Vid en kraftfull förälskelse reagerar hjärnan på samma sätt som när den får kokain, säger Helen Fisher. Helen är antropolog och har ägnat sitt liv åt att forska om kärlekens mysterier.

Helen pratar om tre olika system.

Sexdriften, som är som en neurologisk retning, något som kliar i oss då och då, som när vi blir hungriga. Den som gör att vi kan tänka oss en annan.

Förälskelsen, som driver upp våra dopaminnivåer. Den som får oss att nagla fast fokus vid just den där personen.

Anknytningen, som byggs upp över tid och förstärks av närhet och den oxytocindusch som orgasmen medför. Den som gör att vi stannar kvar hos varandra en längre tid.

Det är fullt möjligt, säger hon, att leva i anknytning med en partner och samtidigt bli våldsamt förälskad i en annan. Eller bli sexuellt attraherad. För att det är olika saker.

I nya situationer, då är dopaminnivåerna redan höjda, och då är sannolikheten större att bli förälskad.

När vi har roligt också då, gissar jag. När vi lyckats med något eller när vi dricker alkohol. Om det är dopamin vi pratar om.

Akta er för SSRI, säger hon, för serotoninhöjande preparat minskar dopminnivåerna och tar ifrån er förälskelsen.

Hon säger en massa spännande saker, och hon säger en del strunt. Som att män och kvinnor har kompletterande nervsystem. Men jaja, det får passera denna gången.

Jag önskar jag läst allt det hon läst. Vore jag en hubot, skulle jag ladda ner. 

Nu har jag tydligen trillat hit igen, så varför inte ta tillfället i akt och tänka lite till med fingrarna.

Tänker gör jag en hel del. Nu också i jobbet. Mitt jobb går till stor del ut på att tänka. Prata om att tänka. Tänka på andra sätt. Tänka hit och tänka dit. En bra dag kan jag och den jag tänker tillsammans med tänka ihop något nytt som vi båda kan ta med oss på vidare äventyr i den berättelse vi kallar livet.

Det är något fantastisk med att jobba så. Samtidigt skapar jag inte något handgripligen, något jag kan titta på i efterhand och känna mig stolt och nöjd med. Det här får mig att undra vad jag egentligen kan. Utöver att tänka. Vad kan jag göra med mina händer till exempel?

Min sambo börjar oväntat brodera och jag känner mig smått avundsjuk. Det blir något av det där han gör. Något vi kommer att ha kvar hela livet förmodligen.

Jag läste World War Z före julhelgerna. Där faller civilisationen, som i alla zombie-historier, och människorna blir tvingade att omvärdera saker och ting. De börjar söka efter kompetens bland de överlevande. Vem kan bygga hus? Vem kan sy kläder? Vem kan odla mat? Vad kan du? Jurist? Du kan dra upp ett avtal? *suck* Du får plocka skräp är borta under tiden.

Så vad kan jag? Inget av det där. Nu finns det ju inga zombies, och det är ju tur. Men ändå. Jag vill också kunna något.

När jag valde det här namnet på bloggen var det nästan på skoj. Jag var ju absolut ingen psykolog men hade stora tankar och ambitioner om att bli en. Vad det nu var. Psykologen.

Nu när jag till slut blivit psykolog till yrket känns namnet naket, på något vis oförskämt. 

Många gången har jag undrat om jag ska byta namn, för att klä på mig igen, för att bli ödmjuk.

Mitt behov att skriva här är nästan helt försvunnet. Den energi som här blev till en önskan att berätta går nu dit den ska, till dem som möter mig på jobbet. Det är ett jobb som tar mycket energi. Enormt mycket energi. Det är ett svårt jobb. Det är ett speciellt jobb. Varje dag sitter jag mitt emot personer som lär mig på nytt vad det är att vara människa.

Det är ett privilegium.

Det är ett ansvar.

Jag undrar varje dag om jag ska klara det.