Mitt käre ex kom förbi med en överraskning. Ett sådant där vulgärt stort påskägg fullt med godis. Eftersom en full godispåse inte räckte för att fylla ägget hade han drygat ut det med kexchoklad, en lördagspåse, tablettaskar och en popcorn-kartong. Jag blev naturligtvis väldigt glad över denna oväntade gest. Det överdimensionerade påskägget väcker nostalgiska minnen av en mormor och morfar och storasyster som pulade ner ett My Little Pony-babycrib-set i ett liknande en påsk på 80-talet. Applejack hette den lilla babyponnyn. När mitt ex gått betraktade jag dock ägget med klar ambivalens. Denna mängd godis är utan att överdriva mer godis än jag ätit under hela det senaste året. Jag slutade köpa godis, annat än en tias blandat vid biobesök, för att jag insett hur dåligt jag mår av det och eftersom jag lägger ut mellan ett och tvåtusen kronor per år hos tandläkaren. När jag och mitt ex var ett par stod ofta en skål med mängder av godis framme vid sängkanten. Usch och huvva. Det var inte alls svårt att sluta, utmaningen låg snarare i läskdrickandet. Litervis av cocacola vandes av via light-läsk till smaksatt mineralvatten till naturligt mineralvatten till det slutgiltiga och grovt underskattade vanligt kranvatten. Jag ska inte påstå att jag är helt fri från socker. Jag frossar fortfarande i vissa bakverk och efterrätter när tillfälle ges och glass med micro-tinade bär är en återkommande favorit. Men det här ägget..

Det påminner mig om röran med sötsaker som Anna Skipper brukar hälla ut på ett bord insmetat i fett och torkade matrester för att avskräcka sina stackars matmissbrukande gäster innan det vackra, gröna bordet med värmeljusen och avslappningsmusiken träder in i bild.

Nu har jag ätit ca 15 godisar och en kexchoklad. Jag är mätt och har lite lätt ont i magen. Frågan kvarstår: Vad ska jag göra med allt det här godiset? Frysa in det (kan man göra det)? Packetera det i små lördagsgodispåsar och plocka fram dem varannan helg till min son? Kanske kommer det påskkärringar och knackar på i morgon.. eller är det inte en tradition?

"Det finns flera nyanser av självsäkerhet mellan ödmjukhet och arrogans och ingen av dem förutsätter ärlighet."

Den kommentaren skrev jag i en gästbok hos någon som jag tyckte beskrev sig själv med flådande ordalag. Nu undrar jag om jag borde skriva den i min egen. Jag vill mena att den dock skulle inte platsa där för jag kämpar dagligen med min självkänsla och jag har aldrig hävdat att jag har någon slags förtur till sanningen. Tvärtom utgår jag ifrån att det inte finns någon sanning, bara olika upplever av vad som hänt. Ändå har jag av två oberoende personer den senaste veckan blivit starkt ifrågasatt. Eftersom detta är vad jag efterfrågar ska jag också ge det utrymme och eftertanke.

"Ok jag vet inte ifall du får en kick av att verka allmänt överintelligent och på så sätt sätta dej över oss vanliga dödliga..."

"För är det nånting jag hatar så är det folk som tror dom är bättre än mej..

"Bara för att du har läst psykologi på komvux i 2 veckor ska du inte tro at du kan läsa mej rakt ut.."

"Du har (som psykologivetenskapsinriktade så ofta har) helt fel."

"Du ämnar dela in mig i olika former av "fack" som du idogt hävdar finns för personer med vissa egenskaper ,egenskaper som DU (ingen annan) tillskrivit mig."

"Slutligen kommer du med de klassiska nålsticken att man är bitter pga att man har en ifrågasättande attityd."

"Hur det kan se ut då en beteendevetenskapligt orienterad person försöker färga sitt ordval akademiskt så till den grad att det, ofta tunna, kärninnehållet döljs i snickarglädjen."

"högtravande"

"Ytterligare psykologiskt bladderpladder a´la Dr Phil"

"men låt inte människor du inte känner få en dos av de vilda gissningarnas vetenskap (läs beteendevetenskap)"

"..men tyvärr vanligt med människor som tillskriver sig själv någon form av bättre vetande. Tydligen vet du inte bättre än att du tror dig veta bäst"

"Även ditt språkbruk tyder på ett bittert behov av att markera akademisk status."

