Projektarbetet är över och grupprocessen är klar. Alla överlevde och alla är nöjda. Eller? För mig är det här veckan då illusionerna föll.

Jag har haft det bra. Jag har verkligen ingenting att beklaga mig över. Jag har varit på den plats där jag trivs som allra allra bäst. Vid sidan av någon som vet precis vad de gör och precis vart de vill komma. Där är jag trygg och där kan jag anpassa mig till vilken uppgift det än må vara jag blir tilldelad. Jag är mycket bra på att ta instruktioner och jag arbetar snabbt, effektivt och självständigt. I get the job done. På de grunderna har jag blivit befordrad gång på gång och ålagd alltmer ansvar på mitt jobb. Jag tycker egentligen inte om att fatta besluten, jag föredrar att genomdriva dem. Inte heller är jag speciellt kreativ. Jag formar inte idéerna, jag förverkligar dem. Därför har min ambitionsnivå nått sin gräns, jag har satt nivån för min utveckling och tackat nej när möjligheten getts att höja den ytterligare. Jag passar bäst vid sidan av den drivna, den starka och den skickliga. Där gör jag mest nytta och där mår jag bäst.

I den positionen hamnade jag under den här uppgiftens gång och där trivdes jag som fisken i vattnet. Mitt i all min trivsel och bekvämlighet tappade jag bort mina vänner. Jag glömde bort en av de andra uppgifter som jag trodde att jag normalt sköter väl, nämligen att vara medveten om hur de andra har det.

När grupparbetet (team-arbetet på populärsvenska) fungerar optimalt så ska det finnas utrymme för alla medlemmar i gruppen att växa. Det är fantastiskt stimulerande att se människor kliva ett steg upp och vara lite mer än de brukar vara. Det är lika nedslående att se människor ta ett steg tillbaka och vara lite mindre än de kan vara och mycket mindre än de vill vara. När det händer är det inte bara den enskilde individens besvikelse utan hela gruppens misslyckande. När en person talat men inte blivit blir hörd och en person lyssnat men inte har hört så har alla närvarande iakttagit och låtit det ske. Det är inte bara talarens ansvar att tala tillräckligt högt och det är inte endast mottagarens ansvar att uppfatta all information korrekt. Det är en viktig sak att förstå. Varje iakttagare som medvetet bevittnat men låtit bli att handla är delaktigt ansvarig i det som skett. Ett enskilt ansvar utesluter inte ett gemensamt ansvar, snarare bygger det ena på det andra.

Jag frågar mig (och er) om ens den som sett men inte förstått är befriad från skuld genom sin enfald?

Ibland är vi så upptagna med att ta reda på vem som har rätt att vi glömmer att ta reda på vad som verkligen hänt.

.

Nej men nu börjar det gå för långt i omröstningen. Det finns faktiskt ett djur i bilden. Jag lovar. Era svar är dock rimliga när jag tänker efter. Utan ledtråd tar det nämligen mer än 30 sekunder för de flesta att se det.

Vi ska se om jag kan påverka resultatet genom att ge en konceptuell ledtråd:

Bregott

Titta igen nu.

Saker som jag funderar över då jag befinner mig i en offentlig datasal.

Höjden på borden: Det finns ett antal skrivbord med datorer i datasalen. Ett av dessa är höj- och sänkbart. Utmärkt!, tänker jag och placerar mig vid detta bord eftersom det är klart bekvämare att arbeta vid ett högre skrivbord. Jag är lång och tack vare detta bord behöver jag inte sjunka ihop vid bordet. Efter en stund börjar jag fundera över varför de andra borden är så låga. Jag menar, alla sitter ju ner. Om de korta människorna tycker att bordet är högt så kan de ju höja stolen. Eller dinglar de med benen över kanten då? Jag kan inte sänka min stol, för då måste jag knöla in benen under stolen.

Folk med hörlurar: Varifrån kommer detta behov att ständigt flyta runt i en värld av musik? Är den unga generationen så matade med bakgrundsmusik att de ständigt vill ha sitt eget livs soundtrack i öronen för att tillvaron ska kännas normal? Är hörselsinnet överflödigt för övrig input? Vill inte dessa människor höra fåglarna sjunga i träden, vinden som susar eller mullret från motorn på ett fordon som håller på att köra över dem så att de kan flytta på sig innan det är för sent? Är de så överstimulerade att de inte klarar av att ta en promenad enbart i sällskap av världens brus?

