Jag fyller halva tiden idag.

Jag har slutat tänka att det nog är över nu, för det verkar inte funka så. En dag är bra och så kommer en annan med samma kräkreflexer, den svällande bollen i magen som trycker undan allt som ska finnas där, den lilla råttan som gnager kring magmunnen. Otåligheten och utmattningen, dansande runt ett enrisesnår.

Det hör ju till, som svärfarn sa.

Kroppen bjuder på små nyheter ibland. Små konstiga fenomen som troligen inte ska vara så. Någon kortslutning mitt bland alla hormoner.

Folk kan se min mage nu och folk vet om vad som sker. Jag har fått byta ut min garderob. Packa ner det jag haft i 2 år och ta fram sådant jag inte haft på 15. Klänningen jag hade på avslutningen i 2an i gymnasiet t ex. Den funkar nu. Barnsliga korta klänningar med midja under bysten jag ändå inte passat i eftersom jag inte haft någon byst och min midja sitter där den ska. Nu har jag ingen midja och plötsligt har jag byst så visst, ibland är det bra att inte slänga. Leggings som inte alls är gjorda för 0-gradigt aprilväder. Jag känner att jag nog klär mig lite ungt för min ålder, men fuck it. En vän säger att jag har en fin gravid-mage och jag tänker att det väl synd att det ska värderas. Vad hade hon sagt om den var ful?

Får man inte ge en komplimang eller??!

*suck*

Det är mer att hon gillar romantiska Jane Austen-klänningar och tydligen ser jag ut som att jag har det.

Jag gillar mina stora bröst (typ en hel A-kupa i stället för en halv!)(kanske 1,5!). Tyvärr är deras känsel inte riktigt som förut så de är roligare att titta på än att använda till sex. De är runda vilket håll jag än lutar mig åt. Som duvor som häckar, som det heter. Det var nog också 15 år sedan senast.

Jag funderar flyktigt på att göra en gipsavgjutning av min fina gravidmage och mina runda bröst. Kanske ställa i bokhyllan sen. Titta på mig själv i all evighet. Rita en liten råtta högst upp på kullen för ett mer konstnärligt uttryck. Lidandet i köttet i lyckan. Subjektets berättelse. Mer sånt till världen.

Idag är det Sveriges nationaldag. Senast i förrgår fick vi, i detta sammanhang ett vi som handlar om nationell samhörighet, ta emot en känga från en hysterisk dansk antropolog som anklagade Sverige för någon slags obskyr feministisk fascism. Ständigt sparkas begreppet "politisk korrekthet" runt som en nedvärderande sätt att beskriva ett folk som inte vill "säga som det är". Detta av människor som med våldsam övertygelse försöker ta patent på just "hur det är". Jag vill påminna om hur PK definieras:

Två betydelser av PK:

1. Politisk korrekthet: att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.

2. Politiskt korrekt: som stämmer väl överens med åsikterna hos det (för tillfället) ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle.

Nina Björk skriver ett svar i DN kultur där hon tillbakavisar danskens kritik med att om det är något vi uppnått i sverige så är det en lägre toleransgrad för sexism. Det är vad det handlar om. Inte hur det är, utan hur vi vill ha det.

Politiskt korrekthet är allstå ett relativt begrepp och vad det innehåller beror på det rådande idealet. Jag är gärna politiskt korrekt så länge det ledande kulturskiktet i det samhälle där jag lever står för ett jämställdhetsideal. Det att ett samhälle utvecklar lägre tolerans mot olika typer av förtryck, det är i sanning något att fira.

Jag går till Mödravårdscentralen för att byta ut min hormonspiral med ett gott stycke inre motstånd i släptåg. Spiralens varande är som matlagning för min mor, ett nödvändigt ont. Jag sitter i väntrummet bland högar av mamma-tidningar och graviditetsinformation med min avlånga kartong och en fläkt av vemod i pannan. Nåja, vad är väl en bal på slottet.. En rynkig barnmorska berättar omsorgsfullt och detaljerat vad hon ska göra med min kropp medan hon dukar upp sina instrument i ett alldeles för trångt undersökningsrum. Min fot knuffar undan hennes skrivbordsstol i ett försök att ta sin plats i gynekologstolens benstöd. Barnmorskan följer en noggrann procedur. Hon tittar och känner och klämmer, hon placerar något kallt där det ska vara, hon ber mig hosta så att jag inte ska känna när hon nyper fast något som ska hålla något annat på plats. Hon fiskar ut den gamla spiralen som snällt glider ut med ett vagt spår av smärta efter sig, som en lite för snabb snigel i nedförsbacke.