"Antar dock att det inte finns några kurser i folkvett på psykologprogrammet"

Hade alla dessa uttalanden varit ett svar på det gästboksinlägg jag citerade överst hade jag inte varit förvånad. Det hade jag förtjänat. Så är dock inte fallet. I stället är de reaktioner på mina försök att visa individer uppskattning genom att t ex ge dem epitet som ”humanist” eller tillskriva dem egenskaper i form av kritiskt tänkande och en icke materialistisk filosofi. I andra fall är det reaktioner på vad jag trott varit helt neutrala uttalanden från min sida som handlat om badkar och flygplan och förvirrande pronomen.

Med risk för att återigen framstå som högtravande och utsätta människor för vilda gissningar tolkar jag svaren som sprungna ur ett väl inarbetat mindervärdeskomplex som triggas av att jag för dessa individer verkar stå för något hotfullt och förnedrande. Allt som dessa människor själv hävdat i varje mening har de själv också tillämpat. De har utan verklig grund tillskrivit mig en identitet som de sedan försvarar sig emot.

Tydligen lyckas jag fullkomligt dölja min verkliga bakgrund bakom mitt högtravande språk. Här syns inte ett spår av min arbetarbakgrund eller min skrala socioekonomiska uppväxtmiljö. Fantastiskt. Samtidigt så tråkigt att min envisa kamp upp ur de bristande förutsättningarnas träsk är en enkelriktad väg där utgången inte är markerad av någon ”Välkommen åter”-skylt. En arbetare ska nöja sig med sin lott och inte tro att hon kan bli något. Hon ska inte syssla med högfärdiga ambitioner och hon ska inte uttala sig om sådant hon inte vet något om. Född dum ska alltid förbli dum. Precis som kvinnor river varandra i hätsk svartsjuka så förkastar arbetarklassen dem som sticker upp och kliver ut.

Jag tar fullt ansvar för mina uttalanden och har bett om ursäkt. Självklart tar jag detta på allvar och oroar mig för spegeleffekten som jag också nämnt i inlägget ”Vem är du, vem är jag”. Jag blir bara så ledsen när allt jag kämpat så hårt i mitt liv för att bevisa, dvs att min åsikt betyder något, att jag kan något, att jag inte är dum och jag faktiskt kan uttrycka mig plötsligt beskrivs för mig som essensen av mitt misslyckande.

Jag har skrivit dagbok mer eller mindre regelbundet sedan jag var 12 år. Ofta har jag valt att skriva om känslor och funderingar och undvikit tradiga redogörelser för vardagliga händelser som inte är intressant för vare sig mig själv eller någon annan när världen går vidare till nya tider. I takt med att jag blivit äldre och livet blivit mer och mer komplicerat har jag också hängett mig alltmer till att skriva om de tunga delarna. Jag har fyllt sida upp och sida ner av smärta, desperation och förtvivlan.

Nu lägger jag betydligt mindre tid på de deprimerade bloggarna. Det är ett medvetet ställningstagande. Jag har börjat förstå något jag inte förstod tidigare. Jag har börjat se igenom ytterligare ett av de visdomsord som prackats på min generation av "bättre" vetande. I de gamla dagböckerna vräkte jag ut mitt avfall i text i tron att det skulle hjälpa mig. Jag har skrev av mig utan att inse att jag i själva verket skrev på mig. Jag avreagerade mig utan insikten om att jag i själva verket försåg mig.

Nu vågar jag hävda att glädje föder mer glädje och sorg föder mer sorg. Den som utagerar genom våld blir alltmer aggressiv. Den som smädar blir alltmer bitter. Den som sörjer blir alltmer nedstämd och den som bekräftar sin smärta får alltmer ont. Med det inte sagt att man ska förneka det man känner men att älta det i all oändlighet driver upplevelsen allt djupare in i medvetandet och cementerar den i minnet. En känsla måste erkännas för att kunna ersättas men den kan aldrig reduceras genom att bejakas. Därför backar jag från min tidigare fokus på allt ont och mina försök att driva ut mina demoner genom att ge dem obegränsat utrymme i min tankevärld.

Det är angenämt men också ovant att byta riktning. Till viss del är det bekvämt att leva i smärtan. Den ger en ursäkt till svaghet när man inte kan stå för sin mänsklighet. Det är skönt att kunna skylla på något när man inte är nöjd med sig själv. Det är enkelt att hänvisa till oförätter och annat man inte kan rå för. "Det är så tungt, jag mår så dåligt, det är så jobbigt just nu". Just nu är ok och en viss tid är nödvändig men livet går vidare vare sig man vill det eller inte och att stanna i det förflutna är ett hopplöst val.

Dan Andersson är min favoritdiktare. Han skrev en av de vackraste dikter jag kan:

Till Smärtan

Jag vet ej om fullare fröjd står att nå

än när läpparna själva av gråt,

om vi leva så gränslöst som då,

när pannan av ångest är våt.

