Begäret efter att begå ännu ett snedsteg är starkt. Djävulens röst viskar strax bakom höger öra. Förled mig, förled dig, förför mig, förse dig. Bryt alla löften, kräv, gräv, stampa ner i leran kvinna. Kvinna! KVINNA!

Tiden går runt. Månen går ännu ett varv och vågorna rullar in igen.

Vem du än var så väckte du vålnaden.

Jag såg en film idag. Jag såg en kvinna som förlorat sin älskade försöka älska igen och jag såg hennes ansikte förvridas i smärta då nyheten mötte minnet och minnet var starkare. Jag kände igen den smärtan så väl. Jag känner igen hur kroppen sträcker sig ut i längtan och begär och det ögonblick när den förstår att detta är något annat… jag känner igen besvikelsen… och hur alla känslor rinner ut och försvinner som spillt vatten i sand.

Det var inte han.

Kroppen kan inte se, den kan bara lyssna till tankarna och fantasierna men när den får kontakt så går den inte att lura.

Jag känner igen den förtvivlan som följer.

Jag kommer aldrig att kunna känna något igen. Min kropp är död.

Samtidigt finns det en gåva gömd i någonstans i smärtan, någonstans under förtvivlans drastiska dom. Där finns en viskning från ett hjärta

- jag kommer aldrig att acceptera något mindre vackert –

som nu förstår vad som är värdefullt.

Om någon skulle titta på mitt liv och fråga sig vad som är annorlunda jämfört med förra året skulle de nog inte se så mycket. Ingenting märkvärdigt har väl egentligen uppnåtts som höjer några ögonbryn.

Om jag skulle utvärdera året som gått i vidtagna åtgärder så skulle det dock bli svårt att uppnå något liknande igen. Det mesta är sig likt men mycket är helt förändrat. 

Jag har gjort en massa saker för min skull. Det kluriga med det är att det plockar få poäng hos omgivningen. Ingen säger ”bra jobbat”, ingen klickar ”gilla”. Möjligtvis börjar människor undra, dra slutsatser och ifrågasätta. Nej.. det här med värderingsarbete är inte för andra och belöningen utifrån uteblir. Det är det som är poängen. Det är en avvänjningsprocess av försvunnen bekräftelse och bubblande abstinens.

Jag fikade en stund med min syster på centralstationen i Stockholm innan tåget gick hemåt. Min syster har också gjort förändringar i sitt liv, på sitt sätt. ”Jag gjorde mig av med de vänner jag inte längre ville ha i mitt liv och upptäckte vad ensamt det blev”, sa hon. En ny början. Ett nytt jobb. Ny kärlek. Modigt och nödvändigt.

Riktigt så drastisk har jag inte varit. Jag har inte gjort mig av med några vänner. Däremot söker jag inte aktivt deras gillande längre. Om det innebär att de lämnar mig så må det vara så. För första gången i mitt liv söker jag min egen väg och gläds såväl åt dem som passerar som dem som vill göra mig sällskap.

("Men känner du dig inte ensam?" envisades en vän, för andra gången frågat. Jo det är klart att jag känner mig ensam ibland och det gör inte så mycket. Det är inte så farligt att vara ensam ibland. Kanske är det när man står stilla det är otäckt att vara ensam, inte när man är på väg någonstans. Kanske handlar det inte om att vara ensam, utan om hur man är ensam. Precis som det inte handlar om att vara tillsammans, utan hur man är tillsammans. Hur är det vi kan välja att göra något åt.)

Jag har nästan inte skrivit något alls om dansen, eller hur? Jag vet inte varför. Kanske är den för naken och för ny att skriva om. Som en bebis. Men jag skrev i alla fall om den någon annanstans. Jag skrev att

För mig är dans ett sätt att vara med kroppen helt och fullt, det är att älska den.

Så kanske är dansen ett sätt att ge tillbaka till min kropp efter år av slit, hamburgare, barnafödande, förnekad sexualitet (va?)(ja)(jaha jaja, if you say so) och obekväma skor.

Föreställ dig ditt eget rum, bad min terapeut. En plats där du är hemma och där du är trygg. Mitt medvetande sökte. Föreställ dig vad som finns där inne och vad du gör där. Mitt medvetande serverade mig minnen. Föreställ dig att den här platsen är du. Mitt medvetande log.

