Jag bestämde mig en kväll att gå en ensam promenad,

skymningen var vacker, jag var förhoppningsfull och glad.

Jag gick en väg jag vandrat redan många gånger förr,

men någonting var annorlunda och jag stod inför en dörr.

På andra sidan sträckte sig en mjuk förtrollad strand,

en oändlig bädd av månstoft som kysste havets rand.

Jag klev med bara fötter över tröskeln och gick ut,

jag gick i barnslig önskan om drömmar utan slut.

Då plötsligt, mitt i steget, låg något glimrande i sanden,

jag lyfte det med vördnad, vred och vände det i handen.

Jag fann något förunderligt den natten, gömt på livets strand.

Jag stod där täckt av månsken med ett mirakel i min hand.

Det strömmade och glödde, gav ljus och liv åt varje lem,

berusad utav lycka ville jag ta gåvan med mig hem.

Men då jag vände mig tillbaka fanns dörren inte kvar,

jag var fast i mina drömmar utan att längre veta var.

Den enda vägen ut var att låta tingens ordning återgå,

ty det jag funnit där på stranden var inte mitt att få.

Förtvivlad gömde jag min skatt, mina fingrar knöts i kramp,

för sent förstod jag att jag fört en girig dåres kamp.

Min hand var alltför stark, mitt sinne fyllt av övermod,

mitt omdöme förmörkat av febern i mitt blod.

Min vilja låg sedan länge kuvad och mitt hjärtas längtan brann,

ett ögonblick höll min hand för hårt och miraklet, det försvann.

The Miracle

I decided one night to take a walk outside alone,
the dusk was beautiful that day and I bore a hopeful tone.
I walked a path I knew since many times before,
but something was different and I stood before a door.
On the other side stretched a soft enchanted beach,
an endless bed of moon dust as long the eyes could reach.
I stepped over the threshold and walked out onto the beams,
I walked with a child's desire of bright and endless dreams.
Then suddenly, in the middle of the step, was a shimmer in the sand,
I picked it up in reverence, twisted and turned it in my hand.
I found something amazing that night, hidden on the beach.
I stood there, covered by moonlight with a miracle in my reach.

It whispered and gleamed, I stood in awe and in my mind there was a shift,
intoxicated with joy, I wanted to return home with my gift.
But when I turned back the door was no longer there,
I was stuck inside my dreams, no longer knowing where.
The only way out was to let the wonder go and not to weep,
for what I found there on the beach was never mine to keep.
Desperately I hid my treasure, my fingers tied in fear,
too late I understood it was my greed I had to shear.
My hand was much too strong, my mind a hubris flood,
my judgment was impaired by the fever in my blood.
My will was long suppressed and my heart by yearning steered,
briefly my hand held on too tightly and the miracle, it disappeared.

En fråga jag alltid ställer mig då jag går på gruppträning eller tittar på en intruktionsvideo för någon form av koreografi:

Varför envisas instruktören med att stå vänd mot gruppen/kameran/eleven?

På det sättet blir ju alla rörelser spegelvända vilket dramatiskt försvårar inlärningen. Borde det inte vara en helt grundläggande pedagogisk teknik att läraren och eleven står i samma position? Eller har även dessa experter drabbats av användarvänlighets-paradoxen*?

*en expert som sammanställer en instruktion kan inte leva sig in i hur det är att vara nybörjare och missar därför att beskriva grundläggande information som för honom/henne är automatiserad och därmed omedveten. Egen teori.