psykologen

Direktlänk till inlägg 28 juli 2008

Ansvarsbörda och egoism

Av Psykologen - 28 juli 2008 22:17

 

Jag läste en ledare i lokaltidningen där skribenten skriver om vikten av sommarjobb för unga. Han menar att yrkeserfarenhet är avgörande för ungdomarnas självkänsla såväl som för deras framtida utsikter på arbetsmarknaden. Jag håller med honom så långt. ”Kanske borde företagen ta ett större ansvar?” säger han sedan och där drar jag i handbromsen.


Appapp! Vad sa han nu då?


Jag är inte så säker på att jag över huvud taget håller med om tanken att det är företagens främsta ansvar att skapa arbetstillfällen. De flesta konsumenter må hävda att de anser att det är just så vilket enligt min mening är hyckleri. Konsumenterna vill ha god service och ett lågt pris. Företagets största påverkbara kostnad är personalkostanden. Konsumenterna bryr sig inte nämnvärt om vare sig personalens lön eller arbetsvillkor så länge de får vad de vill ha och ingen kör upp etiken i ansiktet på dem, exempelvis i en hetsig TV-dokumentär. Samma människor som stödjer busschaufförernas strejk ena dagen gnäller när biljettpriset höjs med en krona nästa dag. Herre gud, ska man inte ha råd att åka buss längre, va? Eller så är det klart att sjuksköterskorna ska ha mer betalt, de gör ju ett sådant viktigt jobb, men inte ska väl jag behöva betala mera skatt också?! I individualismens samhälle är vi smygfascister allihop. Du behöver inte hålla med men påstår du något annat så tror jag dig inte.


Förresten så är det ju förskräckligt att bensinpriset går upp men nu får väl ändå politikerna göra något åt klimatfrågan för bövelen. Ska jag behöva betala skatt på olja nu också, då har jag ju inte råd att köra biiiiil? Osv.


Tillbaka till tråden. Hur var det nu med ungdomarna och företagens ansvar att ta hand om dem, höja deras självkänsla och ge dem en grund att stå på? Ja.. It is a dirty job but somebody has got to do it. I ett samhälle där utbildning krävs för allt fler jobb blir också ungdomarna allt äldre innan de börjar arbeta. Arbetsplatsen blir de här ungdomarnas första möte med en plats där de får möta konsekvenserna av sitt beteende utan omsvep. Hemma leder trots till en konflikt med föräldrarna, kanske lite mindre fickpengar eller ett förbud att gå på fest. I skolan leder trots till en irriterad blick från läraren och kanske ett sämre betyg och något år på Komvux. På arbetsplatsen får man plötsligt inte komma en enda minut för sent, man måste utföra samtliga sina arbetsuppgifter i tid och gör man inte det man ska drabbas hela arbetslaget och den sociala status som slarv GAV i skolan rasar ögonblickligen i marken då kollegorna gnisslar tänder och jobbar över. Dessutom bli man häpnadsväckande nog AV med sitt jobb om man inte sköter det. Tänka sig..


Självklart? Jag hävdar att det här är frågor vi tampas med i evighet på min arbetsplats, sommarjobbet som ”alla kan få”. Samma jobb som konsumenterna hävdar att vem som helst klarar av samtidigt som de ständigt får för dålig service. Säg hej till samma gamla vanliga brist på logik. Ungdomar som inte har en aning om vad ett arbete är och vad det innebär och som aldrig har behövt ta ansvar för så mycket som sina egna sockar förväntas här kunna vara vuxna i samma ögonblick som de stämplar in.


Visst fostrar företagen våra barn på samma sätt som andra platser i samhället fostrar dem. Såsom alla platser i samhället ska fostra dem. Ett samhälle där alla och envar har ansvar. Har inte du barn så är det din grannes barn som ska betala din pension när du blir gammal. Har du tänkt på det? Det är i allas och en vars intresse att samtliga barn lyckas. Framför allt då barnen blir färre och de äldre blir fler. Ska vi börja peka ut ansvar kanske vi ska hävda att det är alla medborgares ansvar att skaffa barn för att säkra sin egen framtida försörjning? Eller så lägger vi av med att peka ut ansvar. Inte vet jag.


Arbete är inte längre en skyldighet utan en rättighet. Fritid är inte längre ett privilegium utan tas för givet. Individualismen i crescendo. Jag ska ha, jag ska göra, jag ska vara. Varför ska jag bidra, det är ju jag som ska få, jag som ska bli och jag som ska finna mitt ”sanna jag”. När tar det slut? När alla skriker JAG så högt att jorden exploderar?


Ingen röd tråd, snarare en härva. Sorry.. Hela jag är full av härvor.


 
 
Ingen bild

micke

29 juli 2008 10:08

Härvor är bättre än skärvor! Tycker den röda tråden är ansvar och allas vår del i ansvaret för varandra.

Jag har arbetat som bussförare i många år och även jobbat många sena kvällar. Igår kväll vid midnatt var det relativt mycket ungdomar ute och festade och det blir extra tydligt när man kommer fram till en hållplats där det står ett 15-tal yngre människor och knuffar lite på varandra, några vinglar duktigt. Dom första som kommer in i bussen går raskt bak till utgångsdörren och öppnar den för att släppa på sina kamrater som då naturligtvis inte alls har för avsikt att betala för sin bussbiljett och villigt rusar på.

Då kan man fundera på vems ansvaret är för dessa ungdomar. Ansvaret för att lära dom att deras beteende är felaktigt. Det blir nästan plågsamt för mig att tvingas ta på mig den uppgiften, jag vill inte ha konflikter med 15 halvfulla ungdomar vid midnatt. Men känner ändå att om jag låter det passera så ser dom att det är okey att göra så.

Nåväl, en liten reflektion bara får man väl kalla detta.

 
Ingen bild

Psykologen

29 juli 2008 11:02

Det låter som att du talar om ett personligt ansvar och jag tror att jag snarare menar ett organisatoriskt ansvar. Jag menar inte att varje individ ska gå man ur huse för att ingripa i varje frustrerande situation. I ditt fall menar jag i så fall kanske att om det här är ett problem för dig i ditt yrke så är det också något som diskuteras av ditt bussbolag på det sättet att man funderar över vad man gör och om det finns något mer man kan göra. I stället för att man sitter i samma möte och skakar på huvudet och pekar på andra.

Kräver mitt företag att vi ska gå fram till fulla ungdomar som kastar färg på väggarna och ölburkar över disken och ta dem i örat? Nej.

Anställer vi ungdomar och lär dem ta ansvar och respektera andra? Ja. Anställer vi enbart skötsamma ungdomar med bra betyg för att vi anser att det är någon annans ansvar att fixa rätt personer åt oss? Nej.

Deltar vårt företag i projekt för att stärka utsatta ungdomarns självkänsla? Ja. Samhällsansvaret är en del av affärsidén.

Det jag vill komma ifrån är att peka ut det individuella ansvaret och istället fokusera på det kollektiva ansvaret. För att relatera til artikeln skulle jag ha önskat att han uttryckt saken som att "vad kan vi göra för att motivera/underlätta för företagen att anställa fler ungdomar på sommaren". Det är inte att befria dem från ansvar utan att dela det.

 
Ingen bild

Ralf

29 juli 2008 13:04

Appappapp!! no no, så länge nån makthavare eller skribent skriver " Vad kan VI göra" så kommer det inte att hända någonting. det är först när någon äger frågan ex, ett företag el ett namn, då börjar det möjligen röra på sig.

Japp vi är alla kålsupare o klagar o gnäller på soppapriserna o att den komunala servicen läggs ner eftersom, men så har det alltid varit o kommer nog alltid vara så o karusellen snurrar på lika fort ändå. Det är bara o åka med, ibland kan man finna sig lite på sidan av o iaktaga skakandes på huvudet men sen kliver man på igen o gnäller som förut. Och vips har det gått 10 år, eller nått:).

 
Ingen bild

Psykologen

29 juli 2008 14:04

Jag håller inte med. När en skribent uppmanar till allmänt ansvar och lämnar frågan fri så tror jag att människor kommer att reagera på det. Antingen genom att kräva ansvarsfördelning och skapa opinion eller genom att någon, t ex ett företag, ser en möjlighet att kamma hem good will genom att ta frågan. Good will är viktigt för stora företag men det kommer inte att ske om man ställer företaget i försvarsposition.

Vad gäller ditt andra stycke så är det precis den typen av passivitet och handlingsförlamning som jag inte tror på. Vi gillar att avpersonifiera auktoriteter och därmed påstå att de inte går att påverka, vilket jag menar inte är sant. Även de som sitter i maktpostitioner är inte mer än människor och de kan nås på ett eller annat sätt. Jag är övertygad om att man kan påverka mer än man tror men att människor låter bli pga av tankefel.

Det är häpnadsaväckande hur mågna små detaljer som förblir oförändrade pga att ingen uppmärksammar dem eller tror att någon annan är ansvarig för dem. Det är den handlingsförlamning som sker när man tror att frågor måste ägas för att besvaras.

 
Ingen bild

Ralf

29 juli 2008 17:06

Tror du verkligen på att allmänheten kommer att reagera om en skribent uppmanar till allmänt ansvar, eller vill du tro det?


Det du kallar passivitet o handlingsförlamning kallar jag vardagen:).

 
Ingen bild

Psykologen

29 juli 2008 17:14

Människor reagerar ju även då det inte uppmanas till ansvar alls, så varför inte.

Det du kallar vardag kallar jag din vardag. :)

 
Ingen bild

Bek

29 juli 2008 20:05

Det tyder ju snarast på att uppmaningar i sig inte skapar motivation, utan att folk agerar (t.ex. tar ansvar för något) på grund av andra faktorer.
Ta Rättvisepartiet/Offensiv, till exempel. Jag tror inte att deras eviga namninsamlingar får särskilt många att agera, inte ens de som skriver på listorna. Och jag tror inte att partimedlemmarna själva blev engagerade pga att någon med en lista tilltalade dem på torget. Jag läste en intervju med en lobbying-expert, som hävdade att namninsamlingar är slöseri med tid; folk motiveras helt enkelt inte av att andra säger åt dem att göra saker. Modern reklam har gått ifrån "Köp den här bilen!" till att istället försöka väcka ett behov, skapa en känsla.

 
Ingen bild

Psykologen

29 juli 2008 20:45

Och en skicklig skribent bör kunna göra detta med rätt retorik då, inte sant?

 
Ingen bild

Ralf

29 juli 2008 21:25

det jag kallar vardag skulle jag säga är min och även allmänhetens vardag, vi visar vad vi tycker var fjärde år och sen gnäller vi lite, men samtidigt ordnar vi vardagen till det bästa för oss själva. sen tycker vi att vi är såå självständiga och duktiga fast med ditt sätt att se på det är vi egoister.

 
Ingen bild

Psykologen

29 juli 2008 21:42

Men du måste väl erkänna att alla människor inte lever eller tänker på samma sätt? Var kommer i så fall de aktiva ifrån? Ett eget släktträd?

Ja, jag tycker att vi är egoister i vår kultur. Vem har sagt att självständighet är det optimala bara för att det är vårt ideal? Vem påstår att det är den enda möjligheten?

 
Ingen bild

Ralf

29 juli 2008 22:05

klart jag erkänner att vi är olika och att vi lever olika. jag t ex har ett väldigt annorlunda synsätt än mina kollegor. jag arbetar för att kunna leva, mitt jobb sköter jag exemplariskt o är duktig på det, men i regel bara på mina 8 timmar. jag värdesätter min o min sons fritid mycket högre än nån karriär. detta har jag märkt uppfattas som underligt bland mina kollergor, i min ålder borde jag jobba 12-15 h dagligen o vilja frammåt. det jag menade är den stora massan som är i det stora ekorrhjulet o visst i det finns det oliktänkare som jag antar du menar med aktiva.

självständighet är nog inte det optimala, men ofta finns det inget val, tyvär. om vi inte hade behövt vara så självständiga så tror jag att du hade gått till arbetslöshet efter skolan, hm gick det sista att förstå?

 
Ingen bild

Psykologen

29 juli 2008 22:24

Bara för att de flesta ägnar sig åt någonting betyder inte det att det är vare sig bra eller nödvändigt. Det enda sättet att skapa förändring är att ifrågasätta det vanliga och tro att förändring är möjligt. Om du har bestämt dig för att det inte finns något val så finns det förstås inte det för dig.

Det finns andra kulturer i världen som bygger på kollektivism och som klarar sig utmärkt. Det är också från dessa kulturer som den österländska andlighets-trenden kommer ifrån.

Jag lever naturligtvis själv ett "egoistiskt" liv och gör val som jag egentligen inte själv håller med om. T ex sätte jag min son i friskola trots att jag håller med om argumenten som talar emot friskolesystemet. Men jag påstår inte att det är för att jag inte har ett val eller för att det inte finns något annat sätt. Jag har mina skäl och de är egoistiska.

 
Ingen bild

Ralf

29 juli 2008 23:02

vad är valet om du inte vill vara självständig då???

 
Ingen bild

Psykologen

30 juli 2008 06:59

Att leva i gemenskap?

Varför måste valet vara raka motsatsen?

Är inte självständighet en nödvändihet snarare än ett personligt val? Skulle inte alla människor hellre leva i gemenskap om de fick det? Rädslan för beroende bygger väl ändå på rädlsan att bli övergeiven. Men nu är vi inne på en helt annan diskussion här.

 
Ingen bild

Psykologen

30 juli 2008 07:08

Nu lät det förresten som att jag sa emot mig själv där. Jag menar förstås att vi väljer att kalla det självständighet och se det som något eftersträvandvärt för att hantera vår isolering, annars kulle den bryta ner oss. Vi är socialiserade tilldet och på det sättet är det mindre ett val. Jag tror fortfarande att vi har ett val att tillåta oss bli beroende av andra. Jag inser att man ska vara försiktig med "val" som ett begrepp.

 
Ingen bild

Ralf

30 juli 2008 10:39

jo nu är vi inne på en helt annan diskussion :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Psykologen - Tisdag 2 jan 21:38


Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Av Psykologen - 19 december 2023 20:27

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:43

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Av Psykologen - 20 januari 2016 22:20

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...

Av Psykologen - 12 juli 2015 11:06

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos ...

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5 6
7
8
9
10 11 12 13
14
15
16 17
18
19 20
21
22
23 24 25 26
27
28 29
30
31
<<< Juli 2008 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Google Analytics

Gästbok


Skapa flashcards