Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sorg, förödmjukelse och skam. Jag var den här mannens älskarinna i inte mer än fem månader av mitt liv, men ingen separation som jag varit med om har varit mer smärtsam än den från honom. I vad som känts som oändligt lång tid väntade jag på att smärtan skulle gå över och lika länge försökte jag förstå varför den aldrig gjorde det. 

En del av förklaringen ligger i det som Kate här benämner som ”unclarity”. Den upptagna mannen väljer medvetet att hålla delar av sitt liv dolt för älskarinnan. Det innebär att det uppstår konflikter kommer det att hända saker som upplevs ologiska, motsägelsefulla och svåra att förstå eftersom det inte heller ges någon förklaring. Det blir inte möjligt att skapa någon sammanhängande förståelse eftersom historien är full av hål. I brist på klarhet försöker sinnet fylla i hålen på egen hand. Så fungerar människans förstånd. I mitt fall blev konsekvensen återkommande fantasier som inre dialoger där jag ställde frågor och han gav mig de svar jag behövde få höra. Men eftersom de bara skapats av mig själv var de förstås aldrig tillfredsställande. De förändrades hela tiden och förstärkte bara frågandet. 

Varför gick du in i relationen från början?

Varför sa du inte som det var när vi träffades?

Varför jag?

Varför fortsatte du?

Hur kunde du göra det?

Hur kunde du samtidigt x och samtidigt y?

Hur kunde du ljuga om det? 

Hur kunde du vara så naiv att du trodde du skulle komma undan med det? 

Varför gjorde du som du gjorde på slutet?

Hur kunde du först.. och sedan..

Varför sa du det där till mig? 

Hur kunde du bara gå vidare och tänka bort mig? 

Varför kan du fortsätta att leva ditt liv när inte jag kan det? 

Vem var du egentligen?

Osv. 

En annan del av förklaringen ligger i tystnaden. Kärleksaffären innebär ett kontrakt som bygger på tystnad från alla parter. Det är en relation där det inte är möjligt att ställa krav, att uttrycka behov eller göra åtaganden. Det innebär en ständig osäkerhet och oförutsägbarhet. När jag levde i det försökte jag förstå det här genom att skriva min egen saga om det som pågick (Sagan om prinsen med det purpurfärgade hjärtat, bland kategorier här i bloggen). Om min inre kamp för att lämna det (en kamp som jag förlorade, för jag var i slutänden den som blev lämnad). Jag skapade i sagan olika symboler som stod för de villkor jag inte kunde uttala eller begripa. Jag skapade en magisk skog där älskande par kunde göra vad de ville utan konsekvenser. Men där priset för den friheten var deras röst. De kunde inte tala där. Ännu ett pris var tidens gång. Det var en plats där de älskande paren levde i nuet men där relationer inte kunde växa, mogna och utvecklas. Samtidigt skrev han en sång om en plats där vi kunde mötas för evigt. Det var förstås samma plats, men ur hans perspektiv. En plats där han kunde leva ut sin lust. En plats där han inte behövde ta ansvar. En plats där jag alltid väntade. En omöjlig plats att leva på. 

Min önskan om sann kommunikation och åtagande (commitment) symboliserade jag som ett rött sidenband som mitt "Lilla jag" (ett barn som aldrig växte upp) band om våra händer för att vi inte skulle tappa bort varandra. Det var ett band som syntes när vi såg på det, men som försvann när någon av oss vände bort blicken. I verkligheten var det precis så det var. Jag försökte skapa något mellan oss som var unikt, som byggde intimitet och tillit. Han förundrades över min kreativitet och jag över hans. Men i samma ögonblick som han vände sig ifrån mig upphörde det bandet att existera. Det fanns ingen verklig intimitet eftersom han aldrig riktigt lät mig veta vem han var. 

Jag vill dela den här videon till dig som upplevt smärtan och ensamheten i att vara den andra kvinnan. Till dig som levt med våndan i en separationsprocess som inte fungerar och en läkning som försenas eller uteblir. Du är inte ensam.

Många gånger har jag tänkt att den relationen jag upplevde med mannen från andra sidan bergen var ett missbruk. Att den intensiva närheten blev en drog och att jag därför måste värja mig emot den för alltid. Därför att den annars sipprar upp i mellanrummet mellan allt som är. Att det är därför jag inte klarar av att mötas av något som tillhör honom utan att kastas tillbaka hundratals steg i processen att lämna det bakom mig. 