Sen tar det stopp. Min livmoder ska mätas och sedan matas med en ny liten plastgrunka som ska hindra den att producera liv. Men min livmoder har ingen lust. Den har stängt för dagen. Barnmorskan kallar på hjälp och en annan barnmorska dyker upp, en redig kvinna med tydliga instruktioner. Hon säger åt mig att andas och pusta, hon knådar och klappar mig för att distrahera mig från det stickande, trugande obehaget någonstans inuti kroppen. Jag känner mig som att jag ska svimma fast jag ligger ner. Hur många barn har du? frågar hon. Jaha. När hade du sex senast? Om vi inte får in den här nu, då är det bra att veta hur länge sedan det var. Hon upprepar mitt svar. Trycker och trugar. Min kropp vill inte mer. Hm, säger den rediga barnmorskan. Vi får prova med en riskudde och kopp choklad. Det blir bra det här! Jag får vänta några minuter medan den detaljerade barnmorskan förklarar lite om små muskler som drar ihop sig och inte låter spiralen komma in i livmodern och betraktar mig lite för länge för att det ska kännas bekvämt. Hon försöker ta reda på om jag gruvat mig, då kan man spänna sig lite extra, men hon verkar inte tycka jag ser så orolig ut. Det gör jag sällan. Jag får en riskudde på magen och en kopp med något syntetiskt chokladigt i händerna.

Vi väntar.

Djupa andetag, ber barnmorska ett som lärt av barnmorska två. Men nej. Min livmoder kniper igen. Ingen slipper här fram här fram.. Vi får ge oss för idag, säger barnmorskan, och jag får gå hem. Jag ska ringa igen då jag får min nästa menstruation. Då får vi göra ett nytt försök. Det här är vanligt, säger barnmorska ett. Det är min erfarenhet, säger barnmorska två, att det blir svårare för varje gång. Slemhinnan är torr, förklarar barnmorska ett, det är en del av den tänkta effekten, det ska inte finnas någon slemhinna för ägget att fästa i. Om du vill kan vi skriva ut minipiller så länge. Det vill jag inte. Det är inget problem, säger jag. Ok. Ring när du får mens, säger barnmorska ett. Ok.  

Jag går hem. Jag känner mig fri. Jag ser inte fram emot blödningen, smärtan, hormonobalansen; allt det jag sluppit i lite mer än fem år tack vare den lilla plastmanicken, men jag känner mig fri. Min kropp är tom. Och den är arg. Den har lagt armarna i kors som ett envist litet barn. Nej. Som att det inte var tillräckligt när läkaren kom med sin lilla hyvel och tog för sig kött från en plats där kött inte ska tas ifrån. Cellprov efter cellprov som nypt loss små bitar från samma ställe, för att se att ingenting är kvar som inte hör dit. Låt bli mig, säger min kropp nu, som om den fått nog. Inget mer pillande!

Jag beundrar min livmoder. Detta lilla mirakel till organ som råder över liv och död, som kan nära ett litet barn och släppa det starkt och friskt ut i världen, eller som helt osentimentalt kan stöta bort samma lilla barn om allt inte är som det ska. Denna lilla ihåliga klump som styr över humör och hälsa, som sväller och krampar och blöder vid plikt, som krumbuktar och pulserar vid lust och som gör lite som den vill när någon försöker mixtra med den. Som uppenbarligen också kan säga nej. Detta underverk inuti varje kvinna. Så underskattat och så osynliggjort i en värld uppslukad av fallosdyrkan.

Kuvad och bedövad har den legat där inne i fem års tid, för ett ögonblick har den brutit sig fri. Jag är inte så säker på att jag vill söva den igen, men börjar den arbeta med samma ihärdighet som tidigare så blir jag så illa tvungen. Den växlade nämligen upp till tian i effektivitet då den fått smak på mödraskapet, byggde upp fantastiska slemhinnor och vräkte ut dem i våldsamt raseri en gång i månaden. Ett vilddjur i min buk. Ring, när det är dags igen. Naturligtvis ligger min längtan efter fler barn också på lur. Den försöker knacka mig på axeln och säga att det är meningen. Men jag har lärt mig min läxa och jag får finna mig i livets orättvisa. Framtiden är inte här än.

