C har likt många andra barn hängett sig åt en materialistisk fixering vid LEGO. Efter en lång diskussion om pengar och sommarlov och långsiktigt sparande vs kortsiktig tillfredställelse fick han själv fatta beslutet att lägga alla sina sparade veckopengar på just LEGO. Star Wars-LEGO. Då girighet matas växer den, så sa vi va? Nu har C slut pengar men skam den som ger sig. C kommer på idén att plocka små morötter och ärtskidor i det gemensamma barngrönsakslandet och sälja dem för 1 kr stycket till närboende och förbipasserande. Han har på detta sätt nu samlat ihop ca 20 kr.

Själv är jag kluven. Å ena sidan blir jag stolt över han kreativitet och hans mod. Vid första svängen till kompisens hus tog den sociala ångesten överhanden och han vände vid dörren. Varje ställd fråga är en seger över rädslan att synas i världen. Å andra sidan gör han nu profit på grannens omsorgsfulla försök att skapa kollektiv glädje kring naturens under. Grannpojken blir konkurrenten som samtidigt utnyttjas då han intet ont anande byter sina varor mot låtsaspengar och till slut blir utan både grönsaker och vinst. Han blir livegen. C bygger kapital.

C har flera gånger frågat mig varför det finns reklam. När jag undrar över denna plötsliga köphets menar han att det är katalogens förtjänst. -Jag skulle aldrig ha velat ha de här skeppen om jag inte fått katalogen! säger han. Katalogen som kom då han blev medlem i LEGO-klubben. Nu förstår han varför det finns reklam. Nätet dras åt.

Förr två år sedan idag räknade jag upp ett antal sökord som fått Google att hänvisa sökaren hit. Även om det redan då fanns en övervikt av fraser som på något sätt hade med relationer att göra så är tendensen betydligt tydligare nu. Jag tittar på den här listan lite då och då och har konstaterat att de vanligaste sökningarna har att göra med beroenderelationer och med Anthony Giddens olika begrepp.

Så här ser det ut den här veckan:

”medberoende terapi”

”psykologmamman”

”raggning”

”ontologisk trygghet”

”sexualiteten subversiv”

”att bygga självkänsla”

”utlandsfödda gift med svensk sociala rättigheter”

”beroende av relation”

”nihilistiska citat”

”hur överlever man sin livssorg”

”människor som söker kärlek och vänskap”

"utmattningsdepression"

Åsa Jinder dyker också upp då och då i sällskap med de stora fiolsoferna och sociologerna. Heja Åsa. Observera felskrivningen där.

Det som jag tycker står ut i listan ovan är helt klart människor som söker kärlek och vänskap. Det förtjänar en stunds eftertanke. Var hamnar man förresten om man gör en sådan sökning (förutom här)? Ja, man hittar inte inte till några social communities vilket var min första association, man plumsar däremot ner i ett hav av intellektualiserande kring människans behov av närhet. Här skulle det passa med en liten serieruta med människor som sitter vägg i vägg i vägg och söker efter varandra på Google med svaret det är helt normalt att inte vilja vara ensam.

Det är med ett visst vemod jag går in i årsdagen av försvinnandet. Samtidigt påminner jag mig om löftet jag gav mig själv att se annorlunda på avslut. Ja, jag ska fira midsommar med en ny förståelse av livet och vad det bär med sig.

Idag står jag på en okänd plats, en plats där jag aldrig tidigare varit. Jag vet inte vart vägarna leder här, jag kan inte se runt hörnen och jag försöker oändligt försiktigt lära mig språket för att kunna fråga hur jag ska gå. Osäkerheten gör mig ingenting. Det är det här jag vill lära mig.

Rast på donken, jag och en medarbetare pratar om min praktikplats och hjärnskador.

Medarbetare: En hjärnblödning verkar inte kul.

Jag: Nä, var jag tvungen att välja mellan en hjärtinfarkt och en stroke skulle jag nog hellre få en hjärtinfarkt.