Tillbaka till datasalen. Hörlurefolket verkar vara totalt omedvetna om att ljudet hörs ut så att deras närvaro motsvarar en liten knastrig radio som ingen kan komma åt att stänga av. Dessutom verkar de omedvetna om att deras egna ljud och rörelser kompenserar deras tillfälligt nedsatta hörsel så allt de gör verkar märkligt klumpigt och högljutt.

Bortvända skärmar: Vad händer på dessa gömda skärmar och varför använder den som vill gömma sin skärm en offentlig dator?

Ny mjukvara och märkliga format: Ursäkta, men jag hängde inte med när Microsoft beslutade sig för att kalla sina nya filformat i Office för ”.filformatx”. Såsom .docx eller .xlsx. Ett knep för att skapa sådan frustration över den icke kompatibla hemdatorn att man genast inhandlar ett nytt Officepaket som i sin tur inte är kompatibelt med den aktuella versionen av Windows så att man inhandlar ett nytt operativsystem som i sin tur kräver en ny dator? Användarvänligt är förresten ett underskattat ord som inte har någonting att göra med hur enkelt programmerarna anser att ett program är.

Betyder det faktum att jag verkar tro att man fortfarande köper mjukvara att jag nu tillhör den äldre generationen?! När jag gick i gymnasiet tog det tio minuter att öppna Lunarstorm i skolans datasal och det väntade man på. Eventuellt medan man fördrev tiden med att spela MS Röj i Windows 3.1 . Eh.. Lunarstorm startades 2000. Oups. Måste varit något annat man väntade på. Skolans startsida?

Ok, det här inlägget var inte speciellt underhållande.. Jag ber om överseende.

21 personer röstade på Rorschach-testet som fanns innan.

Drygt hälften tyckte att bilden föreställde "något annat". Av dessa meddelade en person att det var "faunben" och en att det var "en man". På en andraplats kom - inte helt oväntat - ett djur. På tredje plats utomjordingen. En tapper själ ansåg sig se sig själv. Jag såg en krabba som iakttog mig genom en kikare. Lite förenklat skulle man kunna säga att man ser det som man är förinställd för att se beroende på vad som finns inkodat i hjärnan. Exempelvis skulle det kunna vara något som upptar mycket av ens tankeverksamhet för tillfället. Eller bara en form man sett många gånger tidigare. Välj själv. Jag känner till att människan med faunbenen är allmänt fixerad vid fantasy i alla fall. ;)

Faktaruta:

Rorschachtestet är ett så kallat perceptuellt kognitivt personlighetstest som utvecklades i början av 1900-talet. Testet består av en serie bilder med symmetriska bläckplumpar, där testpersonen får i uppgift att berätta om vad bilderna föreställer. Tanken med testet är att man i bläckplumpen projicerar material från sitt omedvetna. Läs mer om det HÄR.

Testet är starkt kritiserat. Lennart Sjöberg som angetts som källa på wikipedia anser att testet "bör förvisas till ett museum för misslyckade psykologiska idéer".

Idag har vår projektgrupp tagit del av den rapport vi ska opponera mot. Rapporten behandlar sambandet mellan idrott och kognitiv kapacitet och jag kan lyckligt meddela att man INTE funnit något signifikant samband. Elitidrottare har alltså inte skarpare mentala förmågor än oss vanliga söliga dödliga.

En seger för oss soffpotatisar!

(Surt sa räven som inte hade något IKSU-kort)

En långhelg som denna är alla skolor stängda. Snön virvlar i luften och solen skiner. Detta är barnfamiljernas bästa tider. Nu är det dags att åka på skidsemester till fjällen, nöta in skridskorna på allvar och dricka varm choklad i pulkbacken med rosiga kinder och bus i blick. Med skridskorna kvarglömda på dagis är pulkbacke-med-termos-aktiviteten lagom avancerad för mig. Väl ute i friska luften i det undersköna vinterlandskapet bland skrattande barn och fikande föräldrar hemsöker mig aningen att något är fel. Mitt i familjelyckan saknas något väsentligt. Jag är katten bland hermelinerna här. Min familj är halv.

