psykologen

Inlägg publicerade under kategorin Sagan omprinsen med det purpurfärgade hjärtat

Av Psykologen - 18 juni 2016 21:17

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besöker, i min hemstad, i hans, vid min dörr, på ett tåg etc. Vi möts, vi pratar, vi ser på varandra. Vi skiljs åt igen. För där finns aldrig någon fortsättning. Aldrig någon andra dag, aldrig någon plan, aldrig någon framtid. Aldrig något avslut? Kanske var det just det han menade med sången han gav mig, även om jag tidigare tolkat titeln som en slags märklig felöversättning. En plats där vi kan mötas för alltid.


Den mentala platsen, det är den jag har kvar.


Jag går dit när något är svårt. När en blick varit hård eller ord har saknats. När något gått fel eller då jag tvivlar på mig själv. Jag går dit därför att där finns en blick som sett på mig på ett helt annat sätt. Jag går dit därför att där finns minnen av ord som smörjt och helat mig. Om det är allt han gav mig, så är det nog så fantastiskt. De som inte har en sådan plats att gå till, de gör i stället illa sig själva, eller gör andra illa. Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att tala om det för honom. Och det här är det närmaste jag kommer. Jag har ju erbjudit något mer. Ett fönster till mitt liv som ständigt står öppet, till skillnad från det fönster som han stängt.


Självklart undrar jag ibland, om han också besöker den där platsen. Om även han möter mig, liksom på andra sidan av en ogenomtränglig, dock förrädiskt tunn vägg som separerar våra inre världar. En meningslös undran, som heller aldrig kan få svar. Troligen spelar det ingen roll. Den verkliga versionen av oss finns inte mer. Vi har nu hunnit byta ut alla celler i vår kropp och våra liv är också annorlunda. Ett verkligt möte skulle troligen vara en stor besvikelse, och kanske bryta den skyddande förtrollning som internaliseringen av vår ömsesidiga idealisering innebar. Jag behöver den där stora ömsintheten att falla ned i ibland. Jag behöver den kokongen av kärlek han en gång vävde runt mig, så väl att han inte ens själv kunde riva sönder den. Jag behöver den såsom alla människor behöver den.


Så mycket kan ett möte betyda.


***


Fantasies are still there. Fantasies about meeting him again. That's exactly what they are about, neither more nor less. An endless series of encounters. At the store, in the park, in an exotic place where we both happen to be at the same time, in a city in Europe we both visit, in my hometown, in his, at my door, on a train, etc. We meet, we talk, we see each other. We go our separate ways again. For there is never continuation. Never a second day, never a plan, never a future. Never an ending? Maybe this was what he meant with the song he gave me, although I previously interpreted the title as a kind of strange mistranslation. A place where we can meet forever.

The mental rendezvous, it is the one thing I have left.

I go there when life is difficult. When someone has looked at me with cold or angry eyes or when words have been lacking. When something goes wrong or when I doubt myself. I go there because in that place there are eyes that used to look at me in a different way. I go there because int that place there are memories of words that soothed and healed me. If that's all he gave me, then it remains a great thing. Those who do not have a place like that, they end up hurting themselves, or others. I wish there was a way for me to tell him this. And this is the closest I will get. Because I offered him something more. A window into my life that is always open, unlike the window that he closed.

Of course, I sometimes wonder if he also visits that place. If he also meets me there, on the other side of some impenetrable, however deceptively thin wall that separates our inner worlds. A meaningless query, which can never be answered. Probably it does not matter. The real version of us is no more. We have now had time to replace all the cells in our bodies and our lives are also different. A real meeting would probably be a big disappointment, and perhaps break the protective spell the internalization of our mutual idealization meant. I need that big tenderness to fall into at times. I need that cocoon of love he once wove around me so well that even he himself could not tear it apart. I need it as all people do.

That is how much even a brief encounter can mean.