Min chef (!) säger att han måste fråga mig något. Han har naturligtvis inte missat debatten som uppstått i samband med Uppdrag granskning om näthat mot kvinnor. Men, säger han, är inte detta bara exempel på en rad människor som är allmänt störda. Vad har det här med jämställdhet att göra?  Hans sambo har blivit fly förbannad på honom då han yttrat detta hemma, så hur ska han förstå hennes och andra kvinnors reaktion, undrar han.

Min omedelbara reaktion är samma styng av ilska djupt nere i maggropen. Ilskan över att ständigt behöva förklara denna kränkning för män och en och annan kvinna som förnekar eller bagatelliserar den. Men jag har förstått att ilska inte leder framåt i mötet med dem som ställer sig oförstående eller undrande, hur berättigad den än är.  

Min andra reaktion är frustrationen över utmaningen i att förklara något som är så självklart för mig. Hur jag blir överraskad av frågan, såsom jag blir varje gång, och sedan förbannar mig för att jag inte har det perfekta svaret på tungan i samma ögonblick som frågan ställs. För jag har förstått hur viktigt det är att vara tvärsäker när jämställdheten kommer på tal. Minska tvekan tas som ett bevis på konstruerade svar och låg trovärdighet.

Min tredje reaktion är tacksamhet för att jag tvingades att tänka efter och formulera detta inför mig själv så att när någon annan frågar mig, om det sker, så vet jag vad jag ska svara.

Det här är min förklaring, den långa versionen.

För att kunna besvara frågan (Vad har detta med jämställdhet att göra?) måste vi ha ett par saker klart för oss.

Det första är skillnaden mellan genusstudier/genusvetenskap/”genusfrågor” och feminism/jämställdhet. Genusstudier ställer frågor om hur manligt och kvinnligt definieras i samhället, hur det kommer till uttryck, hur det påverkar människor. Genusvetenskap är ett forskningsfält med fokus på (bl a) kön och genus. Feminism är politik. Det är en önskan om att förändra och utjämna de skillnader och fenomen som genusforskningen lyfter fram och gör synliga. Feminismen handlar om likvärdighet i betydelsen jämställdhet. Lika villkor och lika värde för män och kvinnor, manligt och kvinnligt.

Det andra är att vi måste kunna skilja på gruppnivå och individnivå. De skillnader i villkor och konsekvenser som feminismen grundar sig på finns mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Bristande jämställdhet kommer att ge sig till uttryck i individuella fall, och upplevs av individer, men när vi talar om jämlikhet och jämställdhet mellan grupper så måste vi kunna hänföra fenomenet till den grupp vi talar om.

Så, om vi vill kunna avgöra om ett fenomen har med jämställdhet att göra så är detta ett sätt att gå tillväga:

För det första, finns det någon skillnad på hur företeelsen ser ut mellan gruppen män och gruppen kvinnor? I det här fallet visar det sig att kvinnor dels tar emot fler hatmeddelanden än män. Dessutom ser innehållet annorlunda ut. Hatet mot kvinnor innehåller sexualiserat våld och fokuserar på utseende och huruvida kvinnan är åtråvärd. Det finns alltså en skillnad som är både kvantitativ och kvalitativ, såväl mängd som innehåll skiljer sig åt. Detta gäller för hela gruppen. Enskilda undantag förekommer alltid, det är de övergripande mönstren som är intressanta här. Finns dessa skillnader så kan vi dra slutsatsen att kön är en definierande faktor. Detta fenomen har med kön att göra.

Men det räcker inte, vi ville veta om det hela har med jämställdhet att göra. Dvs, är detta en feministisk fråga?

Det andra vi då måste fråga oss är, är denna skillnad, den som vi kan se mellan grupperna män och kvinnor i samhället, är det en skillnad som vi skulle vilja förändra? Om svaret är ja, då kvalificerar detta som en feministisk fråga. Är svaret nej, så handlar kanske det t ex om att åtgärda kränkningar i allmänhet. Hur kränkningarna ser ut för de olika grupperna blir mindre viktigt.

Svaret på den första frågan handlar om vetenskaplig metod, inte om åsikter. Slutsatsen kan bestridas med vetenskaplig kritik, inte med tycke och smak. Somliga anser att genusvetenskapen är godtycklig och saknar objektiva verktyg, det förändrar inte att resultaten är dokumenterade och därmed öppna för granskning.