Jag känner ingen tvekan över min kapacitet att ge min son det han behöver, det har jag aldrig gjort. Förmågan att tillgodose hans behov har jag upplevt som till stor del automatiserad ända sedan han blev till. En medfödd, instinktiv funktion som slog igång och aldrig slog av. Min kropp berättade för mig vad jag behövde äta, den väckte mig sekunderna före honom på nätterna och den försåg mig med en unik dygnsrytm som gjorde det möjligt att kliva upp klarvaken klockan 6 på morgonen och utan svårighet sysselsätta mig med praktiskt arbete tills solen gick ner och mörkret gjorde det omöjligt att fortsätta. Nåja.. detta pågick åtminstone så länge superduperhormonerna fortfarande styrde i fortplantningens avdyningar.

Allteftersom han blir större blir frågeställningarna också mer komplicerade men ännu har det inte skett något som jag inte kunna lösa och det finns källor av outtömlig kunskap och erfarenhet att vända sig till om det verkligen kniper. Jag är inte fullkomlig men jag är, som så många andra ensamma föräldrar är, tillräckligt bra. Dock kan jag inte hjälpa att önska mer för oss än det tillräckliga, mer än det nödvändiga. Vårat liv fungerar och vardagen rullar på med utmaningar, lösningar, tacksamhet och glädje. Men det var inte så här det var meningen att det skulle bli.

Varje familjehögtid är en påminnelse om hur det borde varit men inte blev. Det var nära. Så nära man kan tänka sig, sett från utsidan. Det var den svenska familjeidyllen exemplifierad. Villa vid älvstranden, diverse fordon, diverse husdjur, mamma, pappa, barn, två karriärer i blom och oändliga möjligheter. Tyvärr förekom allt detta i regi av två människor som inte kunde enas om premisserna för sin samvaro. I utbyte mot sinnesro och integritet lämnade vi vidare våra drömmar, våra planer och vår framtid i mer kompetenta händer tillsammans med vår egenhändigt ihopspikade fastighet.

Med stillsam längtan iakttar jag nu föräldrar i plural som bollar blöta vantar mellan varandra, utbyter stressade blickar och avslutar varandras meningar med svag irritation i rösten och drömmer om en dag när jag får dela min frustration, mitt ansvar och min fascination av yrande snöflingor med någon som vet vad jag brukar säga, hur dagen ämnar fortsätta och var avslängda ytterkläder har för vana att landa.

Och hur borde det ha blivit? Var kan man hitta den verkliga familjelyckan om inte av en slump på Google. Håhå jaja, rub it in won't ya.

I ett försök att inviga Moder Svea till bloggarnas värld mailade jag henne en länk till denna sida. Jag mottog ett förvirrat svar där moder undrar om man fortfarande skriver till mig på samma adress som förut. Eftersom detta skapade en viss misstanke om att kommunikationen inte varit helt framgångsrik frågade jag senare på telefon om hon hittat till min sida. Hon beskrev med ett något frustrerat tonfall att hon varit inne på en underlig hemsida där hon scrollat och scrollat (och scrollat) men minsann inte hittat något inlägg av mig och dessutom var språket så avancerat!

Hrm..

Nu har jag förklarat för Moder Svea att en blogg inte är ett diskussionsforum utan en elektronisk dagbok och att alla inlägg är skrivna av mig. Efter att ha kommit över det faktum att min mor, som är född på 1930-talet, nu svänger sig med ord som "scrolla" och "maila" som om hon inte gjort annat och att hon trots allt verkar vara oväntat insatt i hur ett diskussionsforum fungerar, hänger sig tanken kvar vid hennes kommentar om mitt språk.

Hrm igen..

Det bästa sättet att komma över den här språkliga krisen som drabbat mig i veckan är nog helt enkelt att anamma "högtravande" som en del av min identitet och stoltsera med det. En annan fras som mött mig och landat under året som gått är att jag anses vara "stel och organiserad". En kär och uppskattad ny vän från samma tid försökte släta över sitt konstaterande med att han, när han hör denna kommentar om mig, brukar hävda att han minsann tycker att jag kan vara rätt barnslig också. Därmed råkade han i samma ögonblick avslöja att konstaterandet i själva verket var vedertaget och inte alls kom från honom och dessutom lägga till ytterligare en nyans.

För att backa upp dessa påståenden knackar ett gammalt minne på bakdörren och vill framträda med ett extranummer: Under mitt första år som restauranganställd blev jag på personalfesten utnämnd till "jobbets Skalman" med motiveringen "det är bara mat- och sovklocka som saknas". Denna titel har förbryllat mig i många år, och mina kollegor har envist vägrat förklara den för mig, men sett i dagens ljus kan den väl ha varit rätt rimlig antar jag. 