ANNONS
Av Psykologen - 15 januari 2010 23:08

Jag vet inte riktigt vad det var som hände idag men jag tror att jag kämpade och slogs för min rätt att existera. En stund var jag ursinnig så händerna skakade men jag lät inte bli. Jag sa vad jag tyckte. En stund var jag rädd så hjärtat slog högre än katastroftankarna som rusade i mitt huvud. Men jag lät inte bli. Jag stod kvar vid min åsikt. En stund var jag ledsen och förödmjukad så att hämndbegäret sved i den djupaste av hjärtats dalar. Men jag lät bli. Jag gjorde inte så illa som jag kunde ha gjort.


Så ringde han.


Jag lyssnade och talade och grät och de ord som jag fruktat föll mjuka som bomull i min famn. De gjorde mig inte illa och jag tänkte att hans röst var vacker när han sa att han inte älskar mig. Han sa att han aldrig älskat mig alls och jag tänkte jag tror dig inte, jag var där. Han sa att han glömt och jag tänkte jag tror dig inte, men det gör ingenting. Han sa att han är så rädd och jag tänkte jag vet, och jag förlåter dig.


Det jag trodde att jag måste krossa förblir intakt. Det jag trodde att jag måste förkasta förblir mitt. Jag har älskat och mistat och jag gick inte under. Det finns inget mysterium och jag kan lägga min vålnad till vila.


***


I don't really know what happened today but I think I struggled and fought for my right to exist. For a moment I was so furious that my hands shook, but I didn't let be. I said what I thought. For a moment I was so scared that my heart was beating harder and higher than the catastrophizing thoughts rushing through my head. But I didn't let be. I stated my opinion. For a moment I was so crushed and humiliated that desire for vengeance stung in the deepest valleys of the heart. But I let be. I did not wound as badly as I could have wounded.


Then he called.


I listened and talked and cried and the words I had dreaded fell soft like cotton into my arms. They didn't hurt me and I thought of how his voice was beautiful when he said he didn't love me. He said he never loved me at all and I thought I don’t believe you, I was there. He said he had forgotten, and I thought I don’t believe you, but it doesn’t matter. He said how he is so scared and I thought I know, and I forgive you.


What I thought I must destroy remains intact. What I thought I must reject remains my own. I have loved and lost and I did not perish. There is no mystery and I can lay my ghosts to rest.

ANNONS
Av Psykologen - 18 november 2009 14:45

Så hade jag önskat att sagan slutat men det är inte vad som skett.

Oro och oråd drev den blivande drottningen till ruinens fot där hon fann en snövit duva, ännu med ett av prinsens bud fäst omkring sin hals. Förkrossad vände hon sig till sin trolovade för att kräva en förklaring men vår prins heder föll under rädslans mörka skugga och han förnekade sitt brott, om och om igen. I ett försök att rädda det som ännu att räddas fanns drev han de övriga duvorna från sin boning och brände deras näste så att de aldrig skulle kunna återvända till slottsgården igen.

Med brända vingpennor landade en av fåglarna hårt mot fönsterbläcket i norr på sommarens ljusaste natt. På ängarna dansade de norra folken, firande för länge sedan glömda gudars nåd. Budskapet duvan förde med sig var skrivet i svarta glödande ord som om den svedda fågeln själv fäst orden på pappret i sin flykt.

Vår tid är över och det är inte dig jag önskar i mitt liv. Jag ber dig, säg aldrig mer mitt namn.

Prinsessan från de norra landen föll i gråt då hon kämpade för att förstå den hårda bekännelsen som fallit ned i hennes famn. De fördrivna duvorna samlades en efter en i fönstret, undrande och plirande, väntande på rad. Med darrande händer lyfte så prinsessan sin svedda vän för att sända henne på sitt sista uppdrag. 

Flyg till ravinen i bergen, viskade hon till duvan. Hämta där den lila blomman jag tappade i mörkret och ge den till din matmor så att hon också ska förstå. Ge henne samma rätt att välja sitt eget öde som en gång gavs till mig.

Utan tid att dröja mer i tanken kring vad som skett svalde prinsessan sin sorg och gav sig i sin vagn ut att delta i folkfesten dit hon var bjuden. Midsommarnatten i de norra landen är känd för sin magi, det är en natt då inga andar vilar. På väg till nattens vänner lade sig en dimma tät runt vagnen. Plötsligt stod den andra unga kvinnan bredvid henne på vägen.

