Andra skriver om oro, ilska och för dyra kebaber. Själv är jag inte speciellt orolig fastän det krånglar. Inte speciellt arg fastän saker och ting inte sköts som de ska. Inte speciellt snål fastän jag inte får jobba och pengarna sinar. Obrydd helt enkelt. Fortfarande blasé.

Det var ju inte så bra, sa någon.

Äh, säger jag.

Det verkar lite konstigt det där, sa någon.

Äh, säger jag.

Men.., säger någon.

Äh, säger jag. Jag bryr mig inte.

Ett ögonblick undrar jag om jag håller på att bli deprimerad. Kallas det inte för det, när man inte bryr sig om något? När man inte har lust med något? Men hallå liksom, jag köpte ju IKSU-kort. Så då kan det inte vara det. Det kanske är helt normalt. Och sunt till och med.

De som ihärdigt hävdar att vi inte har haft några terapigrupper på skolan under våren får väl tycka det men jag har absolut haft min terapi. Min egen KBT.

Jag har lärt mig att inte oroa mig och märkt att det funkar ändå.

Jag har hånglat när jag borde ha pluggat och fixat tentan ändå.

Jag har skrivit dikter när jag borde ha repeterat och spikat tentan ändå.

Jag har letat ackordutskrifter när jag borde ha letat stödlitteratur och klarat examinationen ändå.

Jag har sovit när jag borde förberett mig och grupparbetet har gått utmärkt ändå.

Jag har kastat sederligheten för vinden och.. ja, ni fattar grejen.

Ingenting är vad man tror och det blir vad man gör det till och fokuserar man på problemet så förstorar man det och ord är skapande och det ordnar sig. Känn lugnet. Jodå.

Men..

Äh!

Någonstans på vägen visste jag att vi redan valt olika stigar och att vi är på väg att tappa bort varandra. Din hand glider ur min, våt av oro, och jag kan se en kurva närma sig framför oss som för våra steg i olika riktningar. Jag kommer inte att följa dig på din väg eftersom den leder mig tillbaka till en plats där jag varit förut och inte vill återvända till. Jag vet att du inte kan följa mig på min. Så vad tar vi oss till då kurvan lägger sig vid våra fötter? Släpper vi varandra och går åter dit livet kallat oss att vandra innan vi möttes, var och en för sig, eller lämnar vi vår trygghet för att behålla det vi funnit då vi ett ögonblick klev snett? Är du beredd att vika undan från den kända stig där många redan vandrat? Vågar du trampa upp en helt ny på okända marker för att få gå där vid min sida? Jag kan lova dig, min hand är stark och mitt hjärta fyllt av mod. Gå med mig och jag ska tvinga våra tvivel undan med min tro.

No but now the asphalt is blooming, as we say in Swedish. Jag fick plötsligt för mig att jag trots allt ska skaffa ett träningskort. Skäl?

1. Jag är löjligt trött.

2. Jag får jämt ont i ryggen.

3. Min kropp är rätt fräsch och den får gärna fortsätta vara det om tio år.

4. Jag har inget att göra och ingen lust att göra något.

5. Förhoppningsvis har så många studenter åkt sin väg att man får vara någorlunda ifred på stället.

6. De har ett erbjudande som innebär att man får träna gratis hela sommaren. Det bör återkomma vilket betyder att juni är den bästa tiden på året att köpa IKSU-kort.

Jag känner fortfarande ett motstånd i mig men jag tänkte eventuellt ignorera det.

Eftersom jag inte har något annat för mig för tillfället tog jag en förmiddagslur. Jag drömde att jag tillhörde en hemlig liga, en radikal aktionsgrupp. Likt i en Bond-film skulle vi stjäla några mystiska vita patroner och sätta in dem i en maskin. Två skurkar försökte sabotera det hela eller skulle kanske sno maskinen. De hann i tid men jag lyckades lura dem att delta i själva igångsättandet först. Sedan kunde de få göra vad de ville, sa jag. Maskinens funktion var att spela en ton som skulle få alla människors hjärtan att renas från hat och fyllas med kärlek. Det här visste inte skurkarna och när de hörde tonen mjuknade förstås deras drag och de förundrades.

