Luften gick ur mig.. och så var den sagan slut. Ingen levde lycklig i någon av sina dagar. Screw it och dra åt skogen och dit pepparn växer och dit solen aldrig skiner och alla andra otrevliga platser. Förbannade ekorrhjul. Varför kallas det förresten för ekorrhjul? Det är väl ändå ingen som satt en ekorre i bur och gett den ett hjul att springa i? Rått-jävla-hjul eller nåt annat fanskap.

Skräpfjask och dumheter.

Rollspel och tramsfasoner.

ÅååååH! GÖR INTE OM DET DÄR! *bang* (ja vadå, min näve är inte så grov så den gör inget större bang än så när jag slår den i bordet)

Hur som helst, tillbaka till det evighetslånga meningslösa dravlet jag normalt sysslar med.

Suck..

Kan jag få in lite bättre stämning och en trevligare attityd från något håll, tack. Tack. Då kör vi.

_______________________________________

Jag funderande på den tidigare kommentaren om kärleken, där det jag beskrev inte alls var kärlek utan något annat. Jag kallar det fortfarande inte för kärlek men om det var det skulle min förälskelse vara som solens längtan efter skuggan. För evigt beroende av den som ställer sig i hennes väg målar hon ömt hans konturer i mjuk precision, precis som hon ser honom. En bild som aldrig förblir sig lik, som ständigt rör sig ifrån henne och förvrids till en grotesk kopia av sig själv när tiden obevekligen tvingar henne ner på knä. Hon är dömd att aldrig någonsin nå fram till målet för sitt begär då hon vädjande sträcker ut sin hand och han försvinner. Kvar står den utnyttjade i mörkret, han som lånat sin kropp till avataren, synbart omedveten om vad som hänt. Kan han inte känna kylan som kryper inpå honom nu? Undrar inte han över det som skett? Förstår han verkligen inte hur viktig han är, då ljuset och skuggan inte kan existera utan varandra, men ingen längtan heller kan finnas utan honom?

"Love is nothing but the urgent and blessed appeal for another person to be beautiful, abundant, great, intense, unforgettable; nothing but the surging commitment for him to amount to something."

Detta läste jag på min uteplats ur A Poet's Guide to Life av min sommars stora upptäcks-poet. Sedan somnade jag visst i solstolen och vaknade en timme senare, sådär luddig i huvudet som man blir av att somna på eftermiddagen.

Ett gott dagsverke är avklarat idag inklusive gräsklippning, rabattröjning, plantering av Ts två små paprikaplantor som jag bland andra sitter blomvakt åt i sommar. Jag tänkte att de skulle få komma på grönbete ett tag. Hans hibiskus har vid fyra tillfällen glatt mig med makalösa gula blommor, stora som tefat. De blommar ett dygn sedan ramlar de av. Nästa uppgift blir att packa någon kartong med kläder i A-Ks studentrum som ska öppnas åt flyttfirman i morgon. Nästa vecka är jag anförtrodd att vattna rosor och mata sköldpadda åt diverse folk som inte är hemma. Jag får fri tillgång till ett antal jordgubbsland i gengäld. Sedan hägrar en provomgång av den beryktade chokladmoussen i mitt kylskåp. Ärenden i studentkvarteren och sommarbestyr i villaidyllen. I gränslandet mellan dem finns jag, 24 dagar från vuxenålder, fortfarande bara i startgroparna av mitt andra liv.

Jag läste en ledare i lokaltidningen där skribenten skriver om vikten av sommarjobb för unga. Han menar att yrkeserfarenhet är avgörande för ungdomarnas självkänsla såväl som för deras framtida utsikter på arbetsmarknaden. Jag håller med honom så långt. ”Kanske borde företagen ta ett större ansvar?” säger han sedan och där drar jag i handbromsen.

Appapp! Vad sa han nu då?

Jag är inte så säker på att jag över huvud taget håller med om tanken att det är företagens främsta ansvar att skapa arbetstillfällen. De flesta konsumenter må hävda att de anser att det är just så vilket enligt min mening är hyckleri. Konsumenterna vill ha god service och ett lågt pris. Företagets största påverkbara kostnad är personalkostanden. Konsumenterna bryr sig inte nämnvärt om vare sig personalens lön eller arbetsvillkor så länge de får vad de vill ha och ingen kör upp etiken i ansiktet på dem, exempelvis i en hetsig TV-dokumentär. Samma människor som stödjer busschaufförernas strejk ena dagen gnäller när biljettpriset höjs med en krona nästa dag. Herre gud, ska man inte ha råd att åka buss längre, va? Eller så är det klart att sjuksköterskorna ska ha mer betalt, de gör ju ett sådant viktigt jobb, men inte ska väl jag behöva betala mera skatt också?! I individualismens samhälle är vi smygfascister allihop. Du behöver inte hålla med men påstår du något annat så tror jag dig inte.

