Aj.

Bakslag.

Brädad av mig själv.

Ibland kan jag tycka att jag ser mitt liv hända som på en film. Jag ser hur det blir fel, jag anar vart det tar vägen och jag gillar det inte alls. Men jag kan.. inte.. stoppa det. Jag ligger hela tiden steget efter. När det väl har hänt kan jag inte skylla på något för jag visste det ju hela tiden. Jag visste ju att det var fel men jag gjorde det ändå. Jag lät det hända. Jag sa inte stopp. Jag sa inte sluta. Jag kämpade inte emot. Jag försökte inte ens. Jag kunde inte. Förlamad i tanken. Nu är det för sent.

Som en mental våldtäkt. Fucked my brains out. Helt utan penetration. Vilket konststycke! Nä, inte att få omkull mig ty jag är lätt på foten. Nej, sa flickan inte, i stället sprang hon och gömde sig i skamvrån.

Ok nu räcker det. Den liknelsen var magstark.

Jag känner att det börjar bli obekvämt med gränserna nu. De börjar spännas åt. Det här känns inte längre ok att skriva här. Jag vill ta bort mitt foto, jag vill ta bort mitt namn, jag vill glida undan ner i den grå bakgrunden och inte synas mer. Jag får inte vara människa och psykolog samtidigt, det är inte lämpligt. Jag ska vara så där glättig och entusiastisk och säga att allt är så bra och så roligt. Jag ska spela innebandy och hålla kontakten med mina vänner och följa reglerna och ta en banan till och jag ska förstååååååå allt för det är mitt jobb. Jag ska vara avspänd i anspändheten, jag ska vara ödmjuk och givmild och jag ska sluta snacka skit och skärpa till mig. Någon gång ska jag lära mig vad som är privat och inte trampa folk på tårna och ta folk i händerna och dra iväg med dem till platser där vem som helst begriper att man inte går. Inte ens när de är de som ger förslaget.

Oj då. Så mycket ilska det låg bakom den dörren. Fortfarande.

Well.

Sånt är livet.

Efter tre år på universitetet och ett år med IKSU-kort har jag nu tagit mig i kragen och släpat upp mig till gymet med instruktör och allt. Gymet har länge varit en plats som fyllt mig av obehag av flera skäl. Vandringen genom lokalen fram till första stopp är fortfarande en lök-kurva. Det åtstår att se om den gamla modellen funkar och den skalas av eller hur det blir. "Gör det och se vad som händer" är ju devisen för den orolige.

Hur som helst.. det är ändå något märkligt med de tränande kropparna som häver sig i olika meningslösa rörelser utan mål. Tvungna är vi väl, för att inte hamna i ett Wall-E-scenario med förtvinade muskler och krympt skelett. Men ändå. Det ter sig själlöst. Den kompakta muskelmassan som som vrider sig och pustar på golvet med en tyngdplatta på magen känns mekaniskt död i jämförelse med en grupp människor som rör sig i mjuka böljande rörelse på en gräsmatta i solen för att hitta styrka, balans och inre frid.

"Det går inte att räkna sånt som Bodypump om du vill bli starkare, det är bara konditionsträning för musklerna", sa min tränare. Hm, tänkte jag. Det gör mig varken från eller till eftersom jag inte går på just Bodypump. Det är för mig ännu en själlös träningsform som tråkar ut mig mycket snabbt och innehåller en slags prestationshets som jag har svårt att förlika mig med. "Ska vi köra lite extra idag!!?", ropar ledaren inför precis varenda pass (i alla fall de kanske fem stycken jag gick på innan jag lessnat). Näe, tänker jag inte alls, tänker jag. Jag är inte där för att pressa min kropp, jag är där för att lyssna på den och ta hand om den. Det är kanske därför jag föredrar de asiastisk-inspirerade träningsformerna. För att de erbjuder något annat och mera än ökande muskelmassa eller flåsig andning. 

Nåväl, 100 är väl det nya 70 när jag blir gammal och ska man hålla ihop i 110 år så är det väl lika bra att få sig lite av varje.

Djiziz! Livet är tajt just nu! Men jag börjar komma in i gunget. Jag börjar vakna av att katten snarkar klockan 5 och mentalt förbereda mig för Dagens Ärende klockan 07.00 vartefter livet har sin gilla gång till läggdags klockan 21. Tänk vad lätt det är att glömma bort hur det riktiga livet går till då man befinner sig i universitetsutbildningens lilla bubbla. Men allt rullar efter en omställning, som de brukar säga på däckfirman. Dags att gå ut och ställa sig på.. fälg.. öh.. grejen (för det är inte ett kors så vad heter det då?).

Nedan beskriver jag hur minnen är bundna till ett sammanhang och hur en sinnesstämning kan fungera som ett sammanhang som aktiverar minnen. Visst är det så att även positiva sinnestämningar fungerar på samma sätt. Speciellt om de är intensiva och kanske inte helt vanliga. Så sker på gott och ont. För mig är känslan av intensiv lycka starkt kopplad till förra våren och varje gång jag upplever ett lyckorus så rasar en stormvirvel av minnen från den tiden över mig genom ett fönster av tid som om jag klivit rakt genom ett regn av såpbubblor. I nästa ögonblick har jag tårar i ögonen och så intimt förknippade är lycka och sorg för mig. Varje ögonblick av glädje är en berg- och dalbana som lämnar mig vimmelkantig. Kanske kommer det att vara så till dess att jag upplever något helt nytt, till dess att min lycka binds till ett helt annat sammanhang. 