Svaret på den andra frågan handlar om värderingar och åsikter, inte om sannolikhet. Det finns gott om människor som inte ser ett problem i att en kvinna som de tycker klär sig slampigt blir kallad slampa, eller att män uttrycker sexuella fantasier i sina känslor gentemot kvinnor. Vissa människor tycker att detta är helt naturligt, the way of the world och så kan det gott få vara. För dem har det inte med jämställdhet att göra, hur tydliga skillnaderna än är. När vi bestämmer oss för att frågan är feministisk, då har vi tagit ställning. Vi har sagt att de skillnader vi ser är ett problem som vi vill bekämpa.

När vi bestämmer oss för att något har med jämställdhet att göra, då har vi sagt två saker. Vi har sagt att här finns skillnader som har med könstillhörighet att göra, och de skillnaderna skapar en orättvisa som vi inte vill se i vårt samhälle.

Den fjortonde februari seglar in i ögonvrån och den nya partnern meddelar att det där bara är ett kommersiellt jippo. Jahapp. Inga ömhetsbetygelsen att vänta då med andra ord. Som dag och natt skulle man kunna säga om man jämför och vem kan låta bli.

Hur som helst. I slutet på dagen har dock partnern lyssnat på P1 och delat med sig av en internetsida med feministisk porr. Jahapp. Visst, varför inte. Jag är inte den som är den. Jag anar en kompromiss. Kanske kan vi omvandla dagen för den barnsliga kommersiella romantiken till dagen för den vuxna jämställda leklusten.

Internetsidan utlovar material som värnar om naturliga kroppsideal, kvinnas rätt att vara kåt och utagerande, motstånd mot kapitalism och patriarkat, mångfald och normbrytande tänk förpackat i ett gör-det-själv-format. Feministisk porr ska handla om sexuellt njutning med kvinnan som subjekt har jag hört.

För all del. Nog är det annorlunda. Med reservation för att filmerna utspelar dig i den värld där vi lever och i den världen är det fortfarande kvinnorna som är rakade och mannens könsdelar som är svullna. En recensent kallar filmerna för en blandning av konst, politik och erotik. Och kroppsvätskor? Jag får väl hålla med. Vissa filmer är vackra, andra är mest konstiga, alla är spännande. Åtminstone första gången. Alla utmanar de sinnet och kroppen, inte minst för att de serveras i en ram vi inte är vana vid. Någon sur kommentator kallar dem för skit, du kommer inte att bli upphetsad. Mm, det kanske beror på vad vi är tränade att tända på. Kan porr över huvud taget vara feministisk? undrar någon.

Oavsett. Jag gillar idén. Den om alla hjärtans dag.

Sidan heter dirtydiaries.se.

Knappt en centimeter tog jag, säger läkaren. Jag skar inte så djupt eftersom du vill ha fler barn i framtiden.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Det var inte så farligt heller. Bedövningen var inte värre än en tandläkarspruta och att bli uppspänd i ett hål är inte värre än att bli uppspänd i ett annat. Jag känner igen studenten från ett annat sammanhang men säger ingenting. I stället räknar jag plastgrejer i taklampan. 24 stycken per lampa. Stickblödningar, säger läkaren till sin lärling och torkar bort nånting. Jag fokuserar på andningen. Funkar bra till dess att lasern kommer fram och det börjar lukta bränt kött. En doft jag känner igen från den gången jag lasrade mina ögon fast mycket mer (rök?). Sköterskan klistrade en stor lapp på benet innan (för att jorda mig). Så att jag inte brinner upp? skämtar jag. Skojsigt. Så att du inte ska få brännskador, bekräftar sköterskan. Tryggt. Jag fick också ha på mig skyddsglasögon för lasern. Ifall läkaren slinter.. eller? Jag frågar inte.

Inget samlag på fyra veckor, säger läkaren. Jag begrundar detta under operationen. Efteråt har jag en fråga. Är det okej att få orgasm? Jodå, du ska bara inte föra in något, för infektionsrisken.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Blödningar hit och dit och ät de här tabletterna. Återbesök om ett halvår. Eller tidigare om de säger att vi inte fick bort allt. Då får vi göra om det.