Förresten så är det ju förskräckligt att bensinpriset går upp men nu får väl ändå politikerna göra något åt klimatfrågan för bövelen. Ska jag behöva betala skatt på olja nu också, då har jag ju inte råd att köra biiiiil? Osv.

Tillbaka till tråden. Hur var det nu med ungdomarna och företagens ansvar att ta hand om dem, höja deras självkänsla och ge dem en grund att stå på? Ja.. It is a dirty job but somebody has got to do it. I ett samhälle där utbildning krävs för allt fler jobb blir också ungdomarna allt äldre innan de börjar arbeta. Arbetsplatsen blir de här ungdomarnas första möte med en plats där de får möta konsekvenserna av sitt beteende utan omsvep. Hemma leder trots till en konflikt med föräldrarna, kanske lite mindre fickpengar eller ett förbud att gå på fest. I skolan leder trots till en irriterad blick från läraren och kanske ett sämre betyg och något år på Komvux. På arbetsplatsen får man plötsligt inte komma en enda minut för sent, man måste utföra samtliga sina arbetsuppgifter i tid och gör man inte det man ska drabbas hela arbetslaget och den sociala status som slarv GAV i skolan rasar ögonblickligen i marken då kollegorna gnisslar tänder och jobbar över. Dessutom bli man häpnadsväckande nog AV med sitt jobb om man inte sköter det. Tänka sig..

Självklart? Jag hävdar att det här är frågor vi tampas med i evighet på min arbetsplats, sommarjobbet som ”alla kan få”. Samma jobb som konsumenterna hävdar att vem som helst klarar av samtidigt som de ständigt får för dålig service. Säg hej till samma gamla vanliga brist på logik. Ungdomar som inte har en aning om vad ett arbete är och vad det innebär och som aldrig har behövt ta ansvar för så mycket som sina egna sockar förväntas här kunna vara vuxna i samma ögonblick som de stämplar in.

Visst fostrar företagen våra barn på samma sätt som andra platser i samhället fostrar dem. Såsom alla platser i samhället ska fostra dem. Ett samhälle där alla och envar har ansvar. Har inte du barn så är det din grannes barn som ska betala din pension när du blir gammal. Har du tänkt på det? Det är i allas och en vars intresse att samtliga barn lyckas. Framför allt då barnen blir färre och de äldre blir fler. Ska vi börja peka ut ansvar kanske vi ska hävda att det är alla medborgares ansvar att skaffa barn för att säkra sin egen framtida försörjning? Eller så lägger vi av med att peka ut ansvar. Inte vet jag.

Arbete är inte längre en skyldighet utan en rättighet. Fritid är inte längre ett privilegium utan tas för givet. Individualismen i crescendo. Jag ska ha, jag ska göra, jag ska vara. Varför ska jag bidra, det är ju jag som ska få, jag som ska bli och jag som ska finna mitt ”sanna jag”. När tar det slut? När alla skriker JAG så högt att jorden exploderar?

Ingen röd tråd, snarare en härva. Sorry.. Hela jag är full av härvor.

Man ska inte fiska efter större fiskar än man kan dra upp, inte sant? Det må vara så men ibland är utmaningen för lockande att stå emot. Med grandiosa föreställningar och klappande hjärta ger jag mig ut på havet, på jakt efter haj. Tanken på att fånga den smäckra, livsfarliga fisken förtrollar mig. Jag beger mig till de vatten där jag vet att den lurar och jag lägger mitt bete. Jag spejar över horisonten med svettiga handflator och vinden som rufsar mitt hår, ivrig och full av förväntan. Men när hajfenan skär vattenytan alltför nära min båt blir jag rädd och duckar bakom relingen. Den skrämmer vettet ur mig med sina blixtsnabba rörelser och fruktade gap, fullt av vassa tänder. Ändå kan jag inte vända båten och åka hem igen. Jag kikar över relingen med skräckblandad förtjusning och ser hajen simma runt, dyka, försvinna ut sikte och återkomma. Är den borta för länge kastar jag ut mer agn och stirrar som hypnotiserad på den blanka ytans skimrande färger, längtar efter att spegelbilden ska brytas och att hajen ska kasta sig efter mig. Närmare, så att jag kan se rakt i dess rovdjursöga och möta dess knivskarpa intellekt. En del av mig vill att den ska sluka mig, dra mig med ner i havet, för jag kommer inte att hoppa.

