Men riktigt så enkelt som igår är det inte för illamåendet går inte över, huvudvärken kom tillbaka och nu kryper fryset över ryggen och ontet ner i benen och jag blir irriterad. Nog vet jag vad det här betyder men se jag är inte en sån som blir sjuk och speciellt inte när det inte passar sig. Hela dagen har jag läst om sjukdomsinsikt och förnekande. Min uppgift på torsdag är att hålla ett motiverande samtal med någon som förnekar, skapa ambivalens för att öppna för stödåtgärder.

Men jag är inte en sån som blir sjuk, jag är en sån som blir frisk. Fort. Jag har 10 sjukdagar på 10 år. Jag har en kropp som är ”som gjord för att föda barn” och som hoppade över smärtlindring eftersom jag härdat ut för länge för att det skulle vara lönt. Jag är hög på kognitiv coping och kognitiva försvar. Jag intellektualiserar, rationaliserar, moraliserar. Jag isolerar och kompartmentaliserar. Jag håller saker och ting strikt ISÄR och när folk börjar blanda ihop saker blir jag förbannad. Jag har haft mitt hjärta i ett rum och min kropp i ett annat. Det var så jag klarade mig så länge och det var när den strategin för en stund slets ur mina händer som jag rasade och några kretsar brann.

Jag trodde att jag hann ut innan men ibland undrar jag. När jag tappar bort nyckeln för tredje gången undrar jag. När jag missar ännu ett möte då undrar jag. När jag inte klarar minnestesten då undrar jag. När någon ställer en fråga och jag helt enkelt inte förstår vad som sagts och allting bara blir blankt då undrar jag.

Men jag är inte en sån som blir sjuk. Jag är inte en sån som går sönder. Jag är inte en sån som ger upp och låter andra göra jobbet. Jag är inte en sån som känner efter.

Jag var inte en sån.

Nu är jag en annan.

Det funkar inte längre, det som alltid funkat. Min önskan går i uppfyllelse och det gör så jävla ont.

Tydligen börjar de här mindfulness-övningarna jag gör sätta sina spår i automatiken för idag vid 10-tiden när jag lyckats kravla mig från sängen till soffan via badrumsskåpet och kranen i köket och led mina kroppsliga kval så sker följande: Jag märker hur jag inte kan röra mig utan att må illa så jag ligger stilla och försöker gå igenom gårdagens händelser för mig själv men jag märker hur jag inte ens kan tänka utan att må illa så jag låter bli det också. Då kommer i stället tanken "Jag vill inte ha den här känslan i min kropp" och det är som att ett relä slås på och tanken ersätts av en tanken "välkomna känslan, låt den finnas här" och sedan andas jag in i mitt illamående och min huvudvärk. Jag liksom märker hur det sker och tycker samtidigt att det är ofantligt roligt för hur normalt är det att ligga i soffan och vänslas med sitt illamående på det sättet. Men det funkar onekligen för jag tycker inte längre det är plågsamt utan snarare nästan lite spännande. Den kufiska upplevelsen av mig själv är ännu mer tilltalande och det är det tillståndet jag bejakar till fullo när jag hänger mig åt min metafor om Underlandet nedan.

Så kan man ha kul med sig själv.

Mindfulness är som en slags själslig onani. Det är enastående! Try it!

Oj då, så tokigt det kan bli. Tokigt tokigt. Jag var i Underlandet igår. Apropå Alice och Tim och Kalle i Chokladfabriken. Ja, precis så! För några veckor sedan var jag i Chokladfabriken (du får äta det här men inte smaka på det där, då blir du för alltid ett blåbär) och nu har jag varit i Underlandet och allt var tokigt och knepigt och roligt om vartannat och jag har växt och krympt och blivit petad på med pinne och jag har mött en hel rad finurliga karaktärer.

Jag spelar Super Mario på Wii och skrattar högt som när jag var tolv tills taxin kommer och kör ner oss i hålet där jag träffar på..

..en vetgirige doktor som närmar sig med något gömt i den knutna handen och får mig att känna mig som om han laddar ner något utan att be om lov. Jag försöker komma på var på min kropp kontakten sitter som han pluggar in i utan att jag märker det och Ah, lägg av! säger jag för den där sugande känslan är obehaglig men på något märkligt vis gör jag gör samma sak mot honom fast på ett helt annat sätt och Ah, lägg av! säger han och plötsligt står vi där som två små tjuvaktiga barn som stirrar varandra stint i ögononen och försöker sno saker ur varandras fickor. Jag får en inre bild av att det är en skalpell han gömmer och att han vill ha min hjärna i en burk medan jag vill ha hans kropp i en skål och därför vägrar jag att svara på hans frågor precis som han konsekvent vägrar svara på mina och i stället svarar på något annat (att sno frågan och göra den till sin?). Udda blir jämt men det är helt upp och ned..

.. och sen ramlar jag vidare och sitter mellan..

..en ullig gullig fårmamma och hennes ulliga gulliga fårpappa och han säger att han så gärna skulle ta hand om mig om han inte hade sin tacka...

..och en jägare bjuder på för mycket te och jag faller.. ner..

..i en labyrint av snö. Jag irrar runt och försöker desperat hitta och frågar Oraklet var jag ska gå men min hjärna ligger i den där burken på doktorns hylla och svarar inte så i stället ger jag upp. Rätt upp och ned. Fel ned och upp.