Är du lycklig? frågade den ena svikna prinsessan sin smärtas syster.
Nej.. jag är inte glad alls, svarade andra.
Älskar du honom? frågade den första.
Ja, jag älskar honom, svarade den andra. Men hans framtid var aldrig min, den var alltid din.
Jag känner färgen på blomman du sänt mig, sa den första. Det spelar ingen roll vem du är. Hur ska jag veta att det inte händer igen? Hur ska jag orka bära sådana tvivel i en framtid som är min? Om du var jag, skulle du orka bära dem då?
Nej, svarade den andra. Det skulle jag inte.

Så var hon borta, dimman lättade runt vagnen och lämnade landskapet vått av dagg i morgonen. De skrattande rösterna var försvunna och världen tycktes tung och grå. Sommaren som nyss kommit var i ett ögonblick förbi och all sång var åter bara viskningar i vinden.

Ytterligare tre duvor sändes med jämna mellanrum från norr till söder med förtvivlade frågor om vad som skett. Tre vita duvor fann ingen utpost att återvända till. Utan mål flög de runt i skogarna i Landet mellan bergen, platsen där alla outtalade hemligheter samlas när ingen vill höra sanningen. Där matades de av flickan med sidenbanden som fortfarande sitter i gräset framför den lilla stugan och leker med ljudlösa bjällror av silver. Varje morgon går hon in i skogen med bröd och mjölk till kvinnan som väntar, bunden av längtan vid sitt träd. Hon kysser henne mjukt på kinden och kammar varsamt hennes hår.

Han kommer inte åter, kära mor, vill hon säga, men inga ord bryter någonsin tystnaden i denna skog. Varje  besökare är ett nytt hopp om frihet, varje passerande främling åtföljs av en ny bön om att tiden åter ska röra sig framåt för dem som inte hittat hem igen, de som är förlorade i ändlöshetens dröm.

Av Psykologen - 1 juni 2009 12:08

I ett land långt långt borta har prinsen blivit kung. Han lever gott i slottet och sover lugnt i kammaren med den drottning han har valt till sin i alla sina dagar. Men de nätter månen lyser störst och rundast väcks en längtan i hans bröst. Djupt i hjärtat bor en sorg som aldrig läker, djupt i mörkret bor en sång som ännu kallar på hans röst. En sång som leder honom ut i natten för att söka efter tröst.


I bortersta delen av slottsgården ligger det högsta tornet ännu i ruiner. Där växer rosor nu i stora fång som klättrar över högarna av sten. Ingen får röja dem och ingen får klippa ner vad som där vill leva. Dit vandrar kungen i månskenet de nätter då han inte kan få ro. Han stryker vemodigt buskens törnen med sin grova vuxna hand och minns den tunna hud som nästan rispats av andra taggar i ett annat nu. Sakta går han ner till buren han låtit ställa vid det fallna tornets bas och hämtar där en duva med en liten cylinder fäst omkring sin hals. Han släpper henne upp mot skyn i skydd av nattens mörker med stjärnorna att leda henne rätt. Han sänder henne ut med instruktioner att alltid flyga samma väg. Över ängarna och skogen, runt bergen och över havet till den snötäckta länderna i norr. Där sätter sig duvan på fönsterbläcket i en stuga invid sjön och pickar på rutan för att bli bjuden in. Vita, mjuka händer tackar duvan för dess gåva. Leende, tysta läppar kysser den åter mjukt farväl.


I gästrummet i det lilla huset bäddar den nordiska prinsessan med nya lakan varje gång duvan varit på besök. Hon bäddar med lakan vävda av genomskinlig tråd som hon tagit med sig från det osynliga rummet i prinsens högsta torn den dag hon gick därifrån. Hon tog dem för att vila tryggt på äng och mark på vägen hem. Hon tog dem för att bädda den säng som väntar prinsens återkomst. En hemlig önskan att få se hans ansikte igen, om endast för härbärge en natt.