Det är en lek på liv och död.

Hear me. I will not be quiet.

Jag frestas att lägga ut en bild på den utomordentligt coola brännblåsa jag stoltserar med på min högra handlov, men låter bli för er framtida matlusts skull. Den är i alla fall stor som en en-krona, en halv cm tjock och formad som Afrika. Ett halvt ögonblicks felbedömning gjorde att jag lade handen på grillhällen som mäter ca 180 grader celsius. Jag lyckades åtminstone med mitt mål, som var att undvika det 220 grader varma grill-locket ovanför handen. Alltid något att glädjas åt.

Min hand ser ut som att den har en trampdyna... Jag visar den för alla som vill se och alla gör stora ögon och säger "Ooooo...". Det gäller ju att göra det bästa av situationen liksom, ta vara på möjligheten att imponera.

I alla fall såååå.. hörde jag den här låten på bilradion i morse på väg till jobbet. Han är som skön, he tyck ja. Speciellt när basen står på +4dB. På youtube gnäller man över att hans texter är för enkla, men vem har sagt att det måste vara komplicerat då? Jag skruvar upp stereon jag.

Måste ta mig i kragen. SHIT, jag blir galen.

(Williteverstop? YO, I dont know)

Om vi gifter oss, vem ska byta efternamn?  säger Mange Schmidt, rätt i tiden. Min granne tog sin frus efternamn, inte alls märkligt då hon heter Norrsken och han hette Eriksson. Mitt namn är sådär halvtråkigt. Min morfar hette Liljenstam och min farfar hette Ljung (min pappas farbror var dramatenskådespelaren Oscar Ljung)(skryt) men på grund av att båda mina kvinnliga ättlingar ägnade sig åt föräktenskapligt rajtantajtan i buskarna på släktpicknicken respektive i designstudiernas Paris, drog skam över sina respektive familjer och mina föräldrar adopterades bort föll lotten på det halvtråkiga namnet. Nåväl, kanske inte för sent att någon gång få dra ihop ett klatschigt dubbelnamn.

Jämställdhet, ja självklart och utan tvekan, men ibland undrar jag ifall somliga missförstår det hela. Exempel: Verksamhetsansvarige hos vårt åkeri. Åkeriet anställer varje sommar en semestervikarie till killen som alltid kör ut våra varor. Efter en fullkomligt katastrofal varumottagning där flickan i fråga, som påminner mig om en könsmogen Lilla Anna utan Långa Farbrorn, inte orkar köra in pallarna, behöver hjälp att öppna spännbandet och nästan välter brödstaplar över skiftledaren, skickar samma skiftledare som precis klarat sig levande ur varumottagningen ett tydligt mail till åkeriet. Därefter kommer ägaren till åkeriet själv ut med varorna. Men inte idag.

Lilla Anna kliver av lastbilen och står öga mot öga med mig, Super-S, stadens vassaste varumottagare. Sju års erfarenhet av varumottagning i trånga utrymmen och med enastående förmåga till organisation, samordning och spatial planering. Javisst, jag vet hur ni älskar min ödmjukhet. Det gör jag också. Hur som helst.. Att ta emot varor på det här sättet är som att spela Tetris. Alla vinklar och möjliga placeringsalternativ måste tas i beaktande för att få plats med alla varor och detta ska helst ske innan temperaturen i kyl och frysvarorna stiger över gränsvärdet och lunchrusningen brakar igång.

