psykologen

Alla inlägg under juli 2010

Av Psykologen - 27 juli 2010 11:27


Jag har gått inunder stjärnor för att komma hit till dig
där du väntat mig med händer som blev varma.
Du skall giva mig din kärlek, du skall smeka ,värma mig,
du skall tro att jag är en av livets arma.


Jag har gått inunder stjärnor för att komma fri till dig,
så stolt, så fri som en människa får vara.
Du skall binda mig till jorden, du skall övervinna mig,
att min frihet blir min ljusa tankes bara.


Jag har gått inunder stjärnor för att komma ung till dig,
ung av evigheter, ung av deras glädje.
Här är jorden, där vi bor, jag ska åldras här hos dig
till en djupare och en hemligare glädje.


***


Om jag någonsin gifter mig, hur jag nu än gifter mig, så önskar jag mig den här, där. Och skulle jag hinna dö innan, så önskar jag den, där.

ANNONS
Av Psykologen - 26 juli 2010 22:42

Min pappa var konstnär, en målare, men jag lärde mig aldrig att utveckla hans hantverk. Istället tog jag det poetiska språket till mig därför att det fyller mitt sinne med levande färger. Så målar jag. Ibland möter jag någon som får mitt hjärta att längta efter att skugga hans kontur, att ge honom ord som färgar hans kinder röda, att röra vid honom så att jag kan känna hans form och skapa honom om igen. I ett sådant ögonblick måste jag hindra mig i min iver då hans kropp inte är min att äga eller hans hjärta mitt att hålla, hans sinne inte tillgängligt för att mätta min hunger. Jag kliver tillbaka och målar istället min längtan och mitt värkande hjärta. Jag målar min glädje och min förundran. Jag lämnar små diskreta rosor på mina egna kinder och om han någonsin vill veta vad de är, då ska bjuda honom in. Så målar jag.


   


My father was a painter yet I have never developed his skill. In stead I have embraced poetic language as it fills my mind with vibrant colours. This is how I paint. Sometimes I meet a person who fills my heart with longing to shade his silhouette, to give him words that make him blush, to touch his body so that I can feel his texture and create him all over again. In that moment of rushing desire I have to pause for his body is not mine to own nor his heart mine to pet, his mind not accessible to feed my hunger. I step back and instead I paint my longing and I paint my aching heart. I paint my joy and my awe. I leave subtle smudges on  my own cheeks and if he ever wants to know what they are, I will give my invitation. This is how I paint.

ANNONS
Av Psykologen - 24 juli 2010 17:12

Närjag var 10 år och vuxenvärldens omhuldande famn råkade tappa mig på huvudet i det stinkande hål jag lärt känna som Botkyrka Kommun, så hittade jag min verklighetsflykt i en av amerikas evighetslånga såpoperor. Kl 1930 varje veckodag kunde jag kalibrera min unga omskakade själ genom att helt uppslukas av en värld som skymde morgondagens utmaningar. Där fann jag mitt livs andra fiktiva idol (efter hästbokshjälten Alec Ramsey), en vän 20-årig miljonärsdotter som kämpade för kärleken och snöpligt nog blev dödad av manusförfattarna just när hon funnit den. Typiskt såpor... Detta fruktansvärda öde som tog andan ur mig (vad gör man när någon tar livet av den manifesta formen av ens mest effektiva försvarsmekanism?!)(ja, svara på den du) fick mig att i ren och skär förtvivlan producera mitt första skönlitterära material - ett manus som återförde karaktären till livet. Typiskt såpor...


Samma sommar som denna såpakaraktär förtvinande i cancer tog Sverige brons i fotbolls-VM. Det är det enda sportresultat jag någonsin lagt på minnet.


Nu, när man minst anar det! (? så kan man väl inte säga?), så beslutar sig tv4+ för att sända denna såpa i repris från första avsnittet och som genom ett mirakel återförenas Jag och min Idol. Wow. Det första som händer i serien är att hon blir bedragen av sin fästman under självaste förlovningen. Men å.. typiskt. Ödets ironi.


Vad är då den försvinnande poängen med detta inlägg? Kanske en stilla undran om det är nu, när jag levt en generation, som livet börjar gå i cirklar. Allt kommer tillbaka. Allt börjar om. Fram är bak och bak är fram.


Eller så ville tv4 bara fylla ut lite programtid till lågpris.

Av Psykologen - 22 juli 2010 20:57

En kort förklaring av den åttafaldiga vägen ur boken av Gregory Kramer som jag läser just nu:


Right View handlar alltså om att förstå konsekvensen av våra handlingar, tankar och talade ord, den korrekta förståelsen av karma. Innan vi kan se att vissa av våra handlingar skadar oss själva och andra så är det inte möjligt att välja en väg som leder oss mot uppvaknande.


