Nu kommer övergångsångesten på allvar och tankarna virvlar i sinnet som fallna höstlöv från ett träd. Från lysande gröna till brinnande röda till multnande svarta. Den vinande vinden skrattar åt mig där den blåser undan mina drömmar och rycker all min längtan ur mina händer. Inte här, inte då, inte nu, inte Du. Den kalla höstsolen ler överseende. Dags att gå vidare, säger den och vänder sig bort. Dö idag och lev imorgon. Blommorna kommer igen.

Hur jag förtrollas av människor som brinner sakta, lugnt och ihärdigt. Hur jag hypnotiseras av deras glöd och flammande passion gömd under en blygsam yta. Hur jag fylls av deras värme när de talar. Hur jag inte kan avstå från att lyssna då de talar - rakt från hjärtat - då de glömmer sig själva och deras tunna, mjuka skal faller undan. Då de står vidöppna i all sin sårbarhet, i all sin nakna verklighet och generöst ger av sina drömmar, sitt hopp och sin rädsla. Okonstlade. Utan egenintresse. Utan jakt på bekräftelse. Förlorade i sin sak. Det här är människor som inte syns i mängden, som försvinner i sin ödmjukhet. Grå på utsidan och flammande röda inuti. De här är människorna jag förälskar mig i; ett ögonblick, en minut, en timme eller en livstid. Det här är människorna som inspirerar mig och fyller mig med en glädje och längtan efter ett större liv. Ett liv större än Jag.

Strax skiftar ännu en årstid och jag drömmer förändringsdrömmar där jag tvingas flytta från min lägenhet, den här gången till en vacker men ranglig bostad som hotar blåsa omkull.

Snart byts en kull kamrater ut mot en annan och jag drömmer förlustdrömmar, där den senaste andre som rört mitt hjärta väljer att inte fullborda min önskan.

Frågor som ”hur känns det inför hösten” börjar dyka upp och jag konstaterar att jag i princip inte tänkt en tanke inför hösten.

Ikväll när vi lämnade restaurangen strax efter tio på kvällen doftade det vinter i luften.

Det fjärde året är i antågande. Då många andra utbildningar varit över i det här skedet känns det som att denna går in i en ny fas. Den kommande året ser annorlunda ut på flera vis. Kurser går upp på avancerad nivå, klientarbete sträcker sig parallellt under två års tid såsom även egenterapi. Någon typ av extra arbete kommer att vara nödvändigt för min del för att få pengarna att gå ihop. Dessutom har jag tackat ja till det uppdrag jag blivit erbjuden från min praktikplats att genomföra som examensarbete. Allt detta kräver en helt annan slags planering och disciplin än tidigare. På ett märkvärdigt sätt har jag lyckats allokera de resurser jag behöver utan att ha haft just detta syfte i åtanke. Det har liksom ordnat sig. Såsom Set brukade säga. Såsom jag aldrig trodde att det kunde göra då jag inte förstod att ordningen behöver en riktning, en slags ryggrad att linda sig omkring, och en lyftad blick. 

Ett sätt att översätta ett citat från Lao Tsu ur min bok och författarens tillägg som tål att funderas på:

Ödets flod flyter överallt, den kan bryta av åt höger eller vänster men alla ting är beroende av dess kraft för att leva och den vänder sig aldrig ifrån dem. --- Men ödets flod orkar inte bära ett sinne fyllt av själviskhet och upptagenhet.

(The great Tao floats everywhere. It may go left or right. All things depend on it for life, and it does not turn away from them. --- But the winds of the Tao cannot carry the heart heavy with selfishness and preoccupation.)

Det känns som att gå uppför en trappa av förståelse. Varje steg kräver en stunds eftertanke och varje steg kräver en händelse, en tillämpning för att omsätta eftertanken i praktik. Nästa kliv bygger på det förra och det finns ingen genväg. Jag förstår vikten av att hitta sin egen väg och varför det inte går att berätta för någon annan hur det är. Det är inte så för någon annan förrän det hänt dem. Ibland längtar jag efter någon att samtala med, någon som står på ungefär samma trappsteg som jag, eller högre upp, som i studiecirkeln i våras Jag förstår varför människor vänder sig till andliga ledare med frågor och frustrationer. Det är svårt att fråga någon som inte går och funderar på samma sak. Samtidigt förstår jag också varför samma ledare inte ger några svar utan istället ställer fler frågor. Ibland känner jag mig nästan lite religiös, kikar på min nyinköpta bok av Thich Nhat Hanh och skrockar lite åt mig själv. Snart är sommaren slut och jag har inte hunnit mer än två böcker, men det gör ingenting.

During an interesting discussion about leadership and employee motivation with a current crew member who happens to sit on multiple competencies (which we like to refer to as biased when only one of those is asked for), he told me how he perceives different managers. Returning home after closing asking myself what motivates me as a manager in my team, I came to thinking there are basically three kinds of people I have worked with over the years.

There are the people who do what you tell them to do. You know they get the job done but you don’t know if it is only because you tell them to do it, what their values are or where their loyalties lie. They are quiet and conscientious. They keep things going in a steady pace but they don’t excel. They make you comfortable and lazy as a leader.

There are the people who don’t do what you tell them to do. They can be either aggressive (they simply refuse or give a fierce look or a smart comment) or passive aggressive (they say they will and then they simply don’t). If not confronted or dealt with they eat a hole through anything you try to build including your own confidence and the work ethics of the entire team.

Then there are the people who challenge you. They listen, think and ask questions. They don’t always agree but they will accept if conveyed by reason. They come with initiatives and suggestions. These are the people you learn to respect, to trust and the people you turn to for advice. These are the people who make you want to do better and who aid your own personal development. These are the people you remember. 

Här har vi en sådan där dag när jag blir oerhört glad att jag fattade beslutet att skriva den här bloggen. Idag för två år sedan skrev jag ett inlägg med tankar om det sanna jaget utifrån den jag var då. Min grundinställning i frågan är densamma det är rent fascinerande att se att jag redan då, utan att ha läst en rad buddistisk filosofi, upptog mig med funderande kring förgänglighet och acceptans. Dessutom är det fascinerande att bevittna mitt eget onyanserade resonemang då jag saknade kunskap jag har idag. Nu kan jag svara på mina egna frågor.

Apropå bra texter:

Words would find me

Creep up behind me
Break in and enter
Through every locked door
Rhymes began in me
Summer sang in me
But summer sings in me no more

Words would land on me
Then abandon me
Mangle, untangle me
Leave me on the floor
Spring, it sprang from me
Summer sang in me
Summer sings in me no more

Winter - U2

Filmen heter Brothers