psykologen

Inlägg publicerade under kategorin Barnsligt

Av Psykologen - 14 december 2008 20:13


Det är inte så lätt att lära sig sånger när man inte kan förhålla sig till de föråldrade orden i texten. Vad är t ex en stalledräng för något? Vet man inte det så får man ta något som ligger nära till hands.


-Staffan var en skallegren..


(för alla vet ju i alla fall att han inte kunde varit en tallegren)

Av Psykologen - 11 december 2008 19:04


Jag och C sitter i soffan och har tittat på julkalendern. En reklam för ett annat barnprogram visas på tv:


C: Vad är meningen med livet?

S (jag): ! Eh.. ja, det är en väldigt svår fråga. Det har en massa människor funderat väldigt mycket på hur länge som helst. Det är ingen som kan veta det säkert, så alla får bestämma det själv.

C: Jaha.. men han säger att det är Paris som är meningen med livet.

S: Staden Paris?

C: Nä, en tjej som heter det.

S: Ja, man kan väl t ex säga att man tycker att kärleken är meningen med livet. Om han säger så menar han kanske att hon är det viktigaste för honom, då blir det meningen med livet för honom.

C: Han vill bara att hon ska flytta in hos honom.

S: Ok.. det låter som han är kär i henne tycker jag. Men vad tycker du är meningen med livet?

C: Att man inte ska dö.

S: Hehe, ja det var väl en jättebra mening.



En annan dag i bilen på väg hem från skolan:


C: Vem är Gud?

S: Ja.. alltså vissa personer tror..

C: Kolla! Den där bilen har en röd skylt!

S: Ja ser du! Det är övningskörning.


Av Psykologen - 9 december 2008 21:33


C och M leker på köksgolvet:


C: Jag fyller 6 år idag!

M: Mm och jag är så här många.

C: Det är fyra.

M: Jaa.

C: Jag kommer att dö före dig för jag är äldre. Men det kan bli så att du dör före mig för om du börjar röka och jag inte börjar röka då kommer du dö före mig.


Konstruktivt grupptryck?


Av Psykologen - 11 november 2008 20:57


Jag får ett telefonsamtal kl åtta och Cs läggning blir framskjuten. Han tittar på kunskapskanalen. Det handlar om klimatfrågan. Bra bildning, tänker jag och pratar på. När jag lägger på är C förtvivlad. Med gråten i halsen frågar han:


-Kommer jorden att bli förstörd innan jag hinner fylla år?


Aj då. Missbedömning från min sida. Dokumentären har visat dataeffekter på skogar som brinner ner och polarisar som smälter blandat med nyhetsbilder från naturkatastrofer jorden runt. De har visat koldioxidutsläpp som svarta moln från bilar, apparater och ur människors munnar. En skräckfilm för barn.


Vi pratar om var naturkatastrofer sker, vad som var sant och falsk på TV-bilderna och vad människor kan göra åt saken.


-Det kan var bra att vara orolig, förklarar jag. Om man är lite orolig börjar man tänka efter vad man kan göra bättre.


-Men tänk om inte alla har sett det där programmet! säger C förtvivlad.


Vi pratar om media och hur viktig klimatfrågan är. Vi pratar om återvinning och tjejen från Umeva som kom förbi med information igår.


-Folk vet, försöker jag lugna C. De gör massor av saker. Företag gör massor av saker. Tänk på hur vi sorterar när vi går på McDonalds t ex. Men man måste tänka på att göra det man kan.


C funderar.


-Men varför slänger folk skräp på gatorna när de vet att man inte får skräpa ner jorden? undrar han, allvarligt bekymrad.


Vi pratar om att inte tro på inflytande men hur viktigt det är att göra de små sakerna ändå. Det är en hisnande diskussion och den påminner mig att inte underskatta barns tankar och förmåga till förståelse.


Innan vi återupptar läggningproceduren måste C bara hämta ett ritpapper. Han ritar ett Star Wars-skepp med R2D2 ombord. Skeppet får två avgasrör med svart rök. Han vill inte lyssna på sagan om regnskogen i kväll, han vill lyssna på sagan om London.


Av Psykologen - 16 oktober 2008 18:21

 

C kommer till databordet med en receptbok som han hittat i sitt rum och frågar om vi inte kan laga maträtten han slagit upp. Jag kikar på bilden och ser att rätten består av nudlar, frysta grönsaker och korv. Med andra ord precis det som vi brukar äta minst en gång i veckan. Bra, ingen större utmaning då. "Ska vi göra den tillsammans?" frågar jag. C ser tveksam ut. "Jag håller på att städa mitt rum", säger han. Vi kommer överens om arbetsdelning. "Du kan titta i den här hur man ska göra", säger C uppmuntrande och spatserar tillbaka till bokhyllan han håller på att organisera.


