Projektarbetet är över och grupprocessen är klar. Alla överlevde och alla är nöjda. Eller? För mig är det här veckan då illusionerna föll.

Jag har haft det bra. Jag har verkligen ingenting att beklaga mig över. Jag har varit på den plats där jag trivs som allra allra bäst. Vid sidan av någon som vet precis vad de gör och precis vart de vill komma. Där är jag trygg och där kan jag anpassa mig till vilken uppgift det än må vara jag blir tilldelad. Jag är mycket bra på att ta instruktioner och jag arbetar snabbt, effektivt och självständigt. I get the job done. På de grunderna har jag blivit befordrad gång på gång och ålagd alltmer ansvar på mitt jobb. Jag tycker egentligen inte om att fatta besluten, jag föredrar att genomdriva dem. Inte heller är jag speciellt kreativ. Jag formar inte idéerna, jag förverkligar dem. Därför har min ambitionsnivå nått sin gräns, jag har satt nivån för min utveckling och tackat nej när möjligheten getts att höja den ytterligare. Jag passar bäst vid sidan av den drivna, den starka och den skickliga. Där gör jag mest nytta och där mår jag bäst.

I den positionen hamnade jag under den här uppgiftens gång och där trivdes jag som fisken i vattnet. Mitt i all min trivsel och bekvämlighet tappade jag bort mina vänner. Jag glömde bort en av de andra uppgifter som jag trodde att jag normalt sköter väl, nämligen att vara medveten om hur de andra har det.

När grupparbetet (team-arbetet på populärsvenska) fungerar optimalt så ska det finnas utrymme för alla medlemmar i gruppen att växa. Det är fantastiskt stimulerande att se människor kliva ett steg upp och vara lite mer än de brukar vara. Det är lika nedslående att se människor ta ett steg tillbaka och vara lite mindre än de kan vara och mycket mindre än de vill vara. När det händer är det inte bara den enskilde individens besvikelse utan hela gruppens misslyckande. När en person talat men inte blivit blir hörd och en person lyssnat men inte har hört så har alla närvarande iakttagit och låtit det ske. Det är inte bara talarens ansvar att tala tillräckligt högt och det är inte endast mottagarens ansvar att uppfatta all information korrekt. Det är en viktig sak att förstå. Varje iakttagare som medvetet bevittnat men låtit bli att handla är delaktigt ansvarig i det som skett. Ett enskilt ansvar utesluter inte ett gemensamt ansvar, snarare bygger det ena på det andra.

Jag frågar mig (och er) om ens den som sett men inte förstått är befriad från skuld genom sin enfald?

Ibland är vi så upptagna med att ta reda på vem som har rätt att vi glömmer att ta reda på vad som verkligen hänt.

.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...