Och ingen kom så hel och ren

till lyckans vardagssal,

som den som var med sig själv allen

en natt i skakande kval.

Jag är ledsen Dan, men jag tror du var på fel spår och att det var därför som du "utan tröst och vila släpade steg för steg mot mörkret".

Åh ljuva tider.. I natt drömde jag att tre män som på olika sätt figurerat i mitt liv det senaste året (eller två) smält samman till en och att treenigheten i fråga kysste mig. Tyvärr ser det dock inte ut som att jag kommer att få uppleva något sådant igen med någon av dessa tre individuellt i verkligheten. Nåväl.. bättre lycka i nästa liv.

Hur skulle en summa av dessa tre människor egentligen se ut?

I snitt skulle denne man vara ca 185 lång, väga 80 kg och vara mörkblond med bruna ögon. Han skulle troligen använda linser, vara relativt hockey-intresserad och motionera tre gånger i veckan. Han skulle ha en färsk examen i teknisk beteendevetenskap med IT-inriktning. Han skulle bo i en hyreslägenhet med sparsam möblering men dyr 43 tums LCD-TV i snitt 1 mil norr om staden där jag bor. Han skulle vara trevlig men tystlåten, han skulle ha ett mycket hektiskt schema och höra av sig ungefär en gång varannan vecka. I snitt skulle han också vara bisexuell och ha ett mindre seriöst förhållande med en hemlig flickvän som just fått veta att hon är gravid. Han skulle vara i snitt 28 år gammal. Hans relation till mig skulle i snitt bestå av ett års bekantskap och den här kyssen skulle utgöra den enda fysiska kontakt vi haft.

Jahapp, och kakorna? Jo jag bakade kakor idag för första gången i mitt liv med oväntat lyckat resultat. Jag hade räknat med ett svinn på åtminstone tjugo procent med tanke på mina tidigare framgångar i matlagningens magiska värld men det ser faktiskt ut som att varenda kaka blev ätbar.

Är du snäller så kan du få, men är du stygger så får du gå.

Bill Clinton står utanför biblioteket i på Yale och har svårt att uppmärksamma studenterna tunr honom då han istället iakttar Hillary Rodham som ser tillbaka på honom på avstånd med en bok i handen. Till slut lägger hon ner boken, går fram till Bill och och meddelar att ”Om vi ändå ska stå här och se på varandra är det väl bara hövligt om vi presenterar oss för varandra. Mitt namn är Hillary Rodham.” Bill kan i det ögonblicket inte minnas sitt namn.

Resten är historia.

Ovanstående anekdot återberättad från dokumentären Hillary och Bill som visas på SVT just nu med sista avsnittet i morgon kl 22.

På USAval.se kan man läsa att hur Hillarys kontroversiella åsikter om bl a kvinnors rättigheter inte står henne till gagn i valet utan räknas upp på minuslistan. Hon retar upp hemmafruar med sin självständiga feminism. Många ogillar henne bland oberoende väljare. Hon står inte för det en amerikansk kvinna skall vara.

Hillary jämfördepå 70-talet äktenskap med slaveri. Hon gifte sig till slut med Bill men vägrade bära vigselring och vägrade ändra sitt efternamn förrän hon insåg att hennes principer stod i vägen för deras gemensamma möjligheter till personlig vinning.

När skandalerna haglade delades USA upp i läger av sympati och förakt för Hillary Clinton. Medan många kvinnor sympatiserade med henne som ett offer för sin makes okänsliga beteende kritiserade andra henne för att hon inte visade något intresse för att ta ut skilsmässa. Det har även förekommit anklagelser om att hon lever i ett konvenansäktenskap, vars främsta syfte skulle vara att främja hennes politiska karriär, står att läsa på wikipedia.

Jag funderar. Är det inte just i sitt oberoende som Hillary har styrkan att se förbi sin mans ständiga kränkningar av deras förhållande? Hon har själv inte efterfrågat äktenskapet och är då heller inte slav under det. Konvenansäktenskap eller inte så skulle man kunna se deras liv tillsammans om ett partnerskap mer än något annat. En ”pakt av makt” med syfte att lyfta dem båda till toppen. Ett löfte om hängivenhet som ställer sig över personliga snedsteg och känslomässig turbulens.

Samhället häpnar över Hillarys lojalitet. Det förväntar sig att hon ska lämna samarbetet utan att kunna lösa in sina personliga investeringar till förmån för sin privata integritet. Vad säger vi egentligen om integritet då vi tillskriver henne skyldigheter i egenskap av kvinna i första hand och individ i andra hand? Är det inte just integritet hon visar då hon står fast vid sitt mål och inte låter sitt fokus skiftas på grund av någon annans misstag? Till vem riktar sig egentligen hennes lojalitet? Till hennes man eller till henne själv? I sitt beslut att hålla fast vid det här äktenskapet tycks hon i mina ögon mer självständig än någonsin.