Right Intention handlar om att när sinnet är riktat åt ett visst håll – mot vänlighet, medkänsla och att släppa taget så följer två specifika beteenden:


Right Speech – att tala om saker och ting precis såsom vi uppfattar dem och att tala med vänlighet. Sanningen uttalas med en förståelse för att sanning är subjektiv.


Right Action – att utföra handlingar som gör gott för oss själva och andra.


Right Intention leder också till ett mönster av handlingar; Right Living, som kan vara t ex att undvika att ägna sig åt ett arbete som orsakar andra skada.


Right Effort handlar om en ansträngning att utvecklas och lära. Det kan innebära att reflektera över viktiga frågor i livet eller att låta bli att umgås med människor som talar med illvilja. Denna ansträngning riktar sig mot att släppa taget och mot lättnad, inte mot att uppnå eller erhålla något.  Ansträngningen för energi till ögonblicket av upplevelse.


Right Effort är basen för Right Mindfulness, en medvetenhet om saker och ting, människor, samtal och förnimmelser som de är här och nu utan att döma eller värdera dem. I stället för att fångas i reaktioner av tankar och känslor blir vi medvetna om dessa reaktioner och låter dem vara. Upplevelser möts med accepterande och välvillig (nonaversive) uppmärksamhet. Sinnet blir medvetet om sig själv, om andra och om omgivningen.


Right Concentration är det sinnestillstånd som är nödvändigt för att utöva mindfulness, ett ögonblick av samlande och lugn som vi t ex söker då vi andas ut några minuter på verandan eller ägnar oss åt en längre stunds meditation.


 

Av Psykologen - 22 juli 2010 19:39


Så vad ska vi göra då? När vi förstår hur lidande uppstår och hur det upphör, när vi förstår skillnaden mellan att klamra sig fast och att släppa taget, hur ska vi göra i praktiken, enskilt och tillsammans med varandra? Buddha samlade sina insikter om de handlingar och omständigheter som krävs för att förverkliga en idé om frihet till verklighet i vad han kallade den åttafaldiga vägen. Han talade om den rätta vägen, inte rätt som i en moraliserande förställning om rätt och fel, utan rätt som i den väg som leder till ett visst resultat till skillnad från de andra vägar som leder till andra resultat. Buddismen är alltså, som jag förstår det, en praktisk religion som bygger på kausalitet och funktionalitet. Gör jag si blir det så, gör jag så blir det si. Precis denna grundläggande förståelse, som vi i västerländsk psykologi klatschigt (?) nog kallar beteendeanalys, är den första delen av den åttafaldiga vägen, ”right view”, översatt till ”rätt uppfattning” på svenska.


Wikipedia-artiklen säger för övrigt att du inte får ljuga vilket jag uppfattar som en missuppfattning av läran. Om du ljuger kommer det dock att få vissa konsekvenser och vill du undvika dessa bör du tala sanning, det är inte samma sak som att du "måste" tala sanning, om du gör det bara för att du måste det så tar du ju heller inte alls ansvar för ditt handlande utan skyller det på regeln som sådan. Att säga som det är, utan förvrägningar är inte heller detsamma som att avslöja all information vilket uttrycket "du får inte ljuga" kan antyda. Senare står det att mindfulness handlar om självkontroll vilket jag också motsäger mig, medvetenhet och kontroll är inte samma sak och mindfulness handlar inte om kontroll, tvärtom handlar det om att släppa kontrollen, iaktta och varsamt rikta uppmärksamheten.


Vår genusföreläsare tillika en av vårt universitets mest kända forskare och psykologer, Eva Magnusson, menade att KBT-traditionen saknar något som de andra har, nämligen en tydlig värdegrund. Buddha menade att livsregler inte kan praktiseras utan etik, det är etiken som håller praktiken på den rätta vägen. De som förhåller sig kritiska till den moderna mindfulness-trenden framför ett liknande argument, dvs att det är en praktisk lära tagen ur sitt (etiska) sammanhang. Det här har jag reflekterat över själv under våren, hur retoriska imperativ som Carpe Diem! och Lev i nuet! används godtyckligt som ett sätt att blunda för sina medmänniskors behov och förneka ansvar, något som är precis motsatsen till vad mindfulness handlar om; tolerans, medkänsla och omtanke ur medvetenhet. Därför räcker det inte heller att klippa ut meditation och klistra in den där vi tycker att det passar. Därför räcker det inte att kasta sig i Lycko!-vågen och åka med på Nu!-tåget. Vi behöver förstå varför vi gör det vi gör och vilken etisk grund våra valda praktiker vilar på.


