psykologen

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:43

Jag slutar här.


Därför att just den här virtuella platsen spelat ut sin roll.

För att den givna titeln inte längre går att använda.

Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.


Här tystnar det.

ANNONS
Av Psykologen - 18 juni 2016 21:17

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besöker, i min hemstad, i hans, vid min dörr, på ett tåg etc. Vi möts, vi pratar, vi ser på varandra. Vi skiljs åt igen. För där finns aldrig någon fortsättning. Aldrig någon andra dag, aldrig någon plan, aldrig någon framtid. Aldrig något avslut? Kanske var det just det han menade med sången han gav mig, även om jag tidigare tolkat titeln som en slags märklig felöversättning. En plats där vi kan mötas för alltid.


Den mentala platsen, det är den jag har kvar.


Jag går dit när något är svårt. När en blick varit hård eller ord har saknats. När något gått fel eller då jag tvivlar på mig själv. Jag går dit därför att där finns en blick som sett på mig på ett helt annat sätt. Jag går dit därför att där finns minnen av ord som smörjt och helat mig. Om det är allt han gav mig, så är det nog så fantastiskt. De som inte har en sådan plats att gå till, de gör i stället illa sig själva, eller gör andra illa. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att tala om det för honom. Och det här är det närmaste jag kommer. Jag har ju erbjudit något mer. Ett fönster till mitt liv som ständigt står öppet, till skillnad från det fönster som han stängt.


Självklart undrar jag ibland, om han också besöker den där platsen. Om även han möter mig, liksom på andra sidan av en ogenomtränglig, dock förrädiskt tunn vägg som separerar våra inre världar. En meningslös undran, som heller aldrig kan få svar. Troligen spelar det ingen roll. Den verkliga versionen av oss finns inte mer. Vi har nu hunnit byta ut alla celler i vår kropp och våra liv är också annorlunda. Ett verkligt möte skulle troligen vara en stor besvikelse, och kanske bryta den skyddande förtrollning som internaliseringen av vår ömsesidiga idealisering innebar. Jag behöver den där stora ömsintheten att falla ned i ibland. Jag behöver den kokongen av kärlek han en gång vävde runt mig, så väl att han inte ens själv kunde riva sönder den. Jag behöver den såsom alla människor behöver den.


Så mycket kan ett möte betyda.


***


Fantasies are still there. Fantasies about meeting him again. That's exactly what they are about, neither more nor less. An endless series of encounters. At the store, in the park, in an exotic place where we both happen to be at the same time, in a city in Europe we both visit, in my hometown, in his, at my door, on a train, etc. We meet, we talk, we see each other. We go our separate ways again. For there is never continuation. Never a second day, never a plan, never a future. Never an ending? Maybe this was what he meant with the song he gave me, although I previously interpreted the title as a kind of strange mistranslation. A place where we can meet forever.

The mental rendezvous, it is the one thing I have left.

I go there when life is difficult. When someone has looked at me with cold or angry eyes or when words have been lacking. When something goes wrong or when I doubt myself. I go there because in that place there are eyes that used to look at me in a different way. I go there because int that place there are memories of words that soothed and healed me. If that's all he gave me, then it remains a great thing. Those who do not have a place like that, they end up hurting themselves, or others. I wish there was a way for me to tell him this. And this is the closest I will get. Because I offered him something more. A window into my life that is always open, unlike the window that he closed.

Of course, I sometimes wonder if he also visits that place. If he also meets me there, on the other side of some impenetrable, however deceptively thin wall that separates our inner worlds. A meaningless query, which can never be answered. Probably it does not matter. The real version of us is no more. We have now had time to replace all the cells in our bodies and our lives are also different. A real meeting would probably be a big disappointment, and perhaps break the protective spell the internalization of our mutual idealization meant. I need that big tenderness to fall into at times. I need that cocoon of love he once wove around me so well that even he himself could not tear it apart. I need it as all people do.

That is how much even a brief encounter can mean.

ANNONS
Av Psykologen - 20 januari 2016 22:20

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobbar långt härifrån. Jag hittade en mapp med namnet Kapitel och trodde det var sagan som finns i den här bloggen.


Det var det inte.


