Ta dig samman kvinna och läs klart boken! dundrade mitt samvete.

(harkel, Jagideal om jag får be)(ursäkta)(det är ok)(men jag trodde du var integrerad?)(jajo..?)(så då borde det inte spela någon roll)(mhm, näe.. iofs)(eller börjar du bli splittad på gamla dar, höhö?)(lägg av)(förlåt)(det är ok, du överlever)*

Det fungerade inte, inte en sida är läst sedan hemkomsten. Min självkontroll fallerar. YES! Ett steg i rätt riktning o hämmade fräulein!

Från kl 21 är det välkomme i gay-lyan. Till dess får jag bida min tid.

Jag försökte göra en kopp varm choklad. Jag har alltid haft O'boy i skåpet men nu var den slut! Vad är det som händer i mitt speceriskåp! Först rensas gamla russin ut, sedan dricks chokladpulver upp.. anarki. YES!

På dagens märkliga seminarium kunde jag knappt koncentrera mig eftersom jag insåg att Eva Magnusson är ruggigt lik min mamma. Hon pratar på samma sätt, gör samma miner, ägnar sig åt samma lite självgoda skryt.

(skryt är väl alltid självgott?)(vem var det?)(  )

En skillnad mellan Eva Magnusson och min mamma är att Eva är feminist och min mamma tycker att hysteriska kvinnor förtjänar en smäll. Nåväl. Dags att dra. Tjing!

*inre samtal med överjagets uppmanande del

Egentligen finns det saker att skriva om. Massor faktiskt. Men här någonstans börjar jag undra om det blir för personligt det som sker just nu. Inte så mycket för att jag vill dölja det, mer att jag inte vet om jag vill ha kommentarer på det eller ens tankar om det. Om mina sanningar om mig själv. Kanske vill jag inte ha en diskussion, inte om mig själv. Jag vill gärna ha diskussion om det mesta jag skriver (inte för att det är ens 1 % av dem som läser som diskuterar något även om jag önskar det), men inte det här.

Jag skulle gärna vilja skriva om vad som helst bara för att ta upp kampen om varje människas rätt att vara som hon är, kampen mot det stängda rummet, det bakre utrymmet, det känslomässiga munkavlet eller vad det nu är. Men som de flesta är jag förstås rädd att bli missförstådd. Rädd att bli läst av någon som inte är med på tanken om den subjektiva verkligheten eller ännu värre, inte har grepp om sin egen och därför drabbas av ett behov att försvara sig mot intrånget av en annorlunda. Kanske drar jag öronen åt mig för att jag förstår att alla människor faktiskt inte förstår. Kanske för att jag lärt mig att alla människor inte ens är intresserade av att förstå och att det för vissa är för jobbigt att vara tvungen att förstå.

När jag talar om förståelse här så talar jag inte om att begripa, utan om empati. Nyfikenhet är ett annat ord. Nyfikenhet är enligt Binder ett av psykologens viktigaste verktyg. Alla människor är inte nyfikna på hur andra tänker, känner eller varför de handlar som de gör. Jag kanske är naiv men vet ni vad, jag trodde faktiskt det förut.