Så här är jag stolt, eder stela och organiserade, rutinbundna och högtravande men också stundtals barnsliga psykologstudent, med huvudet på skaft eller inne i skalet.

Scrolla ner och läs sista stycket om du inte har ro att läsa hela inlägget.

En måndag för ett par veckor sedan befann jag mig intet ont anande 45 minuter i kvinnoklinikens väntrum, läsandes ett tummat nummer av Tara från sommaren 2006. Tara är en tidning för kvinnor över 40. Den vann min uppmärksamhet i hård konkurrens med sådana spännande magasin som Allers och Sköna Hem, även dessa svårt tummade. I dessa väntrum sitter vi kvinnor i hopp om att inte få veta något om våra kroppar vi inte redan känner till och fyller i blanketter om eventuella operationer, ärftliga sjukdomar, antal graviditeter och val av preventivmetod. Vi undviker att se varandra i ögonen (därav det hysteriska bläddrandet i meningslösa stereotypa veckotidningar som inte byts ut förrän de blivit äldre än målgruppen) medan vi hoppas på att den obligatoriska läkarkandidaten för dagen inte ska vara av manligt kön.

Nitlott för mig. Kandidaten, vars namn jag under inga omständigheter tänkte lägga på minnet, höll sig diskret i bakgrunden ända tills den oundvikliga frågan ställdes. ”Går det bra om han känner efter?”. Detta läge, då man befinner sig i en position mest lik en skalbagge som råkat illa ut, är inte ett tillfälle då man beslutar sig för att argumentera med läkaren, vare sig om detta eller något annat. Så jag gav ifrån mig ett låtsat obesvärat ”Mmhm” och lade all min uppmärksamhet på konstverket som någon satt upp i taket som distraktion, precis som de gör hos tandläkaren, medan kandidaten fick sin lektion i livmoderns placering och läkaren entusiastisk pekade på sin ultraljudsskärm med kommentarer som ”Se där! Där är den!”, ”Mycket fin!” och ”Ljusgrå! Helt normalt!”. Jag blev också varse att det finns något i gynekologernas värld som går under det illavarslande namnet ”snifftest”. Det inbegriper någon typ av sticka och en kemikalie med otäcka egenskaper.

Nu var det inte det jag skulle berätta om utan det här numret av Tara som förgyllde min tid innan mitt namn ropades upp. Där fanns ett inslag där nio framstående svenska författare blivit ombedda att skriva ner sitt svar på frågan ”Vad är det svåraste du lärt dig om kärleken?”. Dessa orakel av livserfarenhet, kreativt tänkande och makt över språket. Jag kände mig som inbjuden till de hemliga riddarnas bord. Framför allt var jag oerhört förväntansfull på de manliga skribenternas bidrag. Vad kunde det mest insiktsfulla vara som dessa medelålders män hade att förtälla om kärlekens mysterium och som kunde hjälpa mig att undvika nästa stora felbedömning snubblande nära 30-årskrisens gränsland?

Här följer ett antiklimax: Jag minns inte. Det jag minns är att jag närapå blev rörd till tårar av det jag läste men jag kan inte återge vad det var. Det var tyvärr inte ett hoppfullt läsande. Jag klamrar mig fast vid hoppet att urvalet inte var representativt för allmänheten. Författare är väl knappast kända för att var jordens lyckligaste invånare.

För att avsluta i en mer optimistisk ton vill jag istället delge historien om min far. Han dog sommaren 2007, 77 år gammal och förälskad. Efter att ha blivit lämnad av (den fjärde) kvinnan i sitt liv ett par år tidigare bestämde sig min far för att sluta leva. Han tyckte inte livet hade någon mening utan kärleken och slutade ta sin cancermedicin. Så inträffade miraklet i hans liv ytterligare en gång. Kvinnan han alltid väntat på, hon som det var meningen att han skulle möta, bad att få hålla i hans ryggsäck under en konstutställning i totalt mörkret någonstans i en grotta. Min far återgick till att ta sin medicin, men det var för sent. Han dog lycklig men han gick miste om några fler år av lycka och lämnade sin älskade i tårar för att han gav upp hoppet om möjligheten för tidigt. Det må vara en klyscha men möjligheten är allt du behöver tro på för att ha skäl att vänta tills i morgon.