C  (8 år) och M (6 år) diskuterar rättvisa:

M: Vad häftigt det skulle vara om allt var gratis!

S: Ja det skulle vara häftigt, men risken om allt är gratis är om det inte finns så det räcker till alla. Då kommer kanske folk att börja slåss och så är det bara de som är starka som får nåt. T ex om det finns 5 leksaker och 10 barn vill ha dem.

M: Det är inte bra om de som slåss får leksaker.  Det vore bättre om de andra får dem.

C: Nä det är inte alls bättre om de som inte slåss får dem.

M: Men de som slåss är dumma, de ska inte få.

C: Men det är inte rätt om bara de som inte slåss får. Alla borde få.

S: Om det bara finns fem kan inte alla få. Hur gör man då?

M: Jag vet hur man kan göra. Alla får en.

S: Men det finns bara fem. Vad gör man då?

M: Då får man dela med sig!

S: Låna av varandra?

M: Ja.

Såklart. De som har lånar till dem som inte har. Det är mer rättvist än att de starka får och de svaga blir utan och det är också mer rättvist än om de snälla får och de dumma blir utan.  Det är också mer rättvist än om alla blir utan.  Ingen ställs utanför. Barn fattar det här. Vuxna gör det tyvärr inte.

Förra helgen överraskades jag av ett samtal från min sons pappas fästmös far, eller Cs plastmorfar, som undrade om C ville följa med på cirkus i veckan. Det ville han väldigt gärna. Han tog ivrigt plats baki plastmorfars bil på onsdagkvällen och kom hem bubblande med historier från vad som hänt på cirkusen och magen full med godis och glass. Flera gånger förut har han berättat om vad han brukar göra hemma hos A och U (plastmormor och plastmorfar) och han vinkar till deras bil när vi möter dem på vägarna. Samtalet i helgen gjorde mig mycket glad. Jag har aldrig stuckit under stol med vilken skillnad E (Cs plastmamma) gjort i hans liv, däremot har jag haft svårt att förlika mig med den påstådda konflikten mellan henne och mig som så vitt jag erfar inte existerar annat än via hörsägen.

Min familj finns inte här och har inte funnits nära mig på 17 år. De finns på telefonlängds avstånd, de finns att besöka och de finns att fira helgdagar med men de finns inte att be om hjälp med barnvakteri, de finns inte att fika bullar och saft hos eller äta middag med. De finns inte att följa med på cirkus. Hos mig har C sina kompisar, hos sin pappa har han sin släkt. Så ger vi honom det bästa vi kan från de två världar vi har. Tack och lov för det. Smärtan att inte kunna ge mer och oron att inte kunna se in i den andra världen måste i grunden överbryggas av en tro och en tillit att vi båda gör det bästa vi kan med det vi har och att vi fortfarande kompletterar varandra, sammanboende eller ej.

C själv utbrast en eftermiddag på väg hem från fritids:

-Vilken stor familj jag har, jättemycket plast!

Göran Hägglund och gänget får säga vad de vill. Familjen är de som finns nära, vilket blod som flyter i vilka ådror och vem som bor hos vem är inte det viktiga. Jag är oändligt tacksam för att det finns fler än jag nära mitt barn.

Jag tar gärna jättemycket plast.

Två veckor kvar till danskursen och jag fusktränar lite med närmaste unge man. Håll emot! ropar jag och han tar i, huj snurrar han iväg mig och efter några omgångar kastar han sig i soffan och kväver en kudde. Vi testar hållsnurrar vilket utgör en speciell utmaning med mina 180 cm och hans 132 cm. Hur lång är den? undrar han mitt i en låt och i pausen ålar han runt på mattan och får ont i nacken. Så kräks katten som har ätit gräs och dansen får avbrytas.

Det sker något magiskt i mötet med en annan människas kreativitet. Det är på något sätt att för ett ögonblick bjudas in till första parkett inuti en annans medvetande för att iaktta vad som skapas där. Det behöver inte vara begripligt, säkerligen är det inte alltid det för den skapande själv. Inte heller behöver vi förstå precis vad vi ser, en antydan är tillräckligt för att trollbinda, en gnista av förståelse nog för att tända en tråd av gemenskap. Här skymtar den du är när du får välja själv, tack för att du låter mig få ta del av när det händer.

Såsom med det mesta annat så blir även detta exta tydligt när det inträffar tillsammans med ett barn och i synnerhet förstås ens eget barn. Den lilla detaljen han väljer att lägga in i en bild som avviker från mallen - det som alla lär sig rita. När en blomma tappar ett kronblad, när en kanin vänder på huvudet eller när ett träd får ett bo där en fågelunge väntar på mat. Kort sagt, när en berättelse får liv inuti hans medvetande och han väljer att berätta den. Här skymtar den du är när du får välja själv, tack för att du låter mig få ta del av när det händer.