Av alla återfall måste dagen då jag såg den nya bilden varit den värsta. Det var den första bilden jag sett på flera år och den gjorde att allt kändes verkligt igen. Det kändes nära. Och det var som att sugas in i en orkan. Jag kunde inte lyssna på musiken. Hans musik. Jag har aldrig tyckt om den och jag var tvungen att stänga av den innan den var slut. Men jag kunde inte sluta titta på bilden. Egentligen tyckte jag inte om den heller. Jag tyckte vinkeln på ansiktet var hård och blicken var kall. Men det spelade ingen roll, för den var ny och det var det som trollband mig. Jag slungades runt i minnen av kontakt, minnen av längtan och tillfredställelse, minnen av det vackra och mjuka, minnen av ilska och förtvivlan, minnen av den öronbedövande tomheten när det var över. Chocken av det nya sved i bröstet. Jag ångrade att jag sett det i samma ögonblick som jag klamrade mig fast och vägrade släppa taget om det. Jag letade fram det gamla jag har kvar i ett försök att balansera upp det som fått jämvikten att tippa över. Jag tittade på de gamla bilderna, läste de gamla orden. De som för länge sedan förlorat sin giltighet. Jag försökte komma ihåg att de var sanna när de skrevs. Brevet han gett mig satt fastklistrat i ett album han satt ihop. Det är nu så gammalt att klistret torkat och sidorna håller på att falla ut. Men bläcket har inte blekts och det som står där är lika tydligt som någonsin. Det är bara det att han skrev det för tidigt. Innan det verkliga slutet kom. Innan de verkligt hårda orden uttalats. Innan vi båda förlorade kontrollen och började göra sådant ingen av oss egentligen hade räknat med att vi någonsin skulle behöva göra. Det var därför vi inte hade någon förberedelse, ingen överenskommelse, ingen plan. Det var ett misstag. 

På natten efter att jag sett bilden vaknade jag genomblöt, som om jag blivit infekterad och min kropp försökt svettas ut det nya när jag sov. Jag mindes en gång tidigare när jag känt precis så, som om något tagit över min kropp som inte borde vara där. Det var då jag lämnade tillbaka nyckeln jag fått av honom, det var då jag försökte avsluta det första gången. Det visade sig att det redan då var för sent. Jag klarade inte av att stå kvar vid mitt beslut och jag bad honom komma tillbaka. Jag minns att det störde honom, att han försökte fråga ut mig, ta reda på exakt vad som fått mig att vända mig ifrån honom. Jag minns att det där hårda och kalla fanns där då. I några ögonblick. Jag minns att jag undrade vad det var, men jag valde att bortse från det. Jag var inte på något sätt beredd på kraften i hans ilska nästa gång han fick anledning att ifrågasätta mig. Då när det hemliga blivit avslöjat och jag förstod att jag var den som måste drivas ut. Den gången han försökte ta tillbaka allt han gett mig i ett enda våldsamt verbalt slag. Det träffade mig inte då, för jag var fortfarande hög av närheten och insvept i någon slags väv av förnekande. Men det har krupit igenom maskorna allteftersom väven brutits ned och vittrat sönder. Ingenting av allt som hände har gjort mig mer illa än det där enda slaget. Kanske beror det inte bara på vad som sades, utan också på att det följdes av tystnad, att det var det sista som blev sagt. Det var då jag hade behövt det där brevet som skrevs för tidigt, där han sa förlåt för något som ännu inte hänt. 

Jag minns att jag tänkte att det ändå var på väg att gå över. De sista veckorna var inte som de första. Passionen hade svalnat, magin hade lagt sig, det började bli tråkigt. Vi hade inte så mycket annat att prata om. Vi hade inte så mycket annat att göra. Vi hade börjat ledsna på varandra. Det var skönt, och det var rätt och rimligt. Han frågade om han fick hälsa på mig igen efter sommaren eftersom han skulle göra ett kort återbesök i min stad. Jag sa att jag inte visste om det gick, att jag kanske skulle vara på en annan plats i livet då. Han nickade åt det, det var såklart så det kunde vara. Vi var på väg åt olika håll och det var gott. Jag trodde helt och fullt att jag skulle kunna gå vidare utan större besvär. Jag trodde inte att jag skulle sakna honom. Dagen han skulle åka var stämningen stel. På sätt och vis var det en lättnad när den var över. 

