Grannen

15 augusti 2010 02:49

Ett vet man, att floden aldrig stannar av. Man kan åka med och paddla lite höger/vänster eller bara åka med ibland. Men inte stå stilla.

Psykologen

15 augusti 2010 12:01

Mm, här har vi en metafor att utforska för att förstå mindfulnessbegreppet. :)

Ett ögonblick av mindfulness är ett tillfälle då vi medvetet väljer att sluta paddla. Vi försöker inte ta oss i någon särskilt riktning, vi funderar inte över hur vi ska ta oss någonstans. Vi stannar upp, lägger ner våra åror och ser oss omkring. Vi konstaterar att vi rör oss av oss själva, vi lägger märke till landskapet som glider förbi. Detta är att ägna sig åt VARANDE i stället för GÖRANDE. Vi värderar inte heller det vi ser som vackert eller fult, bra eller dåligt utan iakttar det som det är. En blomma, ett hus, en virvel i vattnet. Vi lägger märke till impulsen att ta paddeln igen när vi färdas i en oönskad riktning, och väljer att inte agera.

Vi lägger också märke till just det du sa, att landskapet hela tiden rör sig, föremål omkring oss kommer och går, känslor inom oss kommer och går. Vi accepterar att floden inte går att stoppa och att ingenting vi ser omkring oss går att fånga och hålla kvar.

Och vad är då lidande? Skulle vi drabbas av kärlek till ett vackert träd och desperat klamra oss fast vid dess grenar skulle smärtan dra och lita i vår kropp. Skulle vi ständigt återskapa en inre bild av vad som tidigare passerat skulle sorg uppta vårt sinne. Skulle vi ägna vår uppmärksamhet åt att spana framåt efter forsar och vattenfall skulle vi missa allt som finns omkring oss just nu. Och tar vi vår paddel och försöker kontrollera vår båt så sliter vi ut oss i trötthet och faller till slut samman i tårar.

gift till ditt barns farfar

5 september 2010 09:15

Jag har väl sett det krassa verkligheten för länge för att förundras och orka fördjupa mig i de filosofiska och psykologiska kringelkrokar som vårt liv och vår värld randas av. Men eftersom jag också kämpat långt längre än sju terminer kan jag bara säga att det värsta är över. Ju längre man kommer desto mer inser man att man ändå inte kan behärska allt och då kan man liksom luta sig tillbaka i den känslan och ta in det man orkar och tycker är värt ens möda. Livet är ju så mycket mer och efter terminer av slit börjar man så smått kunna skymta detta. Eller som Roland säger innan resan till Tallin: "Efter regn kommer solsken. Det finns en morgondag och så vidare". Ha det gott.

Freudiansk felskrivning?

5 september 2010 09:17

Jag hoppas ju att jag inte är gift TILL min man utan MED min man. Men det får du nog fråga honom om.

Psykologen

5 september 2010 19:08

Hehe ^^

Ja.. jag hoppas väl att detta svävande i den filosofiska oändligheten ger en slags bakgrund till den krassa verkligheten så att inte den känns om allt. Men Roland uttrycker sig onekligen kärnfullt. :)