Spännande, jag testade om mig själv med personlighetstestet Big 5. Jag är fortfarande inte speciellt neurotisk och mer öppensinnad och kreativ än de flesta. Men jag lägger märke till att min perfektionism minskat, jag har blivit lite mer extrovert, även om jag fortfarande är mindre så än de flesta, och jag fått en mer positiv inställning till andra människor. Även om skillnaderna inte är stora så är det en förändring och jag står fast vid min tro att det vi populärt kallar personlighet är situationell och att den inte är fixerad över tid.

Så fick jag också mitt arbetsbetyg som jag kom på att be om fyra år senare. Extremt lojal, står det. Inte bara lojal, extremt lojal. Ja, allt är väl relativt. Jag minns ett samtal för länge sedan då han undrade om han behövde ifrågasätta min lojalitet. Jag antar att han fick sitt svar, och jag mitt.

Han frågade om adressen två gånger men skrev ändå fel på kuvertet till slut. Hur är det med dig..? vill jag fråga men låter bli.

Från den 5 januari 2006 - dagen efter beslutet

Han var inne på lunchen igår. Jag började inte förrän två så jag var inte där. När jag kommer sitter han i en intervju med VF. Den handlar om varför han ska sluta och vem som tar över. Jag pysslar på med mitt. Tre gånger går jag genom matsalen med papper, nycklar och för att hämta nycklarna igen när jag glömt dem på gästtoaletten. Jag vill gå fram och säga hej, lägga handen på hans axel. Liksom för att visa reportern att det är så vi har det. Men det passar sig inte natuligtvis. När intevjun är klar skyndar han genom lokalen efter sin jacka. Någon annanstans att vara, inte hunnit äta, måste skynda vidare, du sätter väl upp brevet? Ja det är klart. Klarar ni er utan mig nudå? säger han. Ett skämt som syftar på den låga försäljningen och de obefintliga köerna. Bara någon sekund efteråt inser han vad han sagt och tillägger; ..idag alltså! och skrattar lite. Vi skrattar tillbaka. Egentligen är det inte roligt. Egentligen skär det i hjärtat. Inte för att vi inte klarar oss, utan för att han egentligen inte vill sluta. För att han blivit tvungen att ge upp. Jag minns hur han såg ut när jag sökte jobb hos honom för sju år sedan. Blonderad och brunbränd, stilig, ett sympatiskt alltid leende ansikte som inte ens jag blev rädd för. Jag som annars lätt skräms av ansikten. Så långt ifrån den man som satt framför mig dagen innan för att förklara att han inte klarar det längre. Han ser ut att vara så mycket mer än 7 år äldre än då. Han ser.. vindpinad ut. Det är det bästa ord jag kan komma på. Som om han jobbat till sjöss de här åren och solen svett hans hud och saltet gjort hans ögon konstant röda. Nu lämnar han den här båten.. Min kollega är förbannad. Jag sörjer.

Fortfarande den stiligaste 60-talisten jag känner, utan tvekan, vindpinad eller ej. Fortfarande ett av de viktigaste mötena i mitt liv. Han är en av dem som är Annorlunda. En av dem som gör Skillnad. Tyvärr också en av dem som kanske inte vet hur viktigt det är.

Så svårt att begripa, tänkte jag. En öppen dörr framför en stängd. En persienn som slåss med ljuset. Se, se inte, känns, känns inte, kom, försvinn, rör inte, eller vänta...

Titta på överföringen, hör jag en röst som påminner när jag tillåter den dryfta sina reflektioner. Något annat och mera. En mening som söker en utläggning.  Det är uttalat, du har bara inte lyssnat. Men det är så svårt, med alla röster som säger emot varandra. Om det är svårt för dig som är utanför, hur tror du då det är där inne? Hm.

Det sista en lärdom från kandidat C, ur ett helt annat sammanhang men ändå lika relevant.

Jag förhåller mig ändå med försiktighet till de psykodynamiska verktygen. De är kraftfulla, men väldigt trubbiga. High risk, high gain. High risk, high pain.