I tre långa dagar och en normal-lång dag har vi jobbat med projektarbete på skolan. Elva timmar måndag och tisdag och tretton timmar igår. Idag har vi testat människor, rättat formulär och sammanställt siffror.

Vi undersöker i hur hög grad man under anstränging tenderar att minnas saker som inte hänt pga av de förutfattade meningar man har. Hittils har vårt data visat att minnet i sig inte försämras av ansträngningen men att man lägger till information i minnet som inte fanns där som överensstämmer med vad man tycker borde finnas där. Det skulle innebära en massa spännande saker som jag får berätta mer om när den här rapporten är klar.

Jag måste få uttrycka min sanna glädje över att vara en del av min arbetsgrupp. En inför detta grupparbete frivilligt vald grupp som i stort består av en av de tidigare nämnda grupperingarna i klassen. Ska jag namnge den här gruppen skulle jag kalla oss Gruppen Idealisterna. Vi som spenderar varje ledigt tillfälle med att hänge oss åt heta, entusiastiska diskussioner om världens orättvisor. Medlemmarna är så fulla av åsikter och visioner att de inte klarar av att vänta in varandra utan ofta börjar prata i munnen på varandra eller delar upp sig i två eller tre bikupor runt bordet som gestikulerar och grimaserar och så småningom flyter in i varandras samtal igen. Vi är alla mycket olika individer med vitt skilda erfarenheter och bakgrund och sällan är vi helt överens i våra åsikter men alltid kommer vi överens och diskussionerna är makalöst konstruktiva i sin natur. Jag förundras varje dag över något jag får höra.

Jag är kär i min grupp.

Trots tröttheten efter dessa långa dagar ertappar jag mig själv med att gå omkring i min lägenhet och nynna eller vissla för mig själv när jag pysslar med de vardagliga göromålen. Detta är otvivelaktigt ett mycket gott tecken.

Min förlösande barnmorska frågade mig då hon höll på att utföra nödvändiga hantverk med nål och tråd i mitt undre liv om jag alltid brukar sjunga för att lugna mig själv. Jag blev lite överraskad eftersom jag inte var medveten om att jag gjorde det då. Förmodligen var denna brist på självmedvetande en konsekvens av att jag klamrat mig fast för livet i en lustgasmask de föregående tre timmarna. Anledningen till att jag sjöng då var att jag hade min nya, banandoftande bebis på magen. Jag sjunger inte för mig själv för att lugna mig själv, jag gör det när jag mår bra.

Drömmen återkom igen, redan i morse.

Mördaren var den här gången en man jag träffade på en buss. Han var lång och smal och charmig. Jag skulle hälsa på honom en sväng efter bussresan men såg i hans vardagsrumsfönster hur han dödade en person med ett vinglas (?!). Så var jag på flykt igen. Jag försökte ringa larmtjänst men som vanligt i alla drömmar då jag ska ringa dit så är det stört omöjligt att slå in siffrorna rätt. Det blir alltid 122, 111, 221 eller något annat elände. Slutligen gav jag upp och provade polisens direktnummer här i staden. Det var dock upptaget av mitt ex som beklagade sig över mitt oanständiga beteende på bussen (?!). Mördaren hann inte ikapp mig idag heller.

Vad är det med den här drömmen? Det verkar vara så att jag drömmer den då jag har prestationsångest över något. Ett arbete eller en tenta eller ett möte eller vad det nu är. Det verkar rimligt. Jagad av ansvaret.

Men varför var mördaren lång, smal och charmig den här gången? Han brukar alltid vara otäck annars. Är det mitt undermedvetna som försöker (ringa mig) få tag på mitt medvetna med viktig information men inte kommer fram pga att mina tankar upptas av andras människors uppfattningar om mig? Vem är den långe, charmige mannen som mitt undermedvetna försöker varna mig för?

Intrigen tätnar..

Sugen på något gott planerade jag att mixa i ordning en smoothie att sörpla framför TVn. Pga att en viss ingenjör hypnotiserat mig med filmer om hur man ritar Oppfinnarjockes medhjälpare i fem steg och ändlösa matematiska formler som beskriver den heliga Normalkurvan insåg jag dock att klockan blivit för mycket för att det ska finnas något intressant att se på TV och det kändes överdrivet komplicerat att göra en smoothie. Så jag åt upp en palt jag hade över istället.

När de dricker smoothies i Fjollträsk så äter vi pite-palt i Norrland. Jajämän.