Jag hittade en berättelse jag skritivt i tio delar med inledning och epilog. En återgivning av en tidigare period i mitt liv som jag lämnat och gått vidare ifrån. Formatet var också gammalt, såsom allting snabbt blir i vår moderna tekniska epok. Sju av de tio kapitlen gick inte att öppna och de andra drog fram genom min uppmärksamhet som en teaser trailer av mitt förlutna. Så där märkligt komprimerad som en bra bok blir när den görs till film. Lik, men inte riktigt samma. Nyckelscener uppradade sidan vid sida utan allt det långsamma som i verkligheten binder dem samman. En historia som skulle kunna orsaka min nu tonårige son en allvarlig livskris om han någonsin råkade komma över den. En historia skriven av en kvinna jag inte längre känner. Så bitter, så arg, så ensam. Så okunnig. Hon som senare ramlade in i ett magiskt land ett ögonblick och blev hel igen. Räddad av världens största klyscha. Så underligt.


Jag pratar ibland med mina patienter om deras identitet som en bokhylla. En plats där de förvarar sina minnen och erfarenheter i form av böcker och fotoalbum och souvenirer. När livet förändras grips de av panik då de inte längre lyckas leva upp till det som finns där. Livrädda för att förlora sig själva. Jag föreslår att de inte består av alla dessa minnen och berättelser utan att de är hyllan. De är behållaren där det övriga förvaras, och när något blir inaktuellt kan de skapa nytt att ställa där i stället, sida vid sida med det gamla. De kan skapa nya berättelser och samla nya minnen. Det betyder inte att de blir någon annan. Hyllan är densamma hela tiden.


Jag hittade en bok i min hylla som jag känner väl men som jag glömt att jag materialiserat. Jag är inte den och den är inte jag.

Av Psykologen - 12 juli 2015 11:06

Vi pratade här om dagen om förlossningsdepression. Det bara kom upp sådär naturligt som liknande ämnen gör bland psykologer. Skämt åsido, det var nog mer för att vi sett ett avsnitt av Barnmorskorna i East End och en kvinna drabbats av amningspsykos och det hade fått min sambo att fundera lite extra. Han frågade mig varför man kan bli deprimerad av att få barn och hur man vet att det håller på att ske. Så jag berättade om hur förändringar i livet kan vara svåra att anpassa sig till och hur negativa tankar kan få mer och mer makt om vi inte vet hur vi ska möta dem.


Vi två tar i från tårna i avseendet livsförändring. Vi slår ihop vårt boende, flyttar, får barn och byter troligen arbete, allt på en och samma gång. Det är utan tvekan en risk och vi får vara varsamma om varandra. Vi får se upp för isoleringen och ensamheten också. Ha ett öga på dem. Avståndet och ekonomin. Anknytningen och arbetet. Kraven och förväntingarna. Allt det där som finns i Verkligheten och som nu kommer att virvla upp från marken för att lägga sig på nya platser. Vi kan inte styra över var exakt var och en av dem hamnar, men jag tror att det första är att se att de rör sig. Kanske kan vi då i större usträckning välja var någonstans vi placerar oss själva.

Av Psykologen - 12 juli 2015 10:46

Kroppen fortsätter att bjuda på krämpor av alla möjliga slag och jag har börjat tänka på dem som möjligheter till empatiska ögonblick. Jag har träffat människor i två års tid nu som berättat om hur deras kroppar gör ont och beter sig på underliga vis.


Jag minns deras berättelser när jag vaknar klockan fyra på natten och har så ont i bröstryggen att jag inte kan ligga på något vis alls längre. När jag får gå upp och gå lite eller när jag får bygga om  min säng med sex kuddar, ett hoprullat täcke och en yogarulle i nya försök att få sova en stund till.


Jag minns deras berättelser när jag ska kliva upp på morgonen och jag måste ta i för att komma till sängkanten, när det ömmar under fötterna, och höfterna behöver tid på sig för att tillåta rörelse. När fingrarna inte går att böja riktigt och jag tappar något som jag tidigare hanterade utan att ens uppmärksamma vad jag gjorde med min händer.


Jag minns deras berättselser när jag ska gå från bilen till dörren och kanske skynda mig för att det regnar.. och det inte går. Att skynda allstå, jag får gå sakta. När jag försöker använda magmuskler som är så spända att de inte kan spännas mer och därför inte ger någon effekt.


Jag minns deras berättelser och tänker att jag är så lyckligt lottad eftersom jag får kliva in i en kropp som gör allt det här och den här tiden är begränsad. Det är den inte för dem.


