Människors styrka gör dem imponerande men det är deras skörhet som gör dem vackra. Aldrig blir mänskligheten så stor som i det ögonblick då något tunt och naket blottläggs. En kort sekund då fingrarna darrar, en blick vänds bort lite för tidigt eller orden faller fel. Det är de stunderna jag minns som några av de mest berörande då ridån slutligen faller. Det är dem jag saknar när tystanden lägger sig och jag undrar vad som hänt. Hela den besynnerliga föreställningen har förlorat sin mening då tiden är förbi och ljusen släckts. En stilla undran följer mig hem i mörkret - vem var han, skådespelaren?

Idag saknar jag dig igen.

Idag kramar jag mitt eget hjärta och det minns hur du höll det.

Idag är ännu en dag av tacksamhet för att varje mellanrum nu är fyllt av skumplast och varje fall är skonsamt.

Jahapp ja.. det är onekligen intressant att läsa sig själv för ett år sedan. Just det där skrev jag en artikel om som nästan publicerades i Psykologtidningen men i sista stund fegade jag ur och gjorde inte de begärda ändringarna som krävdes. Hm. Feeeegis. Feeeee.. jaja.

Erik Jonsson skriver från Umeå Open:

Tematiskt sätt bjöds man som vanligt med på en exposé genom febersjuka förvirrade drömmar, förintelse, ohyggliga beskrivningar av mänskligt förfall, organismers sönderfall och mänsklig förnedring. Dessa vittnesmål kan aldrig bli nog påtagliga och genuina. Det är veritabla skrin av leda, från liv målade grått i grått, från samhällets marginaler, där inte ens ett spirande kreativ musikerliv kan växa utan måste gå under. I Totalt Jävla Mörkers regi är godhet och mänsklig värdighet något löjligt och otänkbart. Det är den allförlåtande kärlekens stympande och undergång som skildras.

Jag som inte kan något om musik kan inte säga något om det men när det gäller Erik Jonssons skrivande hand är det bara att buga sig i vördnad (och det förvånar mig inte att somliga omskrivna hukar sig i skräck). Att läsa Eriks texter, vad de än må handla om, är som att försöka trycka sig igenom en vägg av vegetation mot Edens lustgård och jag är helt enkelt för smutsad för att lyckas ta mig in, öbönhörligt avvisad med en doftranka intrasslad i håret när jag till slut ger upp och moloket och något förnedrad återvänder hem till syndens näste.

Nu är jag på den här platsen igen.. den här platsen där den inre resonanslådan är stum och vacker musik flyter igenom mig utan att studsa mot någonting alls. Jaha, tänker jag och bläddrar i känsloarkivet. Nähä, ingenting här, ingenting där. Skönt men tråkigt. Jag kanske ska passa på att vila innan jag snubblar över nästa överraskning.

En vän får veta att hon inte är välkommen tillbaka som semestervikarie på neonatalavdelningen på sjukhuset till sommaren eftersom hon inte är tillräckligt praktisk utan fokuserar för mycket på barnet och familjen. Dessutom är hon överdrivet intresserad av diagnos och behandling.

Ja, för vi kan ju inte ha en massa läkarstudenter som springer omkring med empati och faktiskt är intresserade av sina patienter på riktigt. Hur skulle det bli?!

Suck..

"En viktig teori postulerar att en av medvetandets nyckelfunktioner är att bidra till att skapa bästa möjliga tolkning av en (visuell) scen på basis av frontalt medierade kognitiva processer, och sedemera göra denna tolkning tillgänglig för senare planeringsstadier i hjärnan."

Jorå. Så skulle man faktiskt kunna uttrycka syftet med mindfulness på neurospråk. Referensen är lite rolig också faktiskt: Crick & Koch 1995.

De neuropsykologiska böckerna vältrar sig för övrigt i medicinska termer som ingen vanlig människa förstår. En skojig quiz skulle t ex kunna vara "säg 10 ord som börjar på a och slutar på i". Anomi, apraxi, afasi etc. De skulle t o m kunna vara ett ordflödestest för läkarstudenter. Dessa är ord man bör kunna för att hänga med i teamdiskussionerna. Även riktingshysterin är givande. T ex är det bra att hålla koll på att beslutsfattande sker genom integrering av information i dorsolaterala prefrontala cortex. Just precis där ja. Uppåt-tvärsigenom-just-bakom-framdelen-i-hjärnbarken blir ju lite bökigt att säga.

2010:

Jag vs Sjukdom 1-0

Det här med att lyssna på kroppen funkar bra. Den talar ju liksom om för en vad man ska göra. Sen är det klart att man får anstränga sig lite att höra, det är inte som under graviditet då den inre volymen skruvas upp till absurdum (APELSIN!!!, SOV!!!). Nu är det mer antydningar som gäller (a..a..j..?, vv..ii...la, f..el sorts m..a..t) eller ibland riktigt diffust (brsssssss)(vasarusaru?) eller (---------)(hm?). <-- Det har oftast med överansträngning eller droger att göra. Då har liksom en gräns redan passerats jo nou.