Vid varje måne skickar kungen sin duva genom skogarna i landen mellan bergen med samma fråga och lika punktligt återvänder hon snart med samma svar.


Älskar du mig ännu?


Ja, min prins, jag älskar dig för evigt.

Av Psykologen - 30 maj 2009 09:59

 

I båten på väg över havet mindes jag vårt samtal då vi lämnat landet mellan bergen och fått våra röster åter.


”Barnet, hur såg hon ut?” hade min prins frågat mig. Jag beskrev den lilla flickan och han lyssnade tankfullt till mina ord.


”Ja, jag har mött henne förut” sa han slutligen. ”Det var hon som lockade mig in på stigarna i landet mellan bergen då jag besökte det första gången. Det var hon som visade mig vägen som ledde mig till dig. Så lekfullt oskyldig i skogen..”


”Hon är oskyldig” avbröt jag. ”Hon må ha visat dig vägen men du valde själv att gå den.”


”Ja.. det gjorde jag. Men vem är hon?”


”Mitt livsödes barn,” sa jag. ”Mitt lilla jag. Hon som visar mig min önskan. Hon som visade den för dig och bad dig uppfylla den. Det var hon.”


”Och hur kunde jag se henne?”


”För att du har ett öppet hjärta” svarade jag och tänkte på den lila blomman oraklet givit mig i bergen. Den som föll i fruktans djup.


”Men varför jag?” envisades prinsen.


”För att jag behövde dig. För att du passade mig. För att jag var tvungen att söka i andra länder för att finna den som talade mitt språk. Nej, jag vet inte, min prins. Kanske får vi en dag veta. Kanske inte.”


Jag tänkte också tillbaka på den första natten då var saga börjat, den natten då vi första gången möttes. Hur jag virvlat runt, berusad och sorglös bland okända människor samlade för dans. Hur jag helt oförskämt sträckt mig efter närmaste främling för att göra mig sällskap på dansgolvet utan att så mycket som fråga om lov. Hur våra händer på detta sätt möttes före våra ögon fick en chans att betrakta den andre. Hur våra kroppar lärde känna varandra innan vi utbytt våra första ord, ord som den andre inte kunde förstå eftersom de härstammade från skilda språk. Hur våra hjärtan slagit intill varandras bröst långt innan våra läppar möttes i vår första kyss. Inte visste jag då vem han var och inte kände han heller mig. Jag försökte hålla honom kvar hos mig den natten, min främling i en älskares förklädnad, men han gick från mig då som så många gånger senare och återvände till sitt slott där jag ännu inte visste att han bodde.


Han lämnade mig med mjuka svåra ord om längtan vilande i min mun. Han lämnade mig med vägen till mitt hjärta synlig och det var längs den mitt ödes flicka sprang för att be honom vända åter. Det var längs den hon smög och vinkade till honom; ”Kom! Hämta henne, ta henne med dig till sitt slott. Visa henne skönheten i ditt land, låt henne se hur där ser ut för hon har aldrig varit där och hon betvivlar att det finns. Låt henne få veta hur vacker kärleken kan vara. Lär henne att hon är så värdefull att även prinsar kan älska henne, att hon platsar i din perfekta värld. Berätta hur du är beredd att sätta allt på spel för att hålla hennes hand. Lyft hennes trötta själ ur vinterns mörka land och hela den så att hon kan träda ut i ljuset ny och frisk och stark när sommaren kommer åter!” Allt detta tänkte jag då min båt landade mot mitt hemlands mark. Allt detta sade mig mitt ödes barn, mitt lilla jag då jag gick hemåt bland vårknoppande träd.


”Det var därför det måste vara han” sa hon. ”För att du skulle förstå att han inte hade något enda skäl att älska dig förutom för den du är.”


Av Psykologen - 29 maj 2009 17:51

  

Min prins följde mig som han lovat ner till havets strand. Att guida mig var dock inte hans enda uppgift. Han hade ett kungarike att försvara och det kallade på hans uppmärksamhet. Han gick delar av vägen med mödosamma steg och huvudet sänkt. Det var inte svårt för mig att se hur villrådighetens börda tärde på hans energi trots hans tappra försök att hålla sin smärta dold under den tunga brynjan.


