Jag går till Mödravårdscentralen för att byta ut min hormonspiral med ett gott stycke inre motstånd i släptåg. Spiralens varande är som matlagning för min mor, ett nödvändigt ont. Jag sitter i väntrummet bland högar av mamma-tidningar och graviditetsinformation med min avlånga kartong och en fläkt av vemod i pannan. Nåja, vad är väl en bal på slottet.. En rynkig barnmorska berättar omsorgsfullt och detaljerat vad hon ska göra med min kropp medan hon dukar upp sina instrument i ett alldeles för trångt undersökningsrum. Min fot knuffar undan hennes skrivbordsstol i ett försök att ta sin plats i gynekologstolens benstöd. Barnmorskan följer en noggrann procedur. Hon tittar och känner och klämmer, hon placerar något kallt där det ska vara, hon ber mig hosta så att jag inte ska känna när hon nyper fast något som ska hålla något annat på plats. Hon fiskar ut den gamla spiralen som snällt glider ut med ett vagt spår av smärta efter sig, som en lite för snabb snigel i nedförsbacke.

Sen tar det stopp. Min livmoder ska mätas och sedan matas med en ny liten plastgrunka som ska hindra den att producera liv. Men min livmoder har ingen lust. Den har stängt för dagen. Barnmorskan kallar på hjälp och en annan barnmorska dyker upp, en redig kvinna med tydliga instruktioner. Hon säger åt mig att andas och pusta, hon knådar och klappar mig för att distrahera mig från det stickande, trugande obehaget någonstans inuti kroppen. Jag känner mig som att jag ska svimma fast jag ligger ner. Hur många barn har du? frågar hon. Jaha. När hade du sex senast? Om vi inte får in den här nu, då är det bra att veta hur länge sedan det var. Hon upprepar mitt svar. Trycker och trugar. Min kropp vill inte mer. Hm, säger den rediga barnmorskan. Vi får prova med en riskudde och kopp choklad. Det blir bra det här! Jag får vänta några minuter medan den detaljerade barnmorskan förklarar lite om små muskler som drar ihop sig och inte låter spiralen komma in i livmodern och betraktar mig lite för länge för att det ska kännas bekvämt. Hon försöker ta reda på om jag gruvat mig, då kan man spänna sig lite extra, men hon verkar inte tycka jag ser så orolig ut. Det gör jag sällan. Jag får en riskudde på magen och en kopp med något syntetiskt chokladigt i händerna.

Vi väntar.

Djupa andetag, ber barnmorska ett som lärt av barnmorska två. Men nej. Min livmoder kniper igen. Ingen slipper här fram här fram.. Vi får ge oss för idag, säger barnmorskan, och jag får gå hem. Jag ska ringa igen då jag får min nästa menstruation. Då får vi göra ett nytt försök. Det här är vanligt, säger barnmorska ett. Det är min erfarenhet, säger barnmorska två, att det blir svårare för varje gång. Slemhinnan är torr, förklarar barnmorska ett, det är en del av den tänkta effekten, det ska inte finnas någon slemhinna för ägget att fästa i. Om du vill kan vi skriva ut minipiller så länge. Det vill jag inte. Det är inget problem, säger jag. Ok. Ring när du får mens, säger barnmorska ett. Ok.  

Jag går hem. Jag känner mig fri. Jag ser inte fram emot blödningen, smärtan, hormonobalansen; allt det jag sluppit i lite mer än fem år tack vare den lilla plastmanicken, men jag känner mig fri. Min kropp är tom. Och den är arg. Den har lagt armarna i kors som ett envist litet barn. Nej. Som att det inte var tillräckligt när läkaren kom med sin lilla hyvel och tog för sig kött från en plats där kött inte ska tas ifrån. Cellprov efter cellprov som nypt loss små bitar från samma ställe, för att se att ingenting är kvar som inte hör dit. Låt bli mig, säger min kropp nu, som om den fått nog. Inget mer pillande!

Jag beundrar min livmoder. Detta lilla mirakel till organ som råder över liv och död, som kan nära ett litet barn och släppa det starkt och friskt ut i världen, eller som helt osentimentalt kan stöta bort samma lilla barn om allt inte är som det ska. Denna lilla ihåliga klump som styr över humör och hälsa, som sväller och krampar och blöder vid plikt, som krumbuktar och pulserar vid lust och som gör lite som den vill när någon försöker mixtra med den. Som uppenbarligen också kan säga nej. Detta underverk inuti varje kvinna. Så underskattat och så osynliggjort i en värld uppslukad av fallosdyrkan.

Kuvad och bedövad har den legat där inne i fem års tid, för ett ögonblick har den brutit sig fri. Jag är inte så säker på att jag vill söva den igen, men börjar den arbeta med samma ihärdighet som tidigare så blir jag så illa tvungen. Den växlade nämligen upp till tian i effektivitet då den fått smak på mödraskapet, byggde upp fantastiska slemhinnor och vräkte ut dem i våldsamt raseri en gång i månaden. Ett vilddjur i min buk. Ring, när det är dags igen. Naturligtvis ligger min längtan efter fler barn också på lur. Den försöker knacka mig på axeln och säga att det är meningen. Men jag har lärt mig min läxa och jag får finna mig i livets orättvisa. Framtiden är inte här än.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...