-Jag hjälper dig.

Ja, för det finns de som går och det finns de som kommer. Det finns de som tittar bort och det finns de som ser. Det finns de som tar villkorslöst och det finns de som ger villkorslöst. landet är fullt av Under och jag vinkar till hennes vänliga mörka lockar men bara för att återställa balansen så..

..talar en cynisk droskkarl med mörka minnen om för mig att jag inte ska vara ledsen för livet är hårt, han vet, han har lämnat allt 11 miljoner mil bort och jag måste lära mig att inte lita på någon! Jag hör och jag tänker så synd att hans liv smulades bort i verklighetens grymhet men hans liv och är hans och mitt liv är mitt och jag vill ha det.

Sen somnar jag och när jag vaknar är jag hemma och ingen kanin har bråttom.

Spännande, jag testade om mig själv med personlighetstestet Big 5. Jag är fortfarande inte speciellt neurotisk och mer öppensinnad och kreativ än de flesta. Men jag lägger märke till att min perfektionism minskat, jag har blivit lite mer extrovert, även om jag fortfarande är mindre så än de flesta, och jag fått en mer positiv inställning till andra människor. Även om skillnaderna inte är stora så är det en förändring och jag står fast vid min tro att det vi populärt kallar personlighet är situationell och att den inte är fixerad över tid.

Så fick jag också mitt arbetsbetyg som jag kom på att be om fyra år senare. Extremt lojal, står det. Inte bara lojal, extremt lojal. Ja, allt är väl relativt. Jag minns ett samtal för länge sedan då han undrade om han behövde ifrågasätta min lojalitet. Jag antar att han fick sitt svar, och jag mitt.

Han frågade om adressen två gånger men skrev ändå fel på kuvertet till slut. Hur är det med dig..? vill jag fråga men låter bli.

Från den 5 januari 2006 - dagen efter beslutet

Han var inne på lunchen igår. Jag började inte förrän två så jag var inte där. När jag kommer sitter han i en intervju med VF. Den handlar om varför han ska sluta och vem som tar över. Jag pysslar på med mitt. Tre gånger går jag genom matsalen med papper, nycklar och för att hämta nycklarna igen när jag glömt dem på gästtoaletten. Jag vill gå fram och säga hej, lägga handen på hans axel. Liksom för att visa reportern att det är så vi har det. Men det passar sig inte natuligtvis. När intevjun är klar skyndar han genom lokalen efter sin jacka. Någon annanstans att vara, inte hunnit äta, måste skynda vidare, du sätter väl upp brevet? Ja det är klart. Klarar ni er utan mig nudå? säger han. Ett skämt som syftar på den låga försäljningen och de obefintliga köerna. Bara någon sekund efteråt inser han vad han sagt och tillägger; ..idag alltså! och skrattar lite. Vi skrattar tillbaka. Egentligen är det inte roligt. Egentligen skär det i hjärtat. Inte för att vi inte klarar oss, utan för att han egentligen inte vill sluta. För att han blivit tvungen att ge upp. Jag minns hur han såg ut när jag sökte jobb hos honom för sju år sedan. Blonderad och brunbränd, stilig, ett sympatiskt alltid leende ansikte som inte ens jag blev rädd för. Jag som annars lätt skräms av ansikten. Så långt ifrån den man som satt framför mig dagen innan för att förklara att han inte klarar det längre. Han ser ut att vara så mycket mer än 7 år äldre än då. Han ser.. vindpinad ut. Det är det bästa ord jag kan komma på. Som om han jobbat till sjöss de här åren och solen svett hans hud och saltet gjort hans ögon konstant röda. Nu lämnar han den här båten.. Min kollega är förbannad. Jag sörjer.

Fortfarande den stiligaste 60-talisten jag känner, utan tvekan, vindpinad eller ej. Fortfarande ett av de viktigaste mötena i mitt liv. Han är en av dem som är Annorlunda. En av dem som gör Skillnad. Tyvärr också en av dem som kanske inte vet hur viktigt det är.

Så svårt att begripa, tänkte jag. En öppen dörr framför en stängd. En persienn som slåss med ljuset. Se, se inte, känns, känns inte, kom, försvinn, rör inte, eller vänta...

Titta på överföringen, hör jag en röst som påminner när jag tillåter den dryfta sina reflektioner. Något annat och mera. En mening som söker en utläggning.  Det är uttalat, du har bara inte lyssnat. Men det är så svårt, med alla röster som säger emot varandra. Om det är svårt för dig som är utanför, hur tror du då det är där inne? Hm.

Det sista en lärdom från kandidat C, ur ett helt annat sammanhang men ändå lika relevant.

Jag förhåller mig ändå med försiktighet till de psykodynamiska verktygen. De är kraftfulla, men väldigt trubbiga. High risk, high gain. High risk, high pain.

Min fina, fina P. Du är så vacker att jag måste snyta mig innan jag far och handlar. Sluta aldrig göra det du gör och sluta aldrig vara som du är. En värld som vår behöver sådana som du. Det är ju därför du måste ta hand om dig själv också, så att du håller - länge.

Jag får god lust att ta Solskenspojken i hampan och smiska hans obstinata arsle!

Men jag låter bli och härdar ut för det är bra träning inför livet som tonårsförälder.