårt", det är nödvändigt. Det finns inget som heter att det inte "går", jag måste göra det. Jag hoppas för mina klasskamrater (och övriga vänner som fortsätter att driva sig till strax under bristningsgränsen med motiveringen att det inte "går" att förändra situationen) att de hittar sin gräns innan den hittar dem. När den är passerad är det för sent. Då går det inte att forsätta, på riktigt.