En väntad labb i ansiktet blev en sorgsen nalle ensam i sin säng och en grizzly röt stor och stark på film så att jag darrade i stolen. Ett märkligt pussel lades samman i mina tankar och i ett fladdrande ögonblick frågade jag mig själv om jag fått för mig att jag lever i en hel värld av sovande björnar och det är därför jag tassar omkring på tå.

Den här dikten skrev jag för ca ett år sedan. Av någon anledning känner jag för att publicera den nu. Idag kan jag förstå den annorlunda men det spelar egentligen ingen roll. Smärtan hos pojken som för evigt söker kärlek utan att kunna ta emot den förändras inte för att jag förstår den annorlunda.

Se mig dansa, hör mig sjunga, låt mig visa dig min värld! ropar pojken bakom glaset. Huvud vrids, ansikten lyser upp. Jag har sagor, jag har sånger, jag är klok och jag är lärd! Folket ler och applåderar, några nickar och passerar, tänker pojken, varför.. Stanna upp ett tag, fundera, ge mig en chans att imponera!

..vem är du?

Flickan står på sidan av, hon söker undrande med blicken. Denna föreställning som han ställer upp, alla konster, alla spel? Jag har sett dig här idag, säger hon till pojken bakom glaset. Jag har hört allt som du berättat. Jag kan se din smärta, jag kan se din sorg, men vad jag inte kan förstå är varför går du inte ut? Här finns ju allt det du vill ha och mer, varför stannar du där inne?

Pojken sätter sig i hörnet och lägger huvudet på sned. Han ser flickan kliva fram, ser hennes läppar röra sig och hennes fingrar snudda glaset mellan honom och de andra. Hon är vacker, hon är mjuk hon ser sällsamt stilla ut. Han vill röra henne, hålla henne, han vill bjuda henne in. Kom in!

Flickan ryggar bakåt, förundrad och förskräckt. Så underligt han beter sig! Varför svarar han inte på hennes frågor, varför sitter han bara där? Hur kan han tro att någon endaste människa skulle vilja leva med honom där han är? Vill du vara med mig, följ mig då! Flickan skrattar, sträcker ut sin hand mot pojken bakom glaset. Bjuder honom till sig.

Varför skrattar hon åt mig och pekar? Elaka flicka, ber och nekar! Pojken flyger upp i vrede, slår sin näve mot den stumma rutan. Han ser flickans ögon smalna, ser henne vända om och fly. Spring du, du som kan! skriker han, spring du som de andra! Ni som kommer och står, ni som tittar och går, ni som alltid stannar hos varandra! Förbittrad vänder han sig bort från glaset, plockar i ordning sina saker, förbereder nästa nummer.

Se mig dansa, hör mig sjunga, låt mig visa dig min värld! ropar pojken bakom glaset. I sitt rum av tystnad är hans tankar allt han hör. Han ska sjunga sina sånger ensam, han ska dansa tills han dör. Jag har sagor, jag har sånger, jag kan ge dig allt som du begär! Men mellan pojken och hans längtan står en evig barriär.

Han ser människor passera framför fönstret varje dag. Ser dem på väg någonstans, ser dem skynda, ser dem hälsa på varandra. Han ser dem kramas, ser dem kyssas ser dem vandra hand i hand. Bakom glaset är han ensam, instängd i sin värld.

Svenska klassiker i annan tappning

I like:

Svårt.

Svårt att säga hur det är. Svårt att göra det på ett tydligt och samtidigt omtänksamt sätt.

Som jag sa till den som höll i andra ändan av min härva så att jag kunde reda ut den lite grann:

Ibland är det svårt att veta vad som tar värst, hårda ord eller inga ord. Svår är också föreställningen om att det måste vara antingen det ena eller det andra. Jag önskar att allt kunde sluta med ett bra samtal. Det är min utopi.

Julpynt! Yey vad kul!

Vilket trevligare sätt att spendera en lördagseftermiddag än att leka finn den trasiga lampan i tre timmar?

Två sönderskavda tummar, 17 trasiga små glödlampor, två kabelhärvor och en glappande adapteranslutning senare så lyser julefröjden även här.

Jag har lyckats få tid hos mrs T och pratat med miss T och klappar mig själv på huvudet för att jag inte tagit första bästa utan skapat möjligheten att jämföra innan jag väljer. Det här är något jag aldrig tidigare gjort eftersom jag i panik hoppat upp i famnen på den som sträckt ut en hand eller kanske bara sneglat i någon slags tro att det är enda chansen jag någonsin kommer att få och därför måste ta den så fort som möjligt. Tanken på att vara tvungen att meddela två personer att jag inte valt dem känns jobbigt. Jag gillar inte att avvisa folk. Jag vill att folk ska tycka om mig och hur kan de tycka om mig om jag säger nej till dem, resonerar jag. Tanken på att ha tre personer att välja på känns jobbig. Jag är alltid rädd att välja fel och betala dyrt för mitt misstag (story of my life).

Jodå. Jag ser motsägelser och ett par logiska luckor.

Jag undviker relationer för att slippa hävda mig?

Jag skapar situationer utan valmöjligheter för att slippa ta konsekvenserna av ett val?

Jag tar på mig skuld men tar inte ansvar vilket ger mig en smärtsam men bekväm offerroll att leva i?

Vem vet. Vi får se.

Igår lyckades jag tillämpa förmågan reflection-on-action och idag har jag valt att agera annorlunda. Ha! Men jag inser att det krävs en del träning att upptäcka ett beteende när det sker (reflection-in-action).

Dessutom känner jag mig sugen på att skriva drömdagbok (fenomenet drömdagbok skulle kunna sägas vara en spännande fusion av psykodynamisk teori och beteendeterapi)(jag är den förste att erkänna att jag inte hade den blekaste om att beteendeterapi och kognitiv terapi är två grenar av KBT) efter den senaste veckans drömmar. I natt drömde jag att Hans Kaatari prydde sina väggar med tavlor av den kände konstnären Haparanda. Det var inte en av de drömmar jag planerade skriva ned men det var lite kul ändå.

Helt enkelt är det inte det här med monstertämjning. Monster är bråkiga och lyder inte om de kommer undan med det. Igår stod Mörkrädslan och lurade i dörrspringan och idag bröt den mot förbudet och gick förbi skylten!

Sådant här beteende kan vi bara inte tolerera jag och C. I morgon blir det att bygga en monsterfälla. Jag har förklarat hur det går till och han har beslutat sig för att ta en riktig krigarnatt i natt och inte ge monstret vad det vill ha (en till skiva). Det är nämligen så att om man vinner ett slag över Mörkrädslan får man skriva ner det i en monsterbok och när den är full får man skicka in det till Monsterfångarföreningen. Lyckas man fånga och tämja ett monter får man bli medlem där (det är en ganska exklusiv klubb).

Några toabesök och spralliga ben får det, det är trots allt inte fångat än. Dessutom påminner Mörkrädslan C om att den är beväpnad med kniv, så det går inte att göra en fälla av en pappkartong. C måste gå upp och kolla om en kniv kan skära genom en pepparkaksburk. Det kan den inte. Mörkrädslan har många knep. Den gör att det känns varmt och att det svider i ögat. Allt den kommer på för att man ska tända lampan och få mamman att stå vakt så man glömmer bort att barn är de bästa på att tämja monster. Precis sådana tricks ska man skriva ned.