Medarbetare: Ja, en stroke skulle suga.. en hjärtinfarkt skulle vara mer chill.

Helgen bär med sig en blåsa på lilltån stor som en tumnagel (så går det om man inte häller ut alla gruskorn ur skorna), träningsvärk i höger fot (jodå) och vad samt en hel massa nya motoriska nervkopplingar. Totalt 10 timmars danskurs är avslutad och den som vill snurra på psykologen får väl helt enkelt hålla utkik på logen framöver.

Det går snabbt, bara precis så att jag hinner se. Mellan orden, en blixt av färg och jag vill säga.. vänta!.. men det är för sent för den här gången. Det går undan och jag hinner inte med, men det räcker för att bränna fast i minnet. Det räcker för att jag ska undra, för att jag ska söka mig tillbaka, treva längs den släta ytan efter sprickan där jag såg mer. Jag vill veta mer.

Våtdräkt, hockeyhjälm och träningsvärk i midjan men inte var det så läskigt som jag trodde och verkligen inte så kallt. Jag har fått mersmak och förhoppningsvis är forsen bara början. 

Forsättning på min historia om stress.

I augusti 2007 tog jag tjänstledigt på obestämd tid för studier. Idag är kaktusbollen förvunnen men halsbollen har jag kvar. Den kan uppträda i samband med prestationsångest men också vid märkliga tillfällen som när jag läser godnattsaga för min son.

Under våren fick jag för första gången erfara en ny arbetssituation med ny press och nya uppdrag. Efter ett par veckor talade kroppen till mig med nya signaler som jag inte kände igen. Jag glömde bort. Jag glömde bort möten och tappade bort saker och presterade också klart under genomsnittet på minnestest efter att ha presterat klart över genomsnittet på alla andra test vi utförde på varandra, jag och kandidat C. Jag blev chockad och krävde att få göra om testet. Det gick lite bättre, den här gången med all kraft jag hade och en ny strategi för inlärning. Jag kunde alltså kompensera till viss del. Jag hade mycket svårt att koncentrera mig efter ca 30 minuters samtal och skrev jag inte ned allt jag fick höra mindes jag inte vad jag skulle göra efter mötet, under lunchen kunde en plötslig utmattning komma över mig som fick synfältet att flimra och världen att snurra och jag måste lägga mig ner en stund på soffan i personalrummet eftersom det kändes som att hjärnan höll på att gröpas ur infrån. På ett möte blödde jag näsblod.

Där fick det vara nog. Medan kandidat C välkomnade allt arbete som kom i hennes väg, tackade jag nej till ytterligare uppdrag (utöver mina ordinarie). Jag läste på om hjärntrötthet och vila och kognitiv avlastning. Jag gjorde en sak i taget. Jag tog andningspauser. Jag skrev lappar. Jag stängde dörren. Jag gick undan. Jag låg ner ibland. Jag bockade av mina checklistor. Jag undervisade om stressmodellen. Jag tog vara på mina styrkor och var alltid extremt väl förberedd.

Jag gjorde ett bra jobb och tvingade inte mig själv att göra mer.

Flera klasskamrater har pratat om hur de har svårt att dra gränsen eftersom jobbet är så roligt. Det jag hör är att de fortfarande har ett val. Det har inte jag. Om jag fortsätter för att det är så roligt så tar min kropp över och stänger helt enkelt av mig. Mitt huvud blir tomt. Jag måste vila och jag måste göra det i förväg. Det är inte "svårt", det är nödvändigt. Det finns inget som heter att det inte "går", jag måste göra det. Jag hoppas för mina klasskamrater (och övriga vänner som fortsätter att driva sig till strax under bristningsgränsen med motiveringen att det inte "går" att förändra situationen) att de hittar sin gräns innan den hittar dem. När den är passerad är det för sent. Då går det inte att forsätta, på riktigt.