Sedan ringde hon mig. Jag hade varit på bio (med en annan man till och med, eftersom jag menade allvar med att jag var på väg att gå vidare) och stängt av min telefon. När jag slog på den igen hade jag ett missat samtal från hans mobilnummer. Det var konstigt, för han brukade inte ringa mig. Det var inte så vi brukade kommunicera. Jag satt i min bil och tittade förbryllad på skärmen en stund innan jag åkte hem. Det ringde igen, och när jag svarade var det tyst. Hon sa ingenting, men hon skickade ett meddelande lite senare. Hon ville veta vad som hänt. Jag svarade att hon måste prata med honom, men att jag inte var någon hon behövde vara rädd för. För mig var det sant, jag förstod att det var över nu. I samma ögonblick som jag var känd, så fick jag inte finnas mer. Den naiva rosa värld jag klippt och klistrat tillsammans med honom, av barnsliga fantasier och romantisk gegga, rasade samman. Det band som långsamt höll på att tvinnas upp helt naturligt och av sig själv slets plötsligt av i raseri. Jag föll handlöst ner i en avgrund jag inte visste fanns. Den kunde jag inte alls hantera. Jag vädjade om hans hjälp att ta mig upp, men han var upptagen med att rädda sig själv. Till slut bad han mig att sluta be och vara tyst och jag blev tyst. 

Sedan dess har jag varit tyst. Även här har jag varit tyst. Oftast. Förutom vid återfallen. Ibland år emellan dem. Jag har väntat på att det ska gå över. Att hjärtat ska sluta svida. I perioder går det hyfsat bra. Ingen ser något. Ingen vet. Men det går aldrig över och jag förstår inte varför. Jag har gått vidare. Jag har hittat någon annan och han är bra. Han är bättre. Det han ger mig är mycket viktigare. Jag vet det. Men ändå går det aldrig över. Smärtan fortsätter att sippra upp i mellanrummen mellan allt som är. Jag kan inte prata om den och jag skäms. Min sorg känns inte som att den räknas. Jag har inte rätt att sakna eftersom jag var den andra. Jag var den som tog det som var någon annans. Jag var den som lovade att lämna åter. Jag var den som misslyckades att låta det vara. Så jag ser på bilden av hans ansikte. Jag ser på ankaret han ritat på sin kind och jag önskar att han visste att jag förliste när han skickade ut mig över havet, att jag aldrig kom hem. Jag undrar om det vi delade verkligen var så meningslöst för honom som han i sin vrede talade om för mig att det var. Jag undrar om det skulle göra någon skillnad om han visste att det var det sista han lämnade mig med. Jag undrar om det över huvud taget spelar någon roll. Jag fortsätter att försöka gräva mig ut ur ett hål trots att jag vet att det inte fungerar. Jag har bara inget annat att byta det med. 

Jag pausar här.

Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll.

För att den givna titeln inte längre går att använda.

Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.

Här tystnar psykologen i mig.

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besöker, i min hemstad, i hans, vid min dörr, på ett tåg etc. Vi möts, vi pratar, vi ser på varandra. Vi skiljs åt igen. För där finns aldrig någon fortsättning. Aldrig någon andra dag, aldrig någon plan, aldrig någon framtid. Aldrig något avslut? Kanske var det just det han menade med sången han gav mig, även om jag tidigare tolkat titeln som en slags märklig felöversättning. En plats där vi kan mötas för alltid.

Den mentala platsen, det är den jag har kvar.

Jag går dit när något är svårt. När en blick varit hård eller ord har saknats. När något gått fel eller då jag tvivlar på mig själv. Jag går dit därför att där finns en blick som sett på mig på ett helt annat sätt. Jag går dit därför att där finns minnen av ord som smörjt och helat mig. Om det är allt han gav mig, så är det nog så fantastiskt. De som inte har en sådan plats att gå till, de gör i stället illa sig själva, eller gör andra illa. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att tala om det för honom. Och det här är det närmaste jag kommer. Jag har ju erbjudit något mer. Ett fönster till mitt liv som ständigt står öppet, till skillnad från det fönster som han stängt.