***

Det jag läst om jaget i mötet mellan psykodynamiken och buddismen är hur jaget är något som formas mot bakgrunden av vårt medvetande. Något som skapas och förändras, något som rör sig och andas, något stundom stadigt och fast, stundom mjukt och genomsläppligt. Varje möte sker då egots gränser mjuknar (relaxing of the ego boundries), skriver Mark Epstien. Det är inte något att vara rädd för, det är nödvändigt. Föreställningen om jagstyrka är en västerländsk missuppfattning, menar han. Ett individualismens hjärnspöke. Sedan blir han överens med alla psykologins inriktiningar som jag hittills träffat på, nämligen om övertygelsen att psykisk hälsa handlar om kognitiv flexibilitet. Det handlar inte om ett tillstånd som är rätt, sunt och friskt, det handlar om förmågan att kunna röra sig mellan olika tillstånd. Om nyansering. Om reglering. Att sätta gränser när det behövs och kunna släppa på dem när det behövs. Att tappa kontrollen och återfå den. Att kunna gå vilse och hitta hem igen. Going to pieces without falling apart. Vilken skillnad skulle det göra för människor om det visste att det är ok att gå sönder ibland, att det i själva verket är ett tecken på sundhet?

Idag var dagen då jag kände att det var dags att bjuda in C i köket. Idag var också dagen då han kände sig sugen att vara med. Sagt och gjort! C läste i receptet och hämtade varor från kylen. Lämpligt nog har de här recepten också bilder på ingredienserna så han visste vad han skulle leta efter. Sen fick han väga, blanda, hälla, strö och läsa alla instruktioner. Och torka rent diskbänken. Skära och plocka ut ur ugnen gjorde jag. Pressa potatis fick vi hjälpas åt med. Efter en och en halv timme hade vi därmed båda ätit ordenligt, inte slagit på någon TV, haft en trevlig konversation om råvaror vid middagsbordet och båda poängsatt just den här rätten med en 9:a, trots rödlök. Dessutom är köket rent och jag har två matlådor gomat. Tänk ändå, vilken jackpot!

Här är maträtten.

Vi tog färsk mango i stället. Det är ju ändå mangosäsong. Har man mango som ligger och skräpar kan jag rekommendera mango med vispgrädde och kanel, det funkar också. Mangoooo är gott!

Från den störtsköna halvanimerade serien för barn; Futurikum Minuscule

C: Idag var vi i Stadskyrkan! Men vet du, det var ingen kyrka idag, det var teater! De visade det lilla Jesus-barnet och han som ledde oss i tåget var en vakt som blev tillfångatagen. De tre vise männen kom.

S: Hade de något med sig?

C: De hade rökelse och guld och.. nån olja som de smetade i pannan på Jesus.

S: Jag tror det heter myrra.. eller?

C: Och Gud, Gud kom två gånger. Första gången sa hon: Va inte rädd Maria, du ska gifta dig med Josef och då kommer du få ett barn som kommer bli kung över landet. Och han kommer heta Jesus.

S: Gud kom två gånger? Vad sa Gud andra gången?

C: Ja då var det två bönder och då sa hon: Ni ska se en stjärna som ska leda er till Jesusbarnet.

S: Vad du minns!

Helt enkelt är det inte det här med monstertämjning. Monster är bråkiga och lyder inte om de kommer undan med det. Igår stod Mörkrädslan och lurade i dörrspringan och idag bröt den mot förbudet och gick förbi skylten!

Sådant här beteende kan vi bara inte tolerera jag och C. I morgon blir det att bygga en monsterfälla. Jag har förklarat hur det går till och han har beslutat sig för att ta en riktig krigarnatt i natt och inte ge monstret vad det vill ha (en till skiva). Det är nämligen så att om man vinner ett slag över Mörkrädslan får man skriva ner det i en monsterbok och när den är full får man skicka in det till Monsterfångarföreningen. Lyckas man fånga och tämja ett monter får man bli medlem där (det är en ganska exklusiv klubb).

Några toabesök och spralliga ben får det, det är trots allt inte fångat än. Dessutom påminner Mörkrädslan C om att den är beväpnad med kniv, så det går inte att göra en fälla av en pappkartong. C måste gå upp och kolla om en kniv kan skära genom en pepparkaksburk. Det kan den inte. Mörkrädslan har många knep. Den gör att det känns varmt och att det svider i ögat. Allt den kommer på för att man ska tända lampan och få mamman att stå vakt så man glömmer bort att barn är de bästa på att tämja monster. Precis sådana tricks ska man skriva ned.