Ibland känns det som att världen bara är alldeles för stor. Så mycket lättare det skulle vara om världens ände låg runt hörnet. Då skulle det inte vara så förtvivlat långt att gå. Då skulle jag kunna krama om min bästa vän på morgonen, vila i min trädgård på lunchen, vinka till familjen där jag föddes på vägen hem från jobbet, nära den familj jag skapat när dagen går mot kväll och sova hos min älskade på natten. Då skulle ingen av oss vara tvungen att slita sig isär för att räcka till. Och vi skulle få ha vår ensamhet i fred, som en liten påse extra luft när det blir svårt att andas. Den skulle finnas mellan oss som en sömsmån av rörelsefrihet och inte som ett vakuum av rädsla för förlust eller som stora tomma slätter där våra barn hotas springa vilse. Om bara världen varit lite mindre hade kanske våra armar varit nog för att hålla om alla dem vi älskar, utan att ge upp omtanken oss själva.

Mardrömmarna, säger handledaren, de berättar för dig att det finns något du behöver ta tag i. Mardrömmarna är en gåva på det sättet.

Jag inser att jag slutat drömma mördardrömmen.

Jag fortsätter att i stället drömma att jag tappar bort mitt barn. Att jag genom försumlighet och felaktiga beslut förlorar honom. Snart är han lika gammal som jag själv var när mina föräldrar genom försumlighet och felaktiga beslut tappade bort mig. En risk att upprepa eller en chans att gottgöra. De märkte ingenting men jag är inte lika blind som dem.

Det verkar onekligen som att den här bloggen håller på att självdö. Inte för att det snurrar mindre tankar idag än tidigare i de neurala nätverken. En stor del av funderingarna befinner sig dock numera inom ramen för full sekretess. En annan del av funderingarna befinner sig inom ramen för personlig integritet, något som uppenbarligen tagit mig år att utveckla. Det blir så när det skrikande barnet inuti inte blir sett, hört och förstått. Det barnet fortsätter att skrika tills någon ser, hör och förstår. Sedan lugnar det sig.

Handledaren pratar också om det narcissistika samhället där barn inte längre får gränser att förhålla sig till som lär dem vilka de är och var de har sin plats i världen. I stället för att frigöra sig kämpar de unga vuxna idag med att hitta sig själv och sin plats. Dessutom matas de ständigt av en illusion om lycka, som om lycka är målet och beviset på ett lyckat liv. De får lära sig att förneka sin saknad och fylla igen tomheten med mat, kläder, äventyr, sex, alkohol, vad som helst som får dem att glömma att livet alltid och obönhörligen kommer att innehåll begär, brister och behov. Sorry människan. Du blev en lidande varelse. Målet med terapin är att tala sin brist. Det är när vi kan berätta om det vi saknar, när vi har ord för vad vi behöver och kan uttala dem inför andra och inför oss själva, det är då vi läker.