Självklart undrar jag ibland, om han också besöker den där platsen. Om även han möter mig, liksom på andra sidan av en ogenomtränglig, dock förrädiskt tunn vägg som separerar våra inre världar. En meningslös undran, som heller aldrig kan få svar. Troligen spelar det ingen roll. Den verkliga versionen av oss finns inte mer. Vi har nu hunnit byta ut alla celler i vår kropp och våra liv är också annorlunda. Ett verkligt möte skulle troligen vara en stor besvikelse, och kanske bryta den skyddande förtrollning som internaliseringen av vår ömsesidiga idealisering innebar. Jag behöver den där stora ömsintheten att falla ned i ibland. Jag behöver den kokongen av kärlek han en gång vävde runt mig, så väl att han inte ens själv kunde riva sönder den. Jag behöver den såsom alla människor behöver den.

Så mycket kan ett möte betyda.

***

Fantasies are still there. Fantasies about meeting him again. That's exactly what they are about, neither more nor less. An endless series of encounters. At the store, in the park, in an exotic place where we both happen to be at the same time, in a city in Europe we both visit, in my hometown, in his, at my door, on a train, etc. We meet, we talk, we see each other. We go our separate ways again. For there is never continuation. Never a second day, never a plan, never a future. Never an ending? Maybe this was what he meant with the song he gave me, although I previously interpreted the title as a kind of strange mistranslation. A place where we can meet forever.

The mental rendezvous, it is the one thing I have left.

I go there when life is difficult. When someone has looked at me with cold or angry eyes or when words have been lacking. When something goes wrong or when I doubt myself. I go there because in that place there are eyes that used to look at me in a different way. I go there because int that place there are memories of words that soothed and healed me. If that's all he gave me, then it remains a great thing. Those who do not have a place like that, they end up hurting themselves, or others. I wish there was a way for me to tell him this. And this is the closest I will get. Because I offered him something more. A window into my life that is always open, unlike the window that he closed.

Of course, I sometimes wonder if he also visits that place. If he also meets me there, on the other side of some impenetrable, however deceptively thin wall that separates our inner worlds. A meaningless query, which can never be answered. Probably it does not matter. The real version of us is no more. We have now had time to replace all the cells in our bodies and our lives are also different. A real meeting would probably be a big disappointment, and perhaps break the protective spell the internalization of our mutual idealization meant. I need that big tenderness to fall into at times. I need that cocoon of love he once wove around me so well that even he himself could not tear it apart. I need it as all people do.

That is how much even a brief encounter can mean.

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobbar långt härifrån. Jag hittade en mapp med namnet Kapitel och trodde det var sagan som finns i den här bloggen.

Det var det inte.

Jag hittade en berättelse jag skritivt i tio delar med inledning och epilog. En återgivning av en tidigare period i mitt liv som jag lämnat och gått vidare ifrån. Formatet var också gammalt, såsom allting snabbt blir i vår moderna tekniska epok. Sju av de tio kapitlen gick inte att öppna och de andra drog fram genom min uppmärksamhet som en teaser trailer av mitt förlutna. Så där märkligt komprimerad som en bra bok blir när den görs till film. Lik, men inte riktigt samma. Nyckelscener uppradade sidan vid sida utan allt det långsamma som i verkligheten binder dem samman. En historia som skulle kunna orsaka min nu tonårige son en allvarlig livskris om han någonsin råkade komma över den. En historia skriven av en kvinna jag inte längre känner. Så bitter, så arg, så ensam. Så okunnig. Hon som senare ramlade in i ett magiskt land ett ögonblick och blev hel igen. Räddad av världens största klyscha. Så underligt.

Jag pratar ibland med mina patienter om deras identitet som en bokhylla. En plats där de förvarar sina minnen och erfarenheter i form av böcker och fotoalbum och souvenirer. När livet förändras grips de av panik då de inte längre lyckas leva upp till det som finns där. Livrädda för att förlora sig själva. Jag föreslår att de inte består av alla dessa minnen och berättelser utan att de är hyllan. De är behållaren där det övriga förvaras, och när något blir inaktuellt kan de skapa nytt att ställa där i stället, sida vid sida med det gamla. De kan skapa nya berättelser och samla nya minnen. Det betyder inte att de blir någon annan. Hyllan är densamma hela tiden.