***


Åsa Nilsonne har skrivit en bok som heter Smärtbäraren. Där har en "frisk" kvinna förmågan att ta över andras kroppar en period och hon använder den förmågan för att att läka dem, hjälpa dem och lämna tillbaka dem i bättre skick. Mot slutet inser hon att det inte är speciellt funktionellt då hon inte har kontakt med kropparnas medvetande och därför inte vet vad som motiverar dem eller vad de själva önskar för sitt liv.


Det är en viktigt lärdom för den som arbetar med att försöka hjälpa. Både en genuin önskan att försöka förstå och att använd sig av sig själv för att göra det. Och även en respekt för att jag aldrig kan bestämma vad som är meningsfullt och vad som är rätt för den andra människan.

Av Psykologen - 17 maj 2015 20:15

Vänner delar bilder från resor söderut. Södra Europa. Eller bara vardagen söderut. Södra Sverige. Gröna bilder. Bilder med blommor och gräs och träd och sol.

Bilderna väcker bitterhet, avundsjuka, sorg och längtan. Frågor rasar genom medvetandet. Varför berövar jag mig hela våren på det här sättet? Varför detta självplågeri? Björkarna utanför har just kämpat fram små gröna blad ur kalla knoppar och väntar åter på att temperaturen ska passera 10 plusgrader. Marken här är fortfarande blöt och karg. Det gröna gräs som finns ser ut so om det hamnat fel.


Varför bor jag här? Så onödigt.

Av Psykologen - 18 januari 2015 16:31

Förra gången jag var gravid för var mer än 12 år sedan. Då var tiderna annorlunda. Mitt liv fungerade sådär. Jag var ung, naiv och tog flera mindre bra beslut i rad. Jag jobbade hårt och ambitiöst och stred med mina relationsdemoner när jag inte var på jobbet. Man får det inte värre än man klarar av, sa min chefs fru till mig vid något tillfälle och jag tänkte då att det nog var sant. Med tanke på allt hade en besvärlig graviditet varit droppen. Men jag mådde bra då. Inga problem. Några människor i omgivningen viftade med skuld-flaggan och antydde att jag jobbade för mycket för barnets bästa. Men som sagt, jag mådde bra i kroppen då, det var inget problem. Det fanns betydligt värre problem då, och dem var det ingen som flaggade om.


Det här gången är livet bra, bättre än någonsin. Så nu finns utrymme för en kroppslig surprise. Från början ingenting och så en smygande avsmak till hela tillvaron. Som om kroppen i ett försök att skydda det sårbara för säkerhets skull bestämt sig för att allt är giftigt.


Hon börjar bli lite illamånde, säger sambon till sin pappa i telefonen.

Ja, det hör ju till, svarar pappan och fortsätter prata bilar.


Samtidigt sitter jag bredvid och torkar tårarna ur ögonen med café-servetten för att det i min telefon finns någon som förstår hur det är (och inte har något behov av att tona ner och använda underdrifter). Normalisering funkar inte den här gången. Bara sympati gör det. Tydligen. Och pappor kan aldrig förstå. Inte på riktigt. Möjligen om de någonsin gått igenom en medicinsk behandling som gett motsvarande biverkan. Kanske då.

Det är ihärdigheten som tär på en, som tär på psyket. Det där att aldrig få en paus. När tålamodet och uthålligheten prövas under arbetsveckan och helgens efterlängtade vilorum bjuder på raka motsatsen, dvs en stor portion av ännu värre. När den väntade fristaden rycks undan och det inte finns nån väg undan. När de strategier som brukar funka inte längre gör det. Det är då uppgivenheten hotar träda in. Hopplösheten.

Så plötsligt kommer lättnaden ändå. En kopp choklad, en bit kaka med grädde och några tårar i servetten. Min fot råkar domna bort (jag har väl suttit på den eller nåt) men annars känns det helt oväntat som en helt vanlig söndag. Och jag kramar den lyckan. Om det var att gråta en skvätt och dricka en kopp choklad som hjälpte, då tackar jag för det. 

Av Psykologen - 22 november 2014 20:03

Tre år och tre månader har gått, ändå blir jag fortfarande blyg om jag tittar på honom lite för länge och därför tittar jag nästan alltid bort innan det blir så där pirrigt. Så när jag lyckas ta en bild där han tittar rakt in i kameran med en varm och avslappnad blick där hans ögon är så där intensivt bruna som jag såg den första gången vi träffades.. då tittar jag på den länge. I smyg.


Så får det gärna vara i tre år och tre månader till.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se