Att medvetande-görande är vägen till frihet från lidande är för övrigt de olika psykologiska traditionerna rörande överens om, varför det är synd att motsättningarna mellan traditionerna ges så mycket uppmärksamhet. Personligen tycker jag det är mer intressant att reda ut vad de har gemensamt. Jag håller därmed (fortfarande) inte med en annan KBT-föreläsare som bytt bana från den psykoanalytiska och menade att hon varit tvungen att backa ut ur en ficka för att köra in i en annan. Jag tror att det övergripande perspektivet är fullt möjligt och mycket viktigt och vi ska vara mycket glada för att just vi går på ett universitet som inte valt sida.

Av Psykologen - 19 juli 2010 17:29

Hur tror du den här sommaren kommer att bli, jämfört med den förra? frågade min kedjerökande KBT-terapeut i slutet på maj. Hm, funderade jag och kunde knappt komma ihåg någonting alls från förra sommaren. Den försvann i ett töcken av smärta. Mm, så den kan ju omöjligt bli sämre, menade jag och skrattade lite. Vad ska du göra då? undrade han. Jag slapp inte undan med nåt ”vet inte” där inte. Så avslutar man en sessionsserie. Plan för vidmakthållande av goda vanor. Och sommaren är bra! Ta i trä. Vadå ta i trä?! Vad är det för tjafs. Här ska inte tas i nåt trä! Den är bra. Jag fortsätter göra saker jag inte vågar. Blir du rädd nu? frågade äventyraren. Ja, svarade jag, ärligare än han kanske förstod (eller?), och det var ok. Det är ju det det handlar om, att göra det ändå. Varje gång blir någonting helt som var trasigt. Och det hela spiller över och blir mer. Det spiller också över på andra och blir fler. Tänk ändå..

Av Psykologen - 15 juli 2010 22:36

Jamen hur går det med kaktusbollen nu då? Jodå, det går bra. Oväntat bra faktiskt. Jag var orolig inför skiftkörningspassen för det är då det brukar vara värst men det har också gått bra. Verktygslådan fylls på med mer än nyckelknippor och todo-listor och de hjälper. Jag är verkligen glad att jag gick tillbaka en sommar till, inte minst just för att få känna skillnaden och att jag klarar det.


Till det kommer den vanliga boosten av vänlighet och samhörighet som trots allt kommer med det här jobbet. Det finns tusen små sätt att göra varandras dag lite bättre.


Till det kommer också de underbara rasterna vid älven där det går bra att sträcka ut sig på en varm sten. 


Till det kommer alla fd medarbetare som kommer och köper något ibland, någon med ny arbetsuniform, någon med bebis i magen (3 hittills i sommar!), någon med bebis på armen, alla med det där leendet av samförstånd.


Mm, det är en arbetsplats med väldigt många fler skäl att le än bara för att det står i manualen.

Av Psykologen - 14 juli 2010 12:14

DN skriver om en retreat där man möts ett antal dagar i tystnad, en retreat som också N berättat för mig om som hon velat besöka. Där följer man ett schema med olika aktiviteter och äter måltider tillsammans utan samtal. Det är ett sätt att ta paus från det hektiska flödet i livet. En av deltagarna berättar att hon första gången trodde att det skulle uppstå ett ekande tomrum men att hennes tankar istället fylldes av röster.


”Det kan bli jobbigt att konfronteras med ouppklarade saker som plötsligt kommer upp till ytan. Man kan likna det vis att bromsa bilen för snabbt. Det som är längre bak kommer farande och skapar oreda där framme.”


Det är en träffande liknelse tycker jag. Det som kommer farande kan vara tankar, minnen, känslor och fysiska förnimmelser som tidigare försvunnit i bruset av vardag och aktivitet. Det får mig också att tänka på stressmodellen. Den stressade kroppen stänger av signaler från kropp och sinne och fokuserar på arbete. Då stressnivån sjunker slås signalerna på igen för att vi ska uppmärksamma hur vi mår och återhämta oss. Den stressade som försöker vila överväldigas då i stället av en stigande ångestnivå, nästan som en inre bestraffning för vilan, och väljer i stället en annan aktivitet. På så sätt hålls smärtan på avstånd och kroppen fortsätter arbeta.. arbeta.. och arbeta.. tills den inte orkar mer och kollapsar (går in i väggen).


Det är en god tanke att bromsa långsamt. Somliga kan hantera det plötsliga stoppet som en semester eller en retreat liknande den ovan innebär. Andra kan det inte. För vissa blir något så kort som en tio minuters avspänning efter träningspasset eller ett besök hos en massör helt enkelt för mycket. Ibland räcker det inte att slappna av, ibland behöver man få tillgång till verktyg för att hantera det som vaknar när kroppen slappnar av.


Jag tänker mig att vi alla bär omkring på en väska med sådana verktyg. Vissa har fler, andra har färre. Vissa har trasiga som de ärvt ned av andra som kämpat. Ett sortiment av sådana verktyg är vad vi har att erbjuda som psykologer och vår mottagning är en plats där de kan provas ut.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5
6
7 8 9 10 11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Juli 2010 >>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se