Jag drömde att jag satt uppkrupen i en rik kvinnas soffa och bläddrade i en bok med konstnärliga fotografier hon publicerat. Där fanns bilder av landskap tagna på natten. Fält och träd i blåst, i gråskala av bristen på solljus. Där fanns ett barn på fältet, felplacerat i tiden, med det gråblonda håret smekt runt nacken av vinden där hon blickade ut i mörkret. Jag förundrades av skönheten i bilderna, som visade sådant som inte borde gå att se. Det var ett landskap fråntaget sin identitet, utan årstid, utan namn. Något likt en snöflinga hängde i luften vid flickans kind och det böljande gräset var samma nyans som hennes hår. Det var bekant för mig, trots att jag inget borde veta. Det var ett landskap ur min fantasi, fångat i verkligheten.