Lägg märke till vad som händer med människorna i det här klippet. Lägg märke till hur olika de tar emot musiken de erbjuds. De får alla en uppmaning i början, ett erbjudande att känna efter hur det är… De enda som verkligen kan ta emot det erbjudandet tycks vara de som inte redan har referensramar till det de får lyssna till. De som har det, de som vet vad det här är, de börjar genast att analysera musiken, värdera den, prata om den. De tycker den är bra, förbannat bra eller de tycker om den, den är de bästa de vet, eller musiken står för något, det melankoliska, det svenska, fast de inte håller med om det. Etc. De börjar genast GÖRA något med musiken. Ser du det? Märker du det?

De som inte vet vad det är de får höra, de som kanske känner igen det men inte vet vad det är eller inte känner det alls, de lyssnar på ett annat sätt. De möter musiken som något nytt. De öppnar sitt sinne mot den och undrar, de berättar vad den gör med dem. För att göra detta måste de stanna i nuet, vänta in nästa ton, vänta in nästa reaktion. De ÄR med musiken.

Hur vi lyssnar gör skillnad.

Här finns något att lära.

Ser du?

Det är något med just den här texten och det är något med hela uttrycket. Jag lyssnar aldrig på den här genren men jag gillar Kite.

I’m lusting all of the ways to dance

And the more I caress the less I’m confident

Well I don’t care if I look fake or not

I’m just longing for someone to take me on

Nu blir det många videor här, som om jag har tappat bort min egen röst, men allvarligt - det här är något av de vackraste jag sett:

Det finns ett ordspråk som lyder ”om du verkligen vill ha något, slätt det fritt, kommer det tillbaka till dig är det ditt”. Idag tänker jag att ibland kan det vara precis tvärtom. Ibland krävs det att något kommer tillbaka för att det ska kunna släppas fritt.

Så är det till exempel då något avbryts. Att bli avbruten är att bli bestulen på resten av sin berättelse. Den fastnar. Där kan den komma att bestå till dess att den kan återupptas. Först då kan den förändras. Till dess står den och stampar, återupprepar samma sista fras, om och om igen.

Jag saknar dig. Jag saknar dig. Jag saknar dig. Du fattas mig. Du fattas mig. Du fattas mig. Vad ska vi göra fö—

---?

Fan å.. du lät mig aldrig prata klart.

Förändring är också en förlust förstås. Det är att se något (lämna) dö och är det något vackert så är det svårt. Är det något vackert så kommer något (någon) att vilja hålla det kvar. Eller kanske låta det slippa undan (inte dö).

Ibland krävs det att något kommer tillbaka för att det ska kunna förändras. Det krävs för att vi ska kunna titta på det igen och utbrista i förvåning – Va? Var det så här det var? Så vill jag inte ha det. Ja jag ville det då. Oj vad jag ville det då. Men då var jag en annan. Nu vill jag ha det så här.

Men det förflutna är inte något som blir färdigt, det lärde jag mig idag. Det är inte något som försvinner och slutar att vara. Det har vi lurat oss själva med vårt linjära tidsperspektiv, trots att naturen ständigt påminner oss om det cykliska i allt liv.  Det förflutna är något vi återvänder till på samma sätt som vi återvänder hem. Det förflutna är spegeln i spegeln, det som visar oss vilka vi är. Nu.

Apropå bra texter:

Words would find me

Creep up behind me
Break in and enter
Through every locked door
Rhymes began in me
Summer sang in me
But summer sings in me no more

Words would land on me
Then abandon me
Mangle, untangle me
Leave me on the floor
Spring, it sprang from me
Summer sang in me
Summer sings in me no more

Winter - U2

Filmen heter Brothers

Jag har gått inunder stjärnor för att komma hit till dig
där du väntat mig med händer som blev varma.
Du skall giva mig din kärlek, du skall smeka ,värma mig,
du skall tro att jag är en av livets arma.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma fri till dig,
så stolt, så fri som en människa får vara.
Du skall binda mig till jorden, du skall övervinna mig,
att min frihet blir min ljusa tankes bara.

Jag har gått inunder stjärnor för att komma ung till dig,
ung av evigheter, ung av deras glädje.
Här är jorden, där vi bor, jag ska åldras här hos dig
till en djupare och en hemligare glädje.

***

Om jag någonsin gifter mig, hur jag nu än gifter mig, så önskar jag mig den här, där. Och skulle jag hinna dö innan, så önskar jag den, där.