Den här dikten skrev jag för ca ett år sedan. Av någon anledning känner jag för att publicera den nu. Idag kan jag förstå den annorlunda men det spelar egentligen ingen roll. Smärtan hos pojken som för evigt söker kärlek utan att kunna ta emot den förändras inte för att jag förstår den annorlunda.

Se mig dansa, hör mig sjunga, låt mig visa dig min värld! ropar pojken bakom glaset. Huvud vrids, ansikten lyser upp. Jag har sagor, jag har sånger, jag är klok och jag är lärd! Folket ler och applåderar, några nickar och passerar, tänker pojken, varför.. Stanna upp ett tag, fundera, ge mig en chans att imponera!

..vem är du?

Flickan står på sidan av, hon söker undrande med blicken. Denna föreställning som han ställer upp, alla konster, alla spel? Jag har sett dig här idag, säger hon till pojken bakom glaset. Jag har hört allt som du berättat. Jag kan se din smärta, jag kan se din sorg, men vad jag inte kan förstå är varför går du inte ut? Här finns ju allt det du vill ha och mer, varför stannar du där inne?

Pojken sätter sig i hörnet och lägger huvudet på sned. Han ser flickan kliva fram, ser hennes läppar röra sig och hennes fingrar snudda glaset mellan honom och de andra. Hon är vacker, hon är mjuk hon ser sällsamt stilla ut. Han vill röra henne, hålla henne, han vill bjuda henne in. Kom in!

Flickan ryggar bakåt, förundrad och förskräckt. Så underligt han beter sig! Varför svarar han inte på hennes frågor, varför sitter han bara där? Hur kan han tro att någon endaste människa skulle vilja leva med honom där han är? Vill du vara med mig, följ mig då! Flickan skrattar, sträcker ut sin hand mot pojken bakom glaset. Bjuder honom till sig.

Varför skrattar hon åt mig och pekar? Elaka flicka, ber och nekar! Pojken flyger upp i vrede, slår sin näve mot den stumma rutan. Han ser flickans ögon smalna, ser henne vända om och fly. Spring du, du som kan! skriker han, spring du som de andra! Ni som kommer och står, ni som tittar och går, ni som alltid stannar hos varandra! Förbittrad vänder han sig bort från glaset, plockar i ordning sina saker, förbereder nästa nummer.

Se mig dansa, hör mig sjunga, låt mig visa dig min värld! ropar pojken bakom glaset. I sitt rum av tystnad är hans tankar allt han hör. Han ska sjunga sina sånger ensam, han ska dansa tills han dör. Jag har sagor, jag har sånger, jag kan ge dig allt som du begär! Men mellan pojken och hans längtan står en evig barriär.

Han ser människor passera framför fönstret varje dag. Ser dem på väg någonstans, ser dem skynda, ser dem hälsa på varandra. Han ser dem kramas, ser dem kyssas ser dem vandra hand i hand. Bakom glaset är han ensam, instängd i sin värld.

Svenska klassiker i annan tappning

I like:

Svårt.

Svårt att säga hur det är. Svårt att göra det på ett tydligt och samtidigt omtänksamt sätt.

Som jag sa till den som höll i andra ändan av min härva så att jag kunde reda ut den lite grann:

Ibland är det svårt att veta vad som tar värst, hårda ord eller inga ord. Svår är också föreställningen om att det måste vara antingen det ena eller det andra. Jag önskar att allt kunde sluta med ett bra samtal. Det är min utopi.