”Du sover inte lugnt, älskade. Du ropar efter svar på natten. Jag är så oändligt glad att du valt att följa mig så långt men jag känner din oro och den gör mig ont. En tid kommer när du får vila”, försökte jag till tröst, men hans dystra ögon gav mig inget svar.


”Det som tynger mig kan inte botas med vila”, sa han. ”Här står jag inför konsekvenserna av mina val men hur kommer det sig att det inte känns som att jag fått välja? Om det alternativ jag önskar inte är möjligt, är det då fortfarande ett val? Säg mig, när livet betvingar det djupaste i vår varelse, har vi då någonsin en möjlighet att säga nej? Säg mig, varför innehåller den största lyckan och den mest gruvsamma smärta?”


Så många frågor hade återvänt till vårt sinne då vi lämnat landet mellan bergen och tiden åter flöt förbi.


”Kanske var det människans förbannelse då hon lärde sig tyda tiden”, funderade jag. ”En oundviklig följd av livets eviga cykler. Lyckan är fullkomlig för att den kommer till dig ny och smärtsam för att du vet att den ska lämna dig igen. Åtrån är stark för att du inte vet när du får uppleva den igen. Kärleken är hisnande för att den bär vittnesbörd om sin egen obeständighet. För alltid är inget annat än en dröm. Vi ska vara tacksamma för ögonblicket du och jag. Hade du stannat hos mig hade glansen i mina lockar bleknat och min röst hade inte längre förtrollat dig. Min beröring skulle inte längre få din hud att rysa och och det du uppskattar hos mig skulle blandas ut med det som retar dig. Sådan är passionen. Het och hastig, intensiv och flyktig.”


Han betraktade mig tyst när jag talade, hans blick färgad av tvivel. ”För vem talar du, kära vän? Vems sanning använder du som din? Är det verkligen det här du väljer att tro på?”


”Säg mig, prins, om den sanning jag önskar inte är möjlig, är det då fortfarande ett val? Det du gör måste du göra och det jag säger måste jag säga.”


”Så förstår vi varandra”.


”Ja. Så har livet lärt oss något mycket värdefullt och viktigt. Låt oss ta den insikten med oss i alla våra möten. Låt den hindra oss att döma dem som misstar sig, låt den hjälpa oss att förstå dem som kämpar utan att veta vad de kämpar mot”.


”Livet har inte varit rättvist mot oss.. men utan tvekan har vi lärt åtskilligt av varandra.”


”Du talar sanning. Jag är idag en annan än jag var igår och jag har ingen aning hur jag ska gå vidare härifrån. Hur gör vi nu? Hur kan jag någonsin släppa dig igen, nu när vi kommit varandra närmare än någonsin?”


Vi stod vid kanten av den båt prinsens anförvanter låtit förbereda. Den som skulle föra mig hem över havet till de mina. Mellan oss böljade det röda sidenbandet i havsbrisen. Prinsen fattade sina plikters svärd som hängde vid hans sida och blottade dess klinga.


”Ditt hjärtas frihet åter.. ” sa han med en röst så svag att den tycktes sköljas bort av bränningarna runt våra fötter och höjde armen för att skära vårt band itu. Jag skrek och vände mig bort i vånda. Bandet var ögonblickligen försvunnet för vår syn och prinsens svärd skar endast genom luften.


”Vänd dig om så jag kan se!” beordrade min prins och hans röst var vred men sprucken, hans befallning nära att ge vika.


”Nej, jag vägrar!”, trotsade jag förtvivlad. ”Om jag så aldrig mer kan vända mig att se dig igen så ska jag skydda det vi delar med mitt liv!”


Han släppte sitt svärd till marken och omfamnade min skälvande kropp. ”Ve mig för vad jag orsakat, för de plågor jag är för svag att befria dig ifrån och det band jag är alltför rädd att nämna vid dess rätta namn!” Han höll mig hårt medan tidvattnet steg och båten slet i sin förtöjning. Tills slut lyfte han mig över relingen, lossade repet från dess påle och stötte med krafttag ekan ut över vattnet där strömmarna tog emot den och styrde den mot norr.