Det man saknar i muskelstyrka får man ta igen i strategi och teknik, resonerar jag och tar på mig min blidaste blick och vänaste röst då jag hjälper Lilla Anna styra pallar, pekar, visar och lyfter. Lilla Anna ber mig hålla emot brödstaplarna som förra veckan hotade krossa min kollega. "Ska vi inte fälla upp hjulspärren?" föreslår jag. "Ah nej vi försökte det idag men de sitter så hårt", säger Lilla Anna olyckligt och pekar på spaken som ska fälla upp spärren. Jag tittar på Anna, tittar på spärren, böjer mig ner och känner på spaken med pekfingret. Mm, sitter lite hårt. Jag trycker ner hjulspärren med andra handen och skjuter spaken åt sidan varpå hjulspärren fälls upp. "Sådär", säger jag och ler vänligt samtidigt som jag försöker ignorera mina stereotypa föreställningar om hennes blonda hår och stora, guppande byst.

Det man saknar i bystomfång får man ta igen i biceps och tvärtom, tänker jag för mig själv och detta är förstås en fullkomlig lögn för mina biceps mäter.. ett ögonblick.. föga imponerande 27,5 cm i omkrets och det tas då fan inte igen någonstans. Efter att ha lyft runt några kartonger i frysen kommer jag ut till Lilla Anna som ber om hjälp eftersom hennes pall fastnat. "Jag förstår inte, det är ju inget fel på lyften" kvider Lilla Anna och sliter tappert i palllyftens handtag. Jag lutar mig mot baksidan av pallen som snällt flyttar sig över den något ojämna stenbeläggningen som hindrat Lilla Annas framfart som åkare.

Hur Lilla Anna fick sitt jobb vill jag inte spekulera i men med tanke på den övriga personalens kroppshydda, kreativitet och beslutsamhet måste något ha gått fel någonstans i policydokumenten.

Vad är det jag försöker säga? Har inte Lilla Anna lika stor rätt till det här jobbet som Björnbröderna? Jo självklart har hon det och när arbetsuppgifterna som så ofta vid fysiskt arbete är anspassade efter mannens råstyrka så är det inte hon som ska behöva kravla för kunder som tittar snett på hennes urringade T-shirt. Hon ska få ordentliga hjälpmedel att jobba med eller en kollega som kan det inte hon kan, mindre pallar eller en större lastbil eller vad det nu är som krävs. I stället får hon förmodligen mindre betalt för att hon inte orkar köra ut de tunga lassen och inte hinner tillbaka i tid. För att motivera sina rättigheter måste hon bli dubbelt så duktig som sina manliga kollegor. Då anses hon fortfarande bara lika bra. I min förargelse över hennes inkompetens är jag inte ett dugg bättre än hennes chef eller resten av den mansanpassade samhället. Skäms på mig.

it's oh so quiet

Så var jag med C på bio och såg Kung Fu Panda. Välgjord och rolig som vanligt och verkligen i tiden med sitt tema om fokus och harmoni, inre frid och tillit. I en imponerande träningssekvens lär mästaren sin elev att fajtas om matbollar eftersom mat är Pandans verkliga passion och scenen slutar med att eleven slår mästaren, får sin matboll och sedan slänger bort den med ett insiktsfullt ”mästare, jag är inte hungrig”.

Den riktigt store mästaren, som naturligtvis är sköldpadda, glider omkring i ett evigt lugn och proklamerar tillförsikt. Det finns inga tillfälligheter, säger han och befäster sin visdom med att dra en ödesreplik; Man möter ofta sitt öde på den väg man väljer för att undgå det. Det är förstås ett axiom för hur skulle man kunna möta sitt öde på den väg man INTE väljer? Filmen är som oftast för svår för barn att förstå men för den vuxne är budskapet att den enda vägen till lyckan är den inre vägen. Tusentals barn kommer nu att börja ta Kung Fu-lektioner och de som inte har råd med det lär väl helt enkelt springa runt och sparka varandra såvida inte föräldrarna ingriper och förklarar för dem att kampsport inte handlar om våld. Själv hade jag fullt sjå att förklara för min son att den elaka vita tigern hade så ont i hjärtat att han fått elaka ögon och att det enda han ville var att alla skulle tycka om honom, föräldralös och fylld av det största svekets bitterhet.

Jag ser fram emot en annan animerad film som ska komma i sommar och som verkar fullproppad med vuxenhumor. Från skaparna av Shrek förstås. Den heter Wall-E och handlar om den sista roboten på en framtida jord som råkat få personlighet och möter kärleken från rymden. Rymdskeppet som hon kommer i heter lustigt nog Axiom.

(Stavningskontrollen hävdar att det inte finns något ord som heter sköldpadda och föreslår skaldpadda. Vad händer om man kysser en sådan? Förvandlas den till en poet då?)