Jag har lyckats få tid hos mrs T och pratat med miss T och klappar mig själv på huvudet för att jag inte tagit första bästa utan skapat möjligheten att jämföra innan jag väljer. Det här är något jag aldrig tidigare gjort eftersom jag i panik hoppat upp i famnen på den som sträckt ut en hand eller kanske bara sneglat i någon slags tro att det är enda chansen jag någonsin kommer att få och därför måste ta den så fort som möjligt. Tanken på att vara tvungen att meddela två personer att jag inte valt dem känns jobbigt. Jag gillar inte att avvisa folk. Jag vill att folk ska tycka om mig och hur kan de tycka om mig om jag säger nej till dem, resonerar jag. Tanken på att ha tre personer att välja på känns jobbig. Jag är alltid rädd att välja fel och betala dyrt för mitt misstag (story of my life).

Jodå. Jag ser motsägelser och ett par logiska luckor.

Jag undviker relationer för att slippa hävda mig?

Jag skapar situationer utan valmöjligheter för att slippa ta konsekvenserna av ett val?

Jag tar på mig skuld men tar inte ansvar vilket ger mig en smärtsam men bekväm offerroll att leva i?

Vem vet. Vi får se.

Igår lyckades jag tillämpa förmågan reflection-on-action och idag har jag valt att agera annorlunda. Ha! Men jag inser att det krävs en del träning att upptäcka ett beteende när det sker (reflection-in-action).

Dessutom känner jag mig sugen på att skriva drömdagbok (fenomenet drömdagbok skulle kunna sägas vara en spännande fusion av psykodynamisk teori och beteendeterapi)(jag är den förste att erkänna att jag inte hade den blekaste om att beteendeterapi och kognitiv terapi är två grenar av KBT) efter den senaste veckans drömmar. I natt drömde jag att Hans Kaatari prydde sina väggar med tavlor av den kände konstnären Haparanda. Det var inte en av de drömmar jag planerade skriva ned men det var lite kul ändå.