Tack P!

Och lite musik till det. Sov gott.

..och när du ändå inte har något bättre för dig än att lyssna på musik så finns den här också tillsammans med en grym video.

Let's not fight I'm tired can't we just sleep tonight
Don't Turn away it's just there's nothing left here to say
Turn around I know we're lost but soon we'll be found

Ytterligare en superbra Sia-låt med det här småjazziga soundet som jag bara älskar. Fanns ej att tillgå på YouTube så då får man lära sig ta nya vägar.

Samtidigt som du läser om kärlek och intimitet nedan kan du med fördel lyssna på ännu en mjuk och skön låt av Sia - I go to sleep. Det här albumet heter "Some people have real problems".

Mina skivor kom bort på posten så jag fick gå till gamla hederliga Burmans musik i stället. Den enda butiken i stan som finns kvar som bara säljer musik. Tyvärr fanns ingen Sia kvar men jag hittade två Natalie Merchant. "Mm", sa herr Burman, "en av de bästa live-artister jag någonsin sett, två mycket bra skivor". Burman bör bära berättigat vittnesbörd, tänkte jag nöjd. För er som missat My Skin sedan tidigare kan jag bara beklaga och upprepa imperativet. Här bjuds på Ophelia.

Ophelia was a tempest cyclone

A god damned hurricane

Your common sense

Your best defense

Lay wasted and in vain

Ophelia'd know your every woe

And every pain you ever had

She'd sympathize

And dry your eyes

And help you to forget...

Ophelia's mind went wandering

You'd wonder where she'd gone

Through secret doors

Down corridors

She'd wander them alone

All alone...

Lyssna gärna också på Natalie Merchant My Skin i listan. Den är fantastisk. Lite text:

I'm a slow dying flower
Frost killing hour
The sweet turning sour
And untouchable

Oh, I need
The darkness
The sweetness
The sadness
The weakness
I need this

---

I need
A lullaby
A kiss goodnight
Angel, sweet love of my life
Oh, I need this

Is it dark enough?
Can you see me?
Do you want me?
Can you reach me?
Or I'm leaving

You better shut your mouth
Hold your breath
Kiss me now

You catch your death
Oh, I mean this

Jag sitter och lyssnar på Veronica Maggio. När jag hör den här låten kommer jag att tänka på en kille jag anställde för några år sedan, M. Trevlig, ödmjuk, serviceinriktad men lite klumpig. Han hade lite svårt att lära sig och hänga med i tempot men var charmig och vänlig. Harmlös kille, tänkte jag, till en dag då vi satt i personalrummet, jag skulle gå på dejt för första gången sedan mitt förhållande tog slut och vi började prata om Internetdejting. Det glimtade till i ögonen på M och han förvandlades inför mina ögon då han började berätta om hur han bokade dejter med 2-3 olika tjejer i veckan och hade ett system för vilka stilar han lade an med de olika tjejerna beroende på vad han ville ha av dem, ett beslut han fattade ganska snabbt då han mött dem. Han kunde beskriva vad han inriktade konversationen på för att bygga upp rätt typ av stämning i samtalet. 'Och om du sårar någon?' undrade jag. 'Äsch, det man inte vet mår man inte dåligt av', resonerade han. 'Det är väl alltid trevligt att bli utbjuden och få känna sig uppskattad'. 'Men du har ju ingen aning om vem du möter', menade jag, chockad. 'Du vet inte var de befinner sig i livet då du ramlar in i det, du vet inte var de har varit'. Jag fick en impuls att gå och låsa in min dotter, trots att jag inte har någon.

Vad finns det för mening med att möta hundratals människor om man aldrig egentligen möter dem, envisas jag, på gränsen till tjatig. Blir inte det bara som att äta godis? Tomma kalorier som inte mättar. Sött och gott men med en äcklig eftersmak, ett beroende efter mer som aldrig kan mättas. När man slutar äta socker släpper begäret efter ett tag taget om kroppen. Man kan gå förbi godishyllan och cafédiskarna utan att känna något sug, man kan se andra äta och inte vilja ha. Dessutom blir varje upplevelse av något riktigt gott så enormt mycket större.

Sedan vilken förlust att möta någon och MISSA DEM. Titta gärna på bilden av den här kon igen. Utan att få veta att det är en ko i bilden tar det alltså för de flesta mer än en halv minut att kunna se den. Hur många orkar vänta och hur många ger upp? Precis så tycker jag att det är att möta människor. Utan förförståelse är de bara mönster. Ögon, mun och näsa, hår och kropp och kläder. Tomma ord och blickar utan betydelse. Ibland vackra, ibland spännande, ibland skrämmande, imponerande, irriterande eller utan att väcka någon känsla alls. Försvinner de då har man aldrig sett något mer. Då har man aldrig sett dem. Precis som formen träder fram i bilden då ögonen hittat mönstret så framträder ur varje människa en person med tiden. Med det menar jag inte bara att man lär känna dem. Jag menar att deras ansikte förändras. Samma person som var slående vacker förut blir alldaglig. Samma person som såg lite konstig ut blir enastående vacker. Förändringen behöver inte alltid vara dramatisk men jag hävdar att den alltid sker. Det är otroligt fascinerande och att missa det blir som att blunda sig igenom en årstid för att man påstår att man föredrar en annan.

På slutet tar hon grodan med sig och går hem. Har hon nöjt sig eller förvandlades hennes groda i samma ögonblick hon släppte ner den i badkaret hemma? Det får vi aldrig veta.