I köket uppstår en viss problematik eftersom de råvaror jag normalt lever på för ovanlighetens skull inte finns hemma. Nåja, jag får väl improvisera då, tänker jag, en tanke som aldrig tidigare passerat mitt medvetande i sammanhanget. Jag byter sojan mot kalvfond (ja den är ju brun), grönsaksblandningen mot minimorötter och nudlarna mot spagetti. "Vad gott det luktar", säger C som glömt bort sin städning och i stället fördjupar sig i att träna skrivning i en sifferbok.


"Mm, vilken god korv!" säger C vid matbordet. "Vad är det som smakar som saft?" "Hm", funderar jag, "det måste vara senapen, den är söt". "Men usch!" ubrister C, "senap!" Han befinner sig några sekunder i inre konflikt innan han konstaterar att han i alla fall inte gillar sån senap som man tar ur en burk och lägger på en korv. Dvs precis sådan senap vi just äter. "Det är för att den är blandad med olja och soja", säger jag och väljer att bortse från kalvfonden. "Om man blandar olika smaker kan man få en helt ny smak, precis som när man blandar färger". "Hur blandar man guld?" undrar C och jag tänker på Paolo Coelho.


Efter maten tar C med sig receptboken för att visa för grannen. "Vi har ätit nåt vi aldrig har ätit!" meddelar han. I själva verket har vi ätit samma sak som vi ofta äter, ändå har båda våra begreppsvärldar kring mat och smak just genomgått en kognitiv revolution.


Av Psykologen - 22 september 2008 19:51

 

I denna ändlösa harang av utfläkande identitetsfilosofi kommer ännu ett avsnitt. Jag gräver mig nu ytterligare ner i föräldraskapets fantastiska värld. Jag är en sådan där märklig individ som inte ägnar speciellt mycket tid åt att prata om min familjesituation i offentliga sammanhang. Detta beror bl a på att jag upplever att det räcker med att råka nämna det hela med ett ord för att en osynlig varelse ska verka slå sig ner i sällskapet likt en levande bromskloss för hela samvaron. Jag gissar att ett liknande fenomen skulle uppstå om jag råkat nämna att jag har ett handikapp eller bär på en sjukdom. Ingen verkar riktigt veta hur de ska förhålla sig till informationen och de som befinner sig i en liknande situation (alltså också har barn) känner sig på något vis tvingade att lyfta fram sin gemensamma grupptillhörighet med någon form av krystad fråga som inte har något att göra med vad den dittills varande konversationen handlat om över huvud taget.



Föräldraskapet förväntas alltså vara en så integrerad del av min personlighet att den måste adresseras om den råkar slippa fram. Därav väljer jag oftast att inte nämna den alls och jag känner inget som helst behov av att skylta med den. I en presentation kan jag helt utelämna den. Kanske kan detta tyckas märkligt i proportion till hur stor del av mitt liv föräldraskapet innebär men jag hävdar att jag inte ser på min son som en del av den jag är utan som en egen individ som finns i min närhet. Sett ur det perspektivet blir det i stället märkligt att jag skulle lämna ut detaljer om honom för att beskriva mig själv, inte sant? Dessutom blir det märkligt när andra börjar ställa detaljerade frågor om honom, som om han vore en hund jag köpt. Det entusiastiska tillropet ”Visst är det härligt med barn!” blir ungefär lika naturligt som att någon skulle utbrista ”Visst är det härligt med sambo, hur upplever du det?!” när civilstatus avhandlats. ”Jo alltså.. det är ju trevligt men det har sina utmaningar..”. ”Ja jag förståååår ju det, men det är ju en så härlig tid i livet! Hur gammal är han? Vart befinner han sig i sin personliga utveckling just nu? Nej men, han har just fått ett nytt jobb?! Det är ju en härlig tid för männen!” Dvs, barnet hänvisas till i egenskap av ett barn ur ett folk från ett främmande land, inte som en egen person.


Hm.. ja.. om liknelsen inte fungerar få ni väl ifrågasätta den.


I en dejtsituation blir detta extra uppenbart och besvärande för den andra personen ifråga och därmed alltså ett skäl till att inte ta upp det. Har träffen föregåtts av någon typ av informationsutbyte brukar det redan vara ett känt faktum men ibland sker träffar som bekant spontant och då är det inte helt självklart och dessutom en källa till ett visst etiskt dilemma. Är det min skyldighet att säga det eller min rättighet att låta bli?