En knapp centimeter av min livmodertapp åker iväg till patologen. En liten ilsken del av mig gillar inte det. Den delen känner sig bestulen. Ge tillbaka mina celler! Undrar hur det skulle vara om jag var man, funderar jag. Om läkaren skurit bort en knapp centimeter av min kuk. Fick vi inte bort allt får vi ta bort lite mer.

Ok. Ja. Tack doktorn.

Efteråt känns det lite konstigt men inte opererat. Det känns mer som att ha genomlidigt ett par timmars tveksamt torrknull. Lite obekvämt men i ett gott syfte. Eller som att gå omkring med en tampong som sitter lite för långt ner. Jag provar att sitta och stå och sitta och gå. Inget cyklande eller sportande på några dagar, säger läkaren. Inget cyklande? Jag har alltid tyckt att cykelsadlar inte riktigt är konstruerade för kvinnor. Men det är ju inte som att man för in dem. Jaja.

Tack.

Skulle jag få en brustablett..? Ja ojoj sköterskan glömde. Tur att nån av oss har minne, skämtar hon. Skönt att hon kom ihåg den där med lappen på benet i alla fall.

Tack tack. För all del. Varsågod. Jag fick en del av er tid, ni fick en del av min kropp. Schysst deal. Det gick ju bra det här också.

För första gången i mitt liv ställs jag så öga mot öga med min egen dödlighet. Ett brev på posten kallar mig till ett andra återbesök och ett inplanerat ingrepp för att  skära den spirande demonen ur kroppen på mig innan den kan orsaka någon större skada. Mest av allt känner jag mig skamsen för att jag, troligen genom försumlighet, orsakat detta som min kropp nu måste utsättas för. Inte bara jag, men tillräckligt mycket jag för att jag borde vetat bättre. Men vem hade kunnat ana att just den här medicinska kopplingen skulle komma att uppdagas. Just den här sjukdomen kan man ju inte rå för. Eller? Skamsen känner jag mig också för de där mörka stunderna då jag fantiserat om Döden eller det stora C:et som en hemlig älskare som ska komma på sin svarta häst och-- Den fantasin tycks mig inte bara tabu nu utan rent osmaklig. Kanske är det därför. Kanske behövde någon skrika till i örat på mig för att jag skulle skärpa mig.

Stackars lilla kroppen. Så onödigt.

Återigen leder Facebook till en ny poetisk upptäckt, denna gång kopplad till The Psychology of Women, en hemsida som diskuterar dikten och målningar som illustrerar den ur ett feministiskt perspektiv.

Based on the famous poem by Alfred Lord Tennyson and the famous painting by John William Waterhous, the Lady Of Shalott tells the story of a girl who is cursed to live in a secluded tower all her life, weaving a blanket. Her only way of seeing the outside world is by looking at the reflection of the window in her mirror. But as she lays eyes on the window itself, the mirror cracks and the curse is upon her. In the end, she dies as she attempts to flee the tower. Takes place in medieval Camelot.

Jan Marsh Pre-Raphaelite Women (1987/1998) :

"Nevertheless, it is hard to read his, or the other, images as anything but an oblique account of the confined and restricted world of the Victorian woman--accursed and prohibited by virtue of her sex alone--and the dire consequences attendant on rebellion. The rejection of seclusion in the shadowy sphere of prescribed femininity, where the approved activity is weaving or embroidery, leads immediately to ostracism and social death. The enclosed rooms in which these ladies live, looking out on inviting sunlit landscapes, and the tangled threads binding their vigorous limbs, are surely metaphors of woman's condition, signifying the docile, passive, reflective and domestic role that dominated Victorian ideas of femininity. The lady cannot break from her constraints: her gesture of independence provokes the curse. It is interesting that most artists chose to depict this particular moment, so that their ladies are frozen forever in their decision of defiance." (p. 152)

Det slår mig när jag läser sammandraget hur lik den här berättelsen är min egen saga om prinsen med det otrogna hjärtat (som trots att den handlar om en kvinna osynliggjord i sin kärlek till en man som väljer ett annat liv ändå fått bära en titel som antyder att sagan handlar om honom).  I min saga är förbannelsen tystnad, d v s för att få leva i ett fritt land utanför moralens stenväggar är villkoret evig tystnad. Min prinsessa får ge upp sin röst för att få älska och bli älskad. När hon inte går med på det blir hon slutligen övergiven och fördömd, vilket dock inte förtäljs i min saga, talande nog. Kanske är det dags att publicera det verkliga slutet.