Lite lustigt var att det hela höll på att utvecklas till mördar-drömmen men för första gången gick det väl.

Analys: Observera att den här gruppen utgav sig för att vara vänsterradikala vilket bör innebära att skurkarna var kapitalister. Sedemera var det naturligtvis inte svårt att övertyga dem om deras egen vinning eftersom de ju också är individualister och även intresserade av att spela ut varandra då de är uppfödda med konkurrenstänk.

"Under den här perioden har jag kastats från dike till dike", sa en gruppkamrat under utvärderingen av gruppmomentet i våras och jag kunde inte annat än hålla med. Så var det för mig också. Mina föreställningar ställdes upp och ned och jag tvingades se mig själv från ett annat håll. Tack och lov och pris i höjden. Kanske är det så att insikten om att ett annat dike finns också gör möjligheten större att hamna där. Såsom jag hoppar mellan dikena nu för tiden skulle man kunna tro att jag glömt bort var vägen finns. Där kommer båten-i-parken-metaforen och gör sig påmind, hur hatad den än var i det elitistiska klassrummet (och i den båten sitter vi ALLA i egenskap av privilegierade psykologstudenter, vill jag tillägga, så försök inte). Kliv ur strömmen, hoppa av tåget, trampa upp nya stigar. Ja.. ibland krävs det nog att man blir knuffad i diket för att man ska förstå att man faktiskt kan kliva av vägen och kravla upp på andra sidan där en ny värld breder ut sig, full av nya möjligheter. Inte heller är det ett misslyckande att trilla dit, som jag trodde när familjeidyllen föll i kras. Nej, tack och lov. Knuffa mig igen. Men sträck mig gärna en hjälpande hand, du som står på andra sidan.

Om en av oss går över till den andre så tippar vår plattform och vi drunknar.

Om en av oss självmant hoppar av så tippar vår plattform och den andre drunknar.

Hur räddar vi varandra?

Jag mailar iväg min slutrapport och börjar städa undan papper och sätta artiklar i pärmar. Jag ändrar min rubrik till sommarlov och på Facebook råkar jag skriva sommarliv och det är ju egentligen mer korrekt så det får stå kvar. Någonstans i funderingar kring ett pärmregister kommer den över mig. Skuggan av Insikten som tyst kommit in i rummet bakom min rygg när jag var upptagen med annat. Plötsligt står den bara där och den är stor och väldig och jag är liten. Jag försöker beveka den med bedjande ögon med den står kvar, orubblig.

-Jag ska ju bo här i sommar, har du glömt? säger Insikten till mig.

-Nej, men du är sen och jag hade hoppats att du inte skulle dyka upp, svarar jag.

Jag fortsätter med mitt plockande och Insiktens skugga är nu min egen. Den rör min axel och jag fryser.

I mitt minne rinner dina kyssar längs min hud där jag spillt dem från min mun. Deras dröjande beröring lockar mitt bleka skinn att rodna och slätar ut krusande rysningar med hetta. Dina händer bjuder mina darrande, dansande muskler till lek och får dem att jaga dina fingrar längs min kropp. Din blick förför mig, förgör mig, förföljer mig runt varje skälvande vindling, över varje bedjande sänka och ropande djup. Jag vänder mig undan och gömmer mig i mitt brusande, rusande, forsande blod. Dina armar omsluter mig på alla sidor och drar mig under ytan ner i en värld där ljudet flyr och ljus bryts sönder i böljande skuggor. Mina andetag sköljs upp mot din hals och tusen pärlor av fukt torkar på min varma rygg. Vilande mot din kind smälter jag in i dig och blandas. Där är vi samma.

In my memory your kisses run along my skin where I have spilled them from my mouth. Their lingering touch compels my pale skin to blush and smoothen curling shivers with their heat. Your hands invite my trembling, dancing muscles to play and make them chase your fingers along my body. Your gaze seduces me, haunts me, follows me around every palpitating winding, over each begging hollow and calling depth. I turn away and hide in my racing, surging, rushing blood. Your arms surround me on all sides and pull me down beneath the surface into a world where sound escapes and light breaks into billowing shadows. My breath is washed up against your neck and a thousand pearls of moisture dry on my warm back. Resting against your cheek, I melt into you and blend. There, we are the same.