Där är jag, långt bort från de flesta andra. Där jag som vandrar på randen av mig själv med mina katter i släptåg. Där är jag som bara delat mig själv med en som kunnat vara nära utan att värdera eller jämföra med något som är bättre eller sämre. En som dansat i regnet och hostat i höet och bränt sig i solen och låtit min glädje vara min. Där är jag med gamla byggnader som rasat eller övergetts, vatten som slutat rinna och gångar som växt igen. Där är jag som väljer nya stigar och tar med mig nya ting.

För ett år sedan var det där rummet så litet att det nästan inte fanns, sa jag till terapeuten. När det är så litet bli varje möte så väldigt, väldigt stort och varje människa så farlig. Jag kunde inte längre leva så. Det blir så lätt för någon annan att ta över. Ju större det här rummet blir desto enklare blir det för mig att förhålla mig till den som står på randen av mig själv. Det blir enklare att vända sig undan, det blir lättare att försvara det som är mitt eget. När det som finns här äntligen är mitt blir det också för första gången möjligt att bjuda någon in och låta mina gäster vara besökare. Besökare som jag kan visa runt och besökare som jag kan be att gå. Inte stormar som river och björnar som ryter, inga tjuvar som stjäl och skuggor som spelar teater, inte riddare som slåss och prinsar som bedrar. Bara vanliga människor som kommer på besök.

Vet du förresten P, att jag fick dansa ett av våra minnen.

Jag dansade regnet och den brända pizzan.

Helgen är kommen och jag ska jobba. Det känns kul. På riktigt. Jag ser fram emot det. Ett skäl till att det är kul är att jag har vänner där. På riktigt. Jag tycker om människorna som jobbar där. På riktigt. Har jag inte gjort det förut? Inte riktigt..

Det hände något en gång. Kärleken togs ifrån mig och jag slutade tycka om människor. Jag sluta tycka om dem och jag slutade sörja dem. Jag blev rädd för dem och i stället började jag tycka om drömmar. Det var inte lättare men kanske var det inte lika farligt. Eller så var det det. Det blev som det blev i alla fall. Mina öron täcktes över och mitt hjärta slöts, som det står i Koranen. Jag slutade tro att lycka fanns.

Sen hände något annat. Jag fick kärleken tillbaka. Mitt hjärta öppnades så att ljus kunde finnas där inne. Det var en ängel, har jag tänkt ibland. Det var en ängel jag fick. Jag kunde tycka om människor igen och jag kunde sörja dem igen. Jag började tro att lycka finns.

Det finns återkommande teman i mina drömmar. Den ofullbordade resan är ett sådant. Igår drömde jag den med kraft. Jag hade betalat en biljett till ett vackert, tropiskt paradis. Dagen för avresan upptäcker jag att jag inte packat och springer runt i panik för att hinna - fast jag vet att det redan är för sent. Jag skulle ha varit på flygplatsen redan. Dessutom kommer jag på att jag inte har något pass, så onödigt att betala den där biljetten.

Efter några drömsamtal med min terapuet förstår jag mina drömmar bättre. Jag förstår den här också. Jag vet vad den exotiska platsen är. Jag vet vad det är jag inte har med mig. Jag vet att jag inte hinner och att det i själva verket inte spelar någon roll - om jag åker dit kommer jag att avvisas vid gränsen.

Ett medvetande som vet och som vet vad det vet.

Jag satt och lyssnade til en vän berätta en historia, inte hans historia utan någon annans, men en historia som låg närmare honom än mig. Jag hörde den berättad på ett sätt jag aldrig hört förut, en skymt av verkligheten sett genom ett främmande fönster. För mig var berättelsen lika främmande som om den handlat om berättaren själv men det gjorde den inte. Den var en reflektion av en kultur som skulle kallats min. Det där var ett extremfall, tänkte jag. Så där är inte vi, så där är kanske.. sådana där.. rika.. konstnärer.. möjligtvis, med konstiga idéer. Ett extremfall, inte vi.

Hm.

Kanske skulle vi lära oss en hel del av andras berättelser om oss, berättelser skrivna på andra språk tänkta för andras ögon. Kanske skulle vi då inte bara lära oss om oss utan också om hur det är att vara den som betraktas utifrån, vi här i västvärlden som är så övertygade att vi står i centrum. Kanske skulle vi då för första gången verkligen förstå vad fördomar är.