Här följer en anekdot för att illustrera det hela:


Jag blir utbjuden av A2, också känd som AB2 i denna blogg (egentligen är det helt ologiskt att A2 fått stå tillbaka för A1 trots att han kronologiskt existerade före A1 i mina texter, men å andra sidan har A1 existerat längre än A2 i den faktiska verkligheten plus att berättelsen om A2 förtäljes i en ANNAN blogg där han helt sonika är A så ok då)(detta kodsystem för anonymitet börjar bli överdrivet komplicerat). A2 är en ung, estetiskt tilltalande man i början på karriären och vi pratar i princip bara jobb på första dejten. Av en händelse (och några strategiska handlingar från min sida) råkar jag en tid senare befinna mig i A2s trappuppgång sent en lördags afton varpå A2 lägger sordin på kvällen genom att påpeka att det är något han måste tala om. ”Det är så att jag har en tjej där inne” meddelar A2 och min hjärna som just då befinner sig i total functional mode formulerar en mycket irriterad tanke om att jag alltså tagit mig hela vägen till andra sidan staden mitt i smällkalla vinternatten för att snällt vara tvungen och vända om eftersom denna man inte kunnat kläcka ur sig detta förrän vi befinner oss i hans trapphus. Min personliga integritet och moral står i det ögonblicket dock tillbaka för den funktionella problemlösningen varpå jag svarar: ”Jaha, och hur hade du tänkt lösa det här då?”. A2 ser något förvirrad ut och svarar ”Ja alltså, hon är ju inte här just nu.” Min moral är alltså fortfarande urkopplad och jag fortsätter ”Nä! Nu vill jag inte höra mer!”. Tioöringen trillar ner hos A2 som snabbt parerar med ”Nej alltså, jag har en DOTTER.” Ahaaa.. dåså. I det här läget har det kanske tett sig naturligt att jag skulle avslöjat min egen befintliga avkomma men detta valde jag av någon anledning att vänta med till ett ännu mer prekärt tillfälle under kvällen. Avslöjandet får då A2 att ett ögonblick backa undan, syna mig några sekunder med höjda ögonbryn och utbrista ”Näe! Det trodde jag INTE!”. Sedan kunde aktiviteterna fortsätta som planerat.


Då kan vi ju fråga oss huruvida informationen gjorde från eller till för vår, vad som visade sig bli mycket korta, ”relation” och jag skulle hävda att den möjligtvis gjorde från om den gjorde något alls. Föräldraskapet hade inget med vårt utbyte att göra eftersom ingen av oss var ute efter en livspartner och jag frågar mig om man någonsin är ute efter det då man gör en ny bekantskap. Det måste väl ändå komma i ett senare skede på något sätt. Men hur som helst, utan att ta ställning i den frågan är väl min poäng någonstans att det inte är helt lätt att se var föräldraskapet slutar vara en del av mitt liv och blir en del av den jag är och att kopplingen inte är helt självklar. Resultatet av upplevelsen och omgivningens stereotypisering av föräldrarollen blir behovet att hävda likt en omvänd tandläkarreklam: Jag är inte bara mamma, jag är faktiskt människa också!


 


Barnfri är alltså vad en förälder tituleras som då dennes barn är under annans vård och det de ägnar sig åt är helt enkelt samma saker som alla andra, tro det eller ej.


Av Psykologen - 18 september 2008 14:00


På mitt kylskåp har det sedan min sons födelsedag förra året suttit ett antal ordnade kylskåpsmagneter. C formade dem till sitt för och efternamn samt namnet EVA.


Idag när jag sätter mig för att skriva ihop nästa seminariums presentation av en text om villkoren kring hushållsnära tjänster ser jag att min sons efternamn nu är scramblat och i stället för EVA står separerat från de andra bokstäverna ordet MAN.


Jag frågar mig:


Betyder detta att min sons könsidentitet nu uppnått stadiet "gender consistency" enligt Kohlberg?


Var det såhär det gick till när Gud skapade människan?

Av Psykologen - 3 september 2008 20:53

 

”I de tidigaste samhällsformerna rådde jämlikhet mellan könen och sexuell promiskuitet”, läser jag i avsnittet om Durkheim i min röda sociologibok samtidigt som jag lyssnar med mindre än ett halv öra på C's berättelser om dagen. Precis då jag läser denna mening säger C:


-Idag när vi låg i soffan och såg film, jag och M, då pussade M mig.


Jag lägger ner min bok.


-Jaså? På munnen? undrar jag.


-På munnen och ryggen och jättemånga gånger, säger C.


-Oj då.. hon kanske är kär i dig då?


-Nej, hon får inte vara kär i mig, jag är ju kär i någon annan! C ser förskräckt ut.


-Jaha.. så vad ska du göra åt det här då? undrar jag, väääldigt högt i den proximala utvecklingszonen för relationsansvar.


-Men hon är inte kär i mig! menar C. Hon tycker bara jag är söt.


Intressant..


-Så man behöver inte vara kär för att pussas då, man får pussa någon om man tycker den är söt? frågar jag.


-Ja! C trippar iväg med lycklig självsäkerhet.


Hm.. moraliskt inlärning? undrar samvetet. En avslappnad inställning till sexuella relationer i släkten möjligtvis? funderar det reflekterande minnet och syftar på diverse korspollinering, skilsmässor, adoptioner, älskare och älskarinnor, öppna förhållanden mm i familjen. Jämlikhet och promiskuitet? säger Durkheim och samhället regredierar.


Presentation

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2024
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards