psykologen

Alla inlägg under juni 2012

Av Psykologen - 24 juni 2012 10:01

Ibland lyssnar jag på mina introverta vänner under de korta ögonblick de delar med sig av det som händer i deras inre värld och ibland blir jag bekymrad. Jag undrar om de känner till kraften med vilken de skapar sin verklighet och hur de bygger in sig i sina egna torn, precis som jag också har gjort. Jag undrar om de vet hur tunna väggarna egentligen är och hur vår mänsklighet ständigt passerar in och ut. Hur vi andas världen rakt igenom det skikt vi tror skiljer oss från den. Vi andas in allt det vi har omkring oss och vi andas ut allt det vi har inuti. Det vi tror att vi behåller lägger sig i själva verket som snö, eller som damm, eller som aska, överallt. Det ger liv eller det tar död på. Det formar och det förändrar. Det sker hela tiden, inte bara, som de återhållsamma kan få för sig, då vi släpper på kontrollen och något synbart sipprar ut. Vissa människor lägger så mycket energi på att innesluta och förpacka och separarera att de helt verkar missa hur marken runt dem fryser till eller löses upp. De står med ryggen vänd mot världen som om den inte skulle röra sig då och varje gång de vänder sig om blir de förvånade och rädda, som om det var världen som plötsligt vände sig mot dem. Jag märker hur jag allt oftare önskar att de inte gömde sig igen, de gånger det sker, för jag tror att när livet rasar där inne, då exploderar också något utanför.

ANNONS
Av Psykologen - 20 juni 2012 11:35

 


Det här är min farmor Ingrid och hennes man Gunnar då de gifte sig 1930. Jag hittade det här fotot bakom ett foto av mig som liten i min pappas sommarstuga. Det är jag som ansvarar för underhållet av stugan sedan pappa dog 2007. Ingen annan i familjen bor någonstans i närheten. Det jag lägger märke till på bilden är hur glad hon verkar vara, hur lik mig hon är, och vilken enorm blombukett hon har. Jag lägger också märke till årtalet. Min pappa föddes i april 1930, han var ett barn utanför äktenskapet, ett barn som inte fick synas. Farmor skickades att gömma sig i Stockholm under sin graviditet för att inte dra skammen över familjen.


Gunnar är inte barnets pappa och inte min farfar. Ingrid träffade min farfar under en studieresa i Paris där han målade och hon läste design. Min far var alltså sprungen ur den tillfälliga passionen. När jag ser buketten undrar jag om den döljer en familjehemlighet som denna. Det är oavsett mycket vacker. Ingrid och Gunnar fick också egna barn. De fick bland annat en son som sedemera blev psykolog. Allt hänger ihop under himlen.


Min far var alltid något av en udda fågel, brättade styvbrodern på begravningsfikat. Han gick gärna sin egen väg. Jo, nog vet vi det, vi hans barn. Vi var sällan mer än besökare på den vägen. Jag har många gånger undrat vad pappa hade kunnat berätta för mig och livet och kärleken om han hunnit, om han väntat till jag blev vuxen. När jag ser på min farmor undrar jag detsamma och jag har en bestämd känsla av att vi skulle förstått varandra, alla tre.

ANNONS
Av Psykologen - 17 juni 2012 21:29

Jag drömde att vi satt i parken, min lilla flicka och jag, och jag höll henne nära. Det började regna, inte mycket, men hon blev blöt och hon frös. Hon darrade lite. Jag höll henne närmare ändå men jag lyckades inte värma henne ordentligt. Hon fortsatte darra och det oroade mig. Inte mycket, men jag ville inte att hon skulle frysa eftersom jag tyckte om henne så. Hon var vacker, det tyckte jag, hon hade konturer. Hon hade markerade ögon, som om de var målade med ljusbrun kajal.. och med ens var hon tecknad, hela hon. En pappersdocka i mina händer och ändå ett barn. Det var konstigt, det tyckte jag. Inte mycket, men..

Av Psykologen - 14 juni 2012 17:36

Det var en annan sak också. Jag satt i kyrkan idag och lyssnade till skolavslutningens traditioner. Jag lade märke till trivsamheten i ceremonin och jag funderade på om jag skulle kunna gifta mig där.


Svaret var ett av dem som erfarna psykologer säger är standard då någon ställer dem en fråga.


Det beror på.

(Det andra är: Jag vet inte.)


Gud eller ingen Gud, jag skulle inte kunna lova något jag inte trodde helt och fullt. Trodde jag det helt och fullt, då är jag övertygad om att det är där det skulle höra hemma.  

Av Psykologen - 14 juni 2012 17:08

Jag kanske borde fixa headern. Termin 10 är över.


Jag tar ett steg åt fel håll och sätter mig till rätta. Det var inte hit jag skulle men det är här jag måste vänta. Ett år har jag lovat. Det känns som att det här kommer att bli det längsta året i mitt liv.


En del av mig får nya idéer. Det finns platser som drar. Det finns röster ur det förflutna som kallar på mig. Det visar sig att min far växte upp i samma stad dit min käraste granne ska flytta, samma stad där jag pustat ut av lättnad så många gånger på väg ned längs kusten. Inte alls långt från en gammal dröm, från två. Inget annat än sammanträffanden men tillräckligt för att bryta upp låset i tanken.


Men nej. Inte nu. Just nu finns det annat som sker som är viktigare.


I delar av stan stängs vatten och värme av och jag undrar om.. Men nej. Inte du. Jag frågar mig om det någonsin kommer något som är starkare.

Av Psykologen - 5 juni 2012 17:37

Sista veckan.


Jag hade så jämrans svårt att förstå det där med aggressiviteten. Den, enligt Freud. Nu förstår jag den. Typ. Jag ser den i ljuset av det kommande avslutet. Där - där jag inte längre har någonstans att förlägga min mentala energi. Tack och lov har jag ett arbete där jag åtminstone får förlägga min fysiska energi, utan det vore jag en tickande bomb.


Det är engagemanget förstår ni. Det är ambitionerna. Målmedvetenheten. Det är flowet. Det handlar om de där gångerna då allt fokus riktas mot en kreativ process. Vi har något inom oss, menade Freud, något djupt mänskligt, något som driver oss till detta. Han kallade det aggressivitet. När vi får utlopp för den på ett gynnsamt sätt, det är då den är konstruktiv.


Det är så jag förstår det i alla fall.


Det händer också något med oss när vi inte får utlopp. När vi inte får arbeta. När vi inte får skapa något. När vi inte blir utmanade i det vi gör. När vi inte får göra något vettigt med vårt liv. Då vänds den åt något annat håll. Aggressiviteten. Mot våra fiender, mot våra vänner, mot våra nära och kära. Eller mot oss själva. Det är då den blir deskruktiv.


Det är de gångerna vi blir överdrivet kränkta. Eller överdrivet kränkande. Du vet själv när det hänt dig.

Vi ser det runt omkring oss. Vi ser hur det sipprar ut i alla de skarvar och hål där samhället inte lyckats ta vara på kompetensen, på kunskapen, på kraften.


Hur som helst. Jag har en massa av den och jag vill arbeta. Inte vänta på ett jobb.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2012 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se