”Farväl, min kära”, viskade jag med min vänstra hand hårt knuten vid mitt bröst. ”Du behöver inte namnge det. Bara du lovar mig att inte glömma vad det har betytt.” Min båt drev iväg och himlen öppnade sig för regn.


Av Psykologen - 17 maj 2009 23:04

 

I stugan stod en middag redan dukad och bägare med vin. Vi åt och drack tills glömskans dimma gömde våra bekymmer och lekte oskyldiga i vår lycka tills natten gled över i gryning. Här, på den enda plats där vi var tillåtna att se dagen och låta den se oss. Här, där inte ens solen kunde flytta tidens hand. Då morgonvinden hälsade de tunna gardinerna i fönstret vaknade jag av ett blygsamt pinglande utanför vårt rum. Jag klev upp och drog försiktigt gardinen åt sida. I trädgården framför stugan satt en liten flicka och lekte med pinglor av silver. Hon rullade dem mellan händerna på röda sidenband och skrattade tysta skratt när de föll ned i gräset mellan hennes korslagda ben. I den märkliga frånvaron av hennes röst tycktes som att de klingande pinglornas melodi var flickans skratt som studsade mot marken.


Jag gick barfota ut i trädgården, satte mig hos flickan och bjöd henne frukt från vårt dignande bord. Hon tog emot gåvan och åt hungrigt frukten medan hon betraktade mig med stora, blå ögon. En mjuk bris lekte med tunna hårslingor över hennes vita panna. ”Vems barn är du och hur hamnade du här?”, undrade jag för mig själv och mindes den väntande kvinnan i skogen. ”Växer barn upp här? Får de någonsin lära sig att tala?”.


När flickan ätit frukten torkade hon sig om munnen på barns vis med baksidan av handen och log blygt. Så lade hon två pinglor i min hand och trädde sidenbandet genom öglorna gjutna på dem. Hon lyfte bandet med båda händerna och skakade det så att pinglorna sjöng. Hon skrattade och jag skrattade tillbaka. Spöklika skratt utan ljud. Flickan knöt den ena änden av bandets runt mitt finger och den andra änden runt sitt eget. Hon reste sig och vände sig bort. I samma ögonblick var hon försvunnen och bandet mellan oss likaså. Häpet såg jag mig omkring men hon var ingenstans att finna. Så hörde jag ljudet av den klingande pinglan och när jag såg åt samma håll stod flickan där igen, skrattande som innan. Det röda bandet böljade mellan våra händer, inte sträckt men inte heller vilande på marken. Flickan såg förväntansfullt på mig, väntade att jag skulle delta i leken. Jag vände mig om, gick genom trädgården, runt hörnet på den lilla stugan. Sidenbandet på mitt finger syntes inte men när jag skakade på handen klingade min pingla. Flickan svarade med sin, kvar på samma ställe där hon stått sist. Jag lutade mig tillbaka för att se runt stugans hörn och mycket riktigt, där var hon. Bandet var längre nu och höll oss fortfarande samman. Märkliga, magiska band!


Flickan vinkade mig till sig och lossade bandet från våra fingrar. Hon gav mig båda ändarna och pekade mot stugands dörr. Hon lade sin handflata mot bröstet och såg teatraliskt lidelsefull ut, så pekade hon igen mot dörren. ”Det är kärlekens osynliga band”, tänkte jag. ”För att vi inte ska tappa bort varandra igen.” Flickans ögon lyste som om hon hört min tanke. Hon gav mig hastigt en slängkyss med den lilla handen, sprang ut ur trädgården och försvann in i skogen.


