Någon har sagt att kärlek ska vara enkelt. När det är rätt blir det lätt och när det är lätt är det rätt. Det tror jag inte på. Kärlek är ett komplicerat fenomen. Att älska någon innebär att underkasta sig rädslan att förlora dem. Att älska någon innebär också att acceptera det omöjliga i att alltid tillfredställa, att alltid fatta rätt beslut och att alltid göra det som är rätt för den vi älskar. I kärlek vill vi mer än vi alltid klarar av eftersom livet ställer krav på många sidor samtidigt.

Kärlek kostar med andra ord sin vikt i såväl rädsla som skuld och skam. Det innebär att vi måste vara beredda att bära alla svåra känslor för att klara av att älska. Vi behöver göra utrymme för dem och erkänna dem för vad de är; en del av vår mänsklighet, en del av vår otillräcklighet. Kan vi se dem kan vi också se det som är viktigt som ligger bakom. Det som bränner i oss är det vi behöver vara nära. Det är därför det bränner, för att vi ska veta.

Det är inte konstigt att människor värjer sig och kanske väljer att vara utan. Det är inte konstigt att människor försöker komma åt närheten utan att ta ansvar för omtanken, utan att bära våndan som den innebär. Kanske ta någons kropp. Kanske ta någons smicker. Kanske ta någons tid och sedan vända sig undan för att slippa resten. Det är inte konstigt, men det blir ett ofullständigt liv, det blir ett halvt hjärta. Att älska kräver mod. Det skulle kunna vara detta mod som alla sagor om prinsen, prinsessan och draken handlar om. Draken skulle inte vakta något som inte var värdefullt och den skulle inte vara skrämmande om kampen inte var svår. Vi skulle inte alla förundras över sagan om den inte också var vår.

Det finns tillfällen då smärta, kval, sorg eller oro blir så påtaglig att den tar över hela medvetandet. Det kan vara samma tillfällen som jag tidigare kallat för slukhål. Det är tillfällen då det inte längre är möjligt att vara rationell. Ett tillstånd av strömlöshet och mörker. Eller som de drömmar där telefonen inte fungerar. Ett tillstånd av hjälplöshet.

Jag har lärt mig att det är där meditationen kan hjälpa, om träningen skett tidigare. Vid ett sådant tillfälle då sinnet tycks förlamat, då det inte går att förflytta sig ur det som smärtar och slår, då är det för sent att börja. Varje försök till kamp slås brutalt till marken och ingen lösning uppenbarar sig. Ingen lättnad, ingen nåd för ett sinne i panik. Men där finns ett ytterligare alternativ; att kapitulera inför det som sker.

Det viktiga i dessa situationer blir att låta bli att handla. Ett beslut kan bli ett ödesdigert sådant då sinnet är förblindat av smärta. Räddningen kan ligga i att klara av att vänta. Det meditationen lär oss är att sinnet är föränderligt. Ingenting varar för evigt hur svårt och arbetsamt det är än är. I natt kommer våg efter våg av plågande tankar, minnen, fantasier att skölja över medvetandet. I morgon blir något annat. Vänta till imorgon. Vänta en dag till. Det är det lilla andrummet vi behöver när det är som värst.