Ja.. kära vänner och fiender.. här ligger kreativiteten i träda verkar det som. Det är inte så konstigt med tanke på att jag befinner mig i sorg över min senaste musa. Livet har sin gång. Jag har inte hämtat mig. Vi får välan se hur länge det dröjer. Sa flickan.

Jag var vid havet i alla fall. Med tungt hjärta och fina vänner.

En fråga jag alltid ställer mig då jag går på gruppträning eller tittar på en intruktionsvideo för någon form av koreografi:

Varför envisas instruktören med att stå vänd mot gruppen/kameran/eleven?

På det sättet blir ju alla rörelser spegelvända vilket dramatiskt försvårar inlärningen. Borde det inte vara en helt grundläggande pedagogisk teknik att läraren och eleven står i samma position? Eller har även dessa experter drabbats av användarvänlighets-paradoxen*?

*en expert som sammanställer en instruktion kan inte leva sig in i hur det är att vara nybörjare och missar därför att beskriva grundläggande information som för honom/henne är automatiserad och därmed omedveten. Egen teori.

Då närvaron glider ur kroppen ersätts den sakta av inre röster som talar med kluven tunga och en omfördelning sker. Sorg byter plats med ilska, ilska med besvikelse, besvikelse med likgiltighet, likgiltighet med skuld och så tillbaka igen. De flyter om varandra, visar motstridiga bilder i eftertankens kalejdoskop.

Jag och C tittar på Star Wars.

Careful you must be when sensing the future. Fear of loss is a path to the dark side. Attachment leads to jealousy, the shadow of greed that is.

-Yoda

Tomheten är öronbedövande. Inuti den kastar sig tankarna mellan väggarna. Instängda vilsna fåglar, fångade mellan obevekliga väggar av glas, som störtar sig mot rutorna och faller förtvivlat till marken medan livet spelar upp hjärtslitande dramer av sanning utanför. Inuti tomheten sitter jag darrande kvar med ett gapande hål i min kropp där han slet sig lös. Ett hål som sakta fylls av Hennes tårar och min egen obestridbara skuld.

Plötsligt står Hon där bredvid mig i ett annat rum av tomheten och det är hennes smärta jag möter med enbart glaset mellan våra ansikten. Förvillande lik, en skiftning av en spegelbild, en sviken syster skakande av förödmjukelse och sorg. Så nära mig att synden bränner mina ögon men min blick viker inte undan. Hon ber mig om svar, söker hjälp att förstå men jag har inga svar att ge. Jag är själv alltför fattig och jag kan ingenting förklara.

Även över Honom flåsar ödets ironi. Till honom gavs en makt alltför stor att hantera och en styrka alltför svår att bära. I panik värjde han sig slutligen emot den och med rungande kraft slår den nu allt han älskar i spillror. Förlåt honom, ber jag henne. Avsky honom inte för det är det vackraste i honom som lett honom fel. Hon gråter tyst på andra sidan glaset. Älska honom för hans svaghet, ber jag henne. Hur ska jag orka bära den in i framtiden? Skulle du kunna göra det om du var jag? frågar hon mig uppgivet och jag förblir tyst.

The emptiness is deafening. Inside it thoughts throw themselves between the walls. Trapped lost birds, caught between relentless walls of glass, crashing against the window frames and falling desperately to the ground while life stages heartbreaking dramas of truth outside. Inside the emptiness I sit trembling with a gaping hole in my body where he tore himself loose. A hole slowly filling up with Her tears and my own undeniable guilt.

Suddenly she is there next to me in another room inside the emptiness, and it is her pain I meet with only glass between our faces. Confusingly similar, a hint of a mirroring reflection, a sister betrayed, shaking with humiliation and grief. So close to me the sin burns my eyes but I do not look away. She begs me for answers, seeking help to understand but I have no answers to give. I am myself destitute and I own no explanations.

Also over Him life's irony breathes heavily. He was given a power too great to handle and a strength too difficult to bear. In panic he finally turned against it and with resounding force it now strikes down on all that he loves leaving him with shatters of the life he knew. Forgive him, I beg her. Do not recent him, for it is what is most beautiful in him that led him astray. She cries faintly on the other side of the glass. Love him for his weakness, I beg her. How can I find the strength to carry it into the future? Would you be able to do it if you were in my place? she asks me despondently, and I remain silent.

You know that little part of my heart you took with you and replaced with a little piece of yours.. Sometimes it hurts so bad I cannot sleep. I have tried to let it meet another heart to play with and then it yelps in my chest like a puppy dog put with the wrong batch. And the rest of my heart, which is only mine, it calls for you at night, begging you to come with comfort to the little piece of you left for it is lonely. It calls out Love, return to me! Love, come home!

Then it falls to silence, realizing the little piece you left in me is too small.

När en nysning under lunchrasten orsakar att byxknappen sprätter iväg är det dags att inse att det är hög tid att gå upp en storlek i arbetsbyxor.

När 99% av gästerna beställer marängswisch är det dags att inse att det är något fel på ordet marängswiss. Jag kan visserligen tänka mig att det finns något svischigt med just vår efterrätt eftersom den snurras, men en vanlig marängsviss har absolut ingenting svuschigt över sig alls. Det är glass, maränger, grädde, frukt och sås i en bägare (liksom).

Nå, det går väl an att uttala det hela korrekt om det stavas med enkel-v. Marängsviss ligger någorlunda väl på tungan. Men då McDonalds envisas med att blanda in ett w så blir det svårare. Maräng-swi-ss. Prova själv. Dock är Donken inne på rätt spår eftersom ordet kommer av att det är en schweiziskt efterätt vi snackar om här. Alltså en maräng-schweizare, eller en maräng-swiss på svengelska. På korrekt engelska borde det med andra ord heta meringue suisse.

Hur skulle detta låta i kassalinjen? Förmodligen: Meringu-sussi.

Jamen jösses, det går ju bara inte.

Vissa gäster tar dock det säkra före det osäkra och beställer helt enkelt en maräng-flurry. Det vet vi alla vad det är. Ändå måste personalen i ett sådant läge spela produktnamnpedagoger genom att med trevlig uppmuntrande röst svara: En marängsviss ja. 19 kr tack.

...stack T åt mig Om katter av Doris Lessing, därmed sommarens första bok. En kärleksfull tillägnelse huskattens högdragna stolthet och intrikata spel om människans gunst.

Vad är charm egentligen? Gratis utdelande av nåd, slösande med något som skänkts av naturen i dess roll som slösare. Men det finns något otillfredställande i detta, något som är svårt att finna sig i, någonting som inte stämmer; vi upplever en orättvisa. Bara för att vissa varelser fått så mycket mer än andra, måste de då ge tillbaka? Charm är någonting på köpet, överflödigt, onödigt, i grunden en extrakraft som slängs - skänks bort.

Vad blir nästa? Boktips, någon?

Där spatserade jag obrydd längs gatan i jakt på krukor till mina växande hibiskusskott som grannen skänkt mig. Plötsligt kom där över mig den brillianta idén att gå in i en parfymbutik och spraya på mig min fjärran från mig bortseglade älskares parfym.

Åh himmelriket på jorden!

Åh Österrike i mitt sköte!

(Ni vet vad som händer med en katt som doftar på kattmynta. Mer behöver jag väl inte säga.)