Jag gick tillbaka in i stugan och väckte min sovande prins. Jag berättade för honom vad som hänt och räckte honom det röda bandets ena fria ände. Han betraktade det länge och lät det glida över det hårda band av guld som redan prydde hans finger. Den tillåtna kärlekens synliga symbol. Jag tog änden ifrån honom och knöt bandet försiktigt runt pekfingret på hand högra hand. Utanför vårt fönster sjöng sommarens fåglar. Han tog den andra fria änden och fäste den runt det minsta fingret på min vänstra hand.


När vi fortsatte vår vandring hand i hand låg bandet blott ett par centimeter långt gömt mellan våra handflator. När han vände sig ifrån mig försvann det ur min syn som om det aldrig varit där men om jag skakade min hand spelade min silverpingla och någonstans i skogen spelade en annan till svar.


Av Psykologen - 6 maj 2009 00:49

 

Vandrande genom skogarna i landet mellan bergen ville jag fråga min prins till råds. Jag ville åter se om han var med mig. Men ur min öppna mun kom inga ljud och min talande tunga förblev stum.


”Inga tu förblir tillsammans i landet mellan bergen, flicka.”


En röst! Men vem talade där ord inte får finnas? Det var oraklets röst jag hört men bakom mig fanns ingen gammal kvinna och inte heller någon prins. Ingen röst hördes mellan träden. Det var i mina tankar som hon fanns.


”Ensam förblir den som stannar i landet mellan bergen och aldrig mer skall den som dröjer njuta en fröjd utan smärta”, sa rösten.


”Undan, låt mig vara!”, ville jag ropa men mina skrik lämnade mig endast som luft. Jag sprang med klappande hjärta, irrade mellan stammar breda som hus och hus smala som träd. Jag sprang från mig själv och mötte min egna spår i mossan. Ve detta kusliga, snurriga land!


I fem dagar och fem nätter var jag vilse i skogen. En natt mötte jag en flicka som satt lutad mot ett träd. Hon mötte min jagade blick med ett sällsamt leende. Rankor av blad växte runt hennes kropp som om hon suttit där länge. Jag ville fråga vad hon väntade på men visste att det inte tjänade något till. Hennes ögon bar den plågade lyckans hemlighet, den som så många människor här delar och därför inte behöver tala om. Då jag lämnade henne vände hon kinden mot trädets bark, slöt ögonen och återvände till sin eviga dröm. Jag sökte vidare efter bekanta stigar med den väntande flickans tragiska öde begravt i mitt minne. Jag gick tills jag på den sjätte dagen stod en en glänta fylld av ljus vid den sötaste av stugor. Där väntade min prins, oberörd, som att ingenting passerat. Jag ville fråga vart han varit men kände redan svaret, såsom som många här gör och därför inte behöver fråga om. Han räckte mig åter sina händer och utan att kunna tala gick vi in att vila, att mötas i ännu en dag av tystnad.


I landet mellan bergen har de älskande inga symboler men vilka de kan befästa sin kärlek och ingenting förkunnas inför församling och Gud. Där lever de lidelsefulla på tro, på hopp och tillit. De lever utan tid i Nu. Ja, i sanning är det en plats där de kan mötas för alltid, men aldrig en plats där de kan stanna kvar.

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2016
>>>

Kategorier

Sök i bloggen

Omröstning

Hur hittade du den här bloggen första gången? (Vill du kommentera omröstningen eller definiera 'annat sätt', gå in på 'omröstningar' i kategorilistan nedan.)
 Du gav mig adressen när du var full.
 Du gav mig adressen när jag frågade efter den.
 Jag fick adressen när jag frågat femtielva gånger.
 Du tvingade på mig adressen och jag tog tveksamt emot den.
 Någon jag känner gav mig adressen och tyckte jag skulle kolla upp den.
 Jag kom hit via en länk på någon annans blogg.
 Jag gjorde en sökning på en sökmotor och ett resultat ledde hit.
 Du skrev en kommentar i min blogg med länk i din signatur.
 Jag kom hit av en slump, minns inte hur.
 Du är min hjälte, jag sökte upp dig!
 Jag sökte en psykolog, men vad är det här?!
 Annat sätt.

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Translation

Följ bloggen

Följ psykologen med Blogkeen
Följ psykologen med Bloglovin'

Google Analytics

Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se