När jag valde det här namnet på bloggen var det nästan på skoj. Jag var ju absolut ingen psykolog men hade stora tankar och ambitioner om att bli en. Vad det nu var. Psykologen.

Nu när jag till slut blivit psykolog till yrket känns namnet naket, på något vis oförskämt. 

Många gången har jag undrat om jag ska byta namn, för att klä på mig igen, för att bli ödmjuk.

Mitt behov att skriva här är nästan helt försvunnet. Den energi som här blev till en önskan att berätta går nu dit den ska, till dem som möter mig på jobbet. Det är ett jobb som tar mycket energi. Enormt mycket energi. Det är ett svårt jobb. Det är ett speciellt jobb. Varje dag sitter jag mitt emot personer som lär mig på nytt vad det är att vara människa.

Det är ett privilegium.

Det är ett ansvar.

Jag undrar varje dag om jag ska klara det.