Men jag vet att hon står där och lyssnar.

En värld är varje människa, befolkad
av blinda varelser i dunkelt uppror
mot jaget konungen som härskar över dem.
I varje själ är tusen själar fångna,
i varje värld är tusen världar dolda
och dessa blinda, dessa undre världar
är verkliga och levande, fast ofullgångna,
så sant som jag är verklig. Och vi konungar
och furstar av de tusen möjliga inom oss
är själva undersåtar, fångna själva
i någon större varelse, vars jag och väsen
vi lika litet fattar som vår överman
sin överman. Av deras död och kärlek
har våra egna känslor fått en färgton.

Som när en väldig ångare passerar
långt ute, under horisonten, där den ligger
så aftonblank. - Och vi vet inte om den
förrän en svallvåg når till oss på stranden,
först en, så ännu en och många flera
som slår och brusar till dess allt har blivit
som förut. - Allt är ändå annorlunda.

Så grips vi skuggor av en sällsam oro
när något säger oss att folk har färdats,
att några av de möjliga befriats.

-Gunnar Ekelöf

Årets första åskväder brukar inträffa i mitten på maj. Så var det förra året, så var det året innan dess och så är det i år. Snart är det dags att klippa gräset för första gången och ta bilen ut till stugan i Lappland för att se vad som ramlat och vad som står i år. Det är som det brukar vara.

Den här bloggen tycks lägga berättelserna som årsringar runt mitt vara. Maj. Maj. Maj.

En historieberättare dök upp från ingenstans likt en narr som anmält sig vid kungens hov. Det påminner mig om en utklädd Tristan som uppträder inför en förorättad Isolde och jag skrattar måttligt. Visst är berättelserna underhållande men invävt i dem skymtar trådar av bedrägeri. Ännu en pojke i ett skyltfönster?