Jag hittade en bok i min hylla som jag känner väl men som jag glömt att jag materialiserat. Jag är inte den och den är inte jag.

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos och det hade fått min sambo att fundera lite extra. Han frågade mig varför man kan bli deprimerad av att få barn och hur man vet att det håller på att ske. Så jag berättade om hur förändringar i livet kan vara svåra att anpassa sig till och hur negativa tankar kan få mer och mer makt om vi inte vet hur vi ska möta dem.

Vi två tar i från tårna i avseendet livsförändring. Vi slår ihop vårt boende, flyttar, får barn och byter troligen arbete, allt på en och samma gång. Det är utan tvekan en risk och vi får vara varsamma om varandra. Vi får se upp för isoleringen och ensamheten också. Ha ett öga på dem. Avståndet och ekonomin. Anknytningen och arbetet. Kraven och förväntingarna. Allt det där som finns i Verkligheten och som nu kommer att virvla upp från marken för att lägga sig på nya platser. Vi kan inte styra över var exakt var och en av dem hamnar, men jag tror att det första är att se att de rör sig. Kanske kan vi då i större usträckning välja var någonstans vi placerar oss själva.

Kroppen fortsätter att bjuda på krämpor av alla möjliga slag och jag har börjat tänka på dem som möjligheter till empatiska ögonblick. Jag har träffat människor i två års tid nu som berättat om hur deras kroppar gör ont och beter sig på underliga vis.

Jag minns deras berättelser när jag vaknar klockan fyra på natten och har så ont i bröstryggen att jag inte kan ligga på något vis alls längre. När jag får gå upp och gå lite eller när jag får bygga om  min säng med sex kuddar, ett hoprullat täcke och en yogarulle i nya försök att få sova en stund till.

Jag minns deras berättelser när jag ska kliva upp på morgonen och jag måste ta i för att komma till sängkanten, när det ömmar under fötterna, och höfterna behöver tid på sig för att tillåta rörelse. När fingrarna inte går att böja riktigt och jag tappar något som jag tidigare hanterade utan att ens uppmärksamma vad jag gjorde med min händer.

Jag minns deras berättselser när jag ska gå från bilen till dörren och kanske skynda mig för att det regnar.. och det inte går. Att skynda allstå, jag får gå sakta. När jag försöker använda magmuskler som är så spända att de inte kan spännas mer och därför inte ger någon effekt.

Jag minns deras berättelser och tänker att jag är så lyckligt lottad eftersom jag får kliva in i en kropp som gör allt det här och den här tiden är begränsad. Det är den inte för dem.

***

Åsa Nilsonne har skrivit en bok som heter Smärtbäraren. Där har en "frisk" kvinna förmågan att ta över andras kroppar en period och hon använder den förmågan för att att läka dem, hjälpa dem och lämna tillbaka dem i bättre skick. Mot slutet inser hon att det inte är speciellt funktionellt då hon inte har kontakt med kropparnas medvetande och därför inte vet vad som motiverar dem eller vad de själva önskar för sitt liv.

Det är en viktigt lärdom för den som arbetar med att försöka hjälpa. Både en genuin önskan att försöka förstå och att använd sig av sig själv för att göra det. Och även en respekt för att jag aldrig kan bestämma vad som är meningsfullt och vad som är rätt för den andra människan.

Vänner delar bilder från resor söderut. Södra Europa. Eller bara vardagen söderut. Södra Sverige. Gröna bilder. Bilder med blommor och gräs och träd och sol.

Bilderna väcker bitterhet, avundsjuka, sorg och längtan. Frågor rasar genom medvetandet. Varför berövar jag mig hela våren på det här sättet? Varför detta självplågeri? Björkarna utanför har just kämpat fram små gröna blad ur kalla knoppar och väntar åter på att temperaturen ska passera 10 plusgrader. Marken här är fortfarande blöt och karg. Det gröna gräs som finns ser ut so om det hamnat fel.

Varför bor jag här? Så onödigt.