Direktlänk till inlägg 14 juni 2010
Forsättning på min historia om stress.
I augusti 2007 tog jag tjänstledigt på obestämd tid för studier. Idag är kaktusbollen förvunnen men halsbollen har jag kvar. Den kan uppträda i samband med prestationsångest men också vid märkliga tillfällen som när jag läser godnattsaga för min son.
Under våren fick jag för första gången erfara en ny arbetssituation med ny press och nya uppdrag. Efter ett par veckor talade kroppen till mig med nya signaler som jag inte kände igen. Jag glömde bort. Jag glömde bort möten och tappade bort saker och presterade också klart under genomsnittet på minnestest efter att ha presterat klart över genomsnittet på alla andra test vi utförde på varandra, jag och kandidat C. Jag blev chockad och krävde att få göra om testet. Det gick lite bättre, den här gången med all kraft jag hade och en ny strategi för inlärning. Jag kunde alltså kompensera till viss del. Jag hade mycket svårt att koncentrera mig efter ca 30 minuters samtal och skrev jag inte ned allt jag fick höra mindes jag inte vad jag skulle göra efter mötet, under lunchen kunde en plötslig utmattning komma över mig som fick synfältet att flimra och världen att snurra och jag måste lägga mig ner en stund på soffan i personalrummet eftersom det kändes som att hjärnan höll på att gröpas ur infrån. På ett möte blödde jag näsblod.
Där fick det vara nog. Medan kandidat C välkomnade allt arbete som kom i hennes väg, tackade jag nej till ytterligare uppdrag (utöver mina ordinarie). Jag läste på om hjärntrötthet och vila och kognitiv avlastning. Jag gjorde en sak i taget. Jag tog andningspauser. Jag skrev lappar. Jag stängde dörren. Jag gick undan. Jag låg ner ibland. Jag bockade av mina checklistor. Jag undervisade om stressmodellen. Jag tog vara på mina styrkor och var alltid extremt väl förberedd.
Jag gjorde ett bra jobb och tvingade inte mig själv att göra mer.
Flera klasskamrater har pratat om hur de har svårt att dra gränsen eftersom jobbet är så roligt. Det jag hör är att de fortfarande har ett val. Det har inte jag. Om jag fortsätter för att det är så roligt så tar min kropp över och stänger helt enkelt av mig. Mitt huvud blir tomt. Jag måste vila och jag måste göra det i förväg. Det är inte "svårt", det är nödvändigt. Det finns inget som heter att det inte "går", jag måste göra det. Jag hoppas för mina klasskamrater (och övriga vänner som fortsätter att driva sig till strax under bristningsgränsen med motiveringen att det inte "går" att förändra situationen) att de hittar sin gräns innan den hittar dem. När den är passerad är det för sent. Då går det inte att forsätta, på riktigt.
Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...
Jag pausar här. Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär. Här tystnar psykolog...
Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...
Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 | 3 | 4 |
5 |
6 | ||||
7 | 8 | 9 | 10 |
11 |
12 | 13 |
|||
14 | 15 | 16 |
17 |
18 | 19 |
20 | |||
21 | 22 | 23 |
24 |
25 | 26 |
27 |
|||
28 |
29 |
30 |
|||||||
|