Idag låg jag på golvet i träningssalen och lyssnade på en engelsman leda avslappning på bruten svenska ackompanjerad av vacker musik som jag tidigare kopplat till den där stranden jag skrev om. Hans röst som påminde om den röst jag minns tillsammans med allt det andra vackra var ett sånt där ögonblick då värmen liksom väller upp från hjärtat till ögonen och rinner ner längs ansiktet för att samlas i underläppen. Hej sorgen, tänkte jag och kände hur den nöp mig i munnen som man ibland nyper en häst på skoj, svämmade över i ögonvrån en stund som för att svalka de heta kinderna och sedan var det över.

Jag står nästan inte ut med solen. Den låg här, precis här, på hans rygg då han spelade sin musik för mig och sjöng sina sånger och jag låg bakom honom och han sa vad fint det blir när du sjunger med mig och.. Jag står nästan inte ut för att just den stunden var så fullkomligt stilla.

Jag står nästan inte ut med solen.

Just därför låter jag den hämta mig gång på gång.

Solen kryper fram bakom molnen och jag gräver fram en tröja jag inte sett på länge ur garderoben i hallen, tar på mig McD-dunvästen som var årets julklapp 2005, ett par solglasögon från sommarens räd och kliver ut på baksidan av huset för att skotta fram min efterlängtade uteplats. Grannen gjorde det igår så nu är det lika bra att hänga med i utvecklingen. Snön är tung och full av vatten så mina ryggmuskler får sig en omgång samtidigt som stora droppar faller ner i nacken på mig från grannen ovanför (H) som inte skottat sin balkong. Nöjd med en lagom stor ruta att sola i hämtar jag lunchmat och sätter mig till rätta. Så lägger jag märke till en gren som sticker upp snötäcket som ett brutet ben. Hm.

Jag titta på grannens uteplats. Buskarna.. Jag börjar trevande dra fram fler delar av buskaget och det är sannerligen en sorglig syn. Flera grenar är brutna och andra har långa skavsår av snön. Det blir inte bättre för att jag försiktigt skottar fram resten av häcken. Den spretar snett och vint och blottar stora sår i var och varannan klyka. Stackars lilla buske. Jag tittar på grannens buskar. Raka. Rakare. Hm. Om man tar hand om sina buskar i god tid blir det onekligen lättare för dem att resa sig från drivan då snön tynger dem. Låt detta vara ett tillfälle att lära om livet.

Ibland kan man undra hur många saker som över huvud taget kan gå fel på en och samma gång inom samma livsdomän. Stryp mig ekonomisk och dra mig baklänges över kronofogdens tulpanrabatt bara. Mitt bland trasiga bilar och ombesiktning och datorer som hostar genom en miljon virus och sänkta studielån så hade jag ju som tur var varit förutseende och sparat ihop en bra säkerhetsbuffert under tiden som övertidsarbetande och relativt bra betald tjänsteman inom restaurangnäringen. Hälften av dessa är nu slut och den andra hälften har suttit säkert placerade hos Moder Svea.. eller? Nej nu hade ju moderskeppet råkat placera dem i aktiefonder i stället för räntefonder där jag ville ha dem, i säkert förvar. Sedan rasade börsen. Men som tur är flyttade moderkakan pengarna innan de hade skadats nämvärt.. eller? Nja då hade ju kära mor råkat placera dem i ett låst sparande och fick inte röra dem förrän ett halvår senare talar hon om för mig nu när jag vill ha tillbaka dem och de inte längre är vad de borde vara. Så gick det med det skyddnätet. Hål.

Jaja sluta gnäll, det är väl bara att börja jobba och dra sitt strå till stacken som alla andra.. förutom att jag redan jobbat så förbannat hårt under så många år att det borde räcka för den här studietiden. Men tji fick jag, slösade bort en massa på resor och lyxprylar och husbyggande.

Sur.

Sen utbildar man sig i fem år och får som tack sänka sin lön med 7000 i månaden.

Sur.

Kunde ha stannat på donken och fått 7000 mer i månaden som regionsansvarig.

Och bränt sönder min hippocampus fullständigt.

Jaja ok.

Jag vill ändå vara sur ett tag till.

Jävla studentliv.

Fast det är rätt bra ändå.

Men kan jag få var sur ifred?!

Jädra positiva automatiska tankar. PAT.

Så går det om man mediterar. Inget sureri håller i sig.

Happ.. annars?

Facebook är ju liksom ganska hönsigt, men ibland så kläcker den en kyckling och just den här g(r)illade jag:

You believe that love is anything you make of it. Love can be a game, a gamble, or a commitment. You are brave about who you choose to love. You don't care if others don't understand your love, as long as you understand it. Your heart is free and wild. You never know where your heart will take you, but you're willing to follow it anywhere. Your love life is fun, unpredictable, and at times a bit heartbreaking. The adventure is worth the heartbreak though!

Jomen visst, nog tyck ja så.

Människors styrka gör dem imponerande men det är deras skörhet som gör dem vackra. Aldrig blir mänskligheten så stor som i det ögonblick då något tunt och naket blottläggs. En kort sekund då fingrarna darrar, en blick vänds bort lite för tidigt eller orden faller fel. Det är de stunderna jag minns som några av de mest berörande då ridån slutligen faller. Det är dem jag saknar när tystanden lägger sig och jag undrar vad som hänt. Hela den besynnerliga föreställningen har förlorat sin mening då tiden är förbi och ljusen släckts. En stilla undran följer mig hem i mörkret - vem var han, skådespelaren?