Vandrande genom skogarna i landet mellan bergen ville jag fråga min prins till råds. Jag ville åter se om han var med mig. Men ur min öppna mun kom inga ljud och min talande tunga förblev stum.

”Inga tu förblir tillsammans i landet mellan bergen, flicka.”

En röst! Men vem talade där ord inte får finnas? Det var oraklets röst jag hört men bakom mig fanns ingen gammal kvinna och inte heller någon prins. Ingen röst hördes mellan träden. Det var i mina tankar som hon fanns.

”Ensam förblir den som stannar i landet mellan bergen och aldrig mer skall den som dröjer njuta en fröjd utan smärta”, sa rösten.

”Undan, låt mig vara!”, ville jag ropa men mina skrik lämnade mig endast som luft. Jag sprang med klappande hjärta, irrade mellan stammar breda som hus och hus smala som träd. Jag sprang från mig själv och mötte min egna spår i mossan. Ve detta kusliga, snurriga land!

I fem dagar och fem nätter var jag vilse i skogen. En natt mötte jag en flicka som satt lutad mot ett träd. Hon mötte min jagade blick med ett sällsamt leende. Rankor av blad växte runt hennes kropp som om hon suttit där länge. Jag ville fråga vad hon väntade på men visste att det inte tjänade något till. Hennes ögon bar den plågade lyckans hemlighet, den som så många människor här delar och därför inte behöver tala om. Då jag lämnade henne vände hon kinden mot trädets bark, slöt ögonen och återvände till sin eviga dröm. Jag sökte vidare efter bekanta stigar med den väntande flickans tragiska öde begravt i mitt minne. Jag gick tills jag på den sjätte dagen stod en en glänta fylld av ljus vid den sötaste av stugor. Där väntade min prins, oberörd, som att ingenting passerat. Jag ville fråga vart han varit men kände redan svaret, såsom som många här gör och därför inte behöver fråga om. Han räckte mig åter sina händer och utan att kunna tala gick vi in att vila, att mötas i ännu en dag av tystnad.

I landet mellan bergen har de älskande inga symboler men vilka de kan befästa sin kärlek och ingenting förkunnas inför församling och Gud. Där lever de lidelsefulla på tro, på hopp och tillit. De lever utan tid i Nu. Ja, i sanning är det en plats där de kan mötas för alltid, men aldrig en plats där de kan stanna kvar.

 

Psykologen

6 maj 2009 09:24

Wandering through the forests in the Land Between the Mountains, I wanted to ask my prince for advice. I wanted to see if he was still with me. But from my open mouth came no sound and my speaking tongue remained mute.

"No two remain together in the Land Between the Mountains, girl."

A voice! But who spoke where no words can be? The voice I heard belonged to the Oracle but there was no old woman behind me and no prince. No voice was heard among the trees. It was in my mind she was speaking.

"Alone remain thee who stay in the Land Between the Mountains and never again shall they enjoy a pleasure without torment," the voice said.

"Get away, let me be!" I wanted to shout but my cries left me as no more than air. I ran with my heart pounding, lost between trunks of trees broad as houses and houses narrow as trees. I ran away from myself and met my own tracks in the moss. Alas! this eerie, chaotic country!

For five days and five nights I was lost wandering the woods. One night I met a girl who sat leaning against a tree. She gazed into my eyes with a peculiar smile. There were ranks of foliage wrapped around her body as if she had sat there for a long time. I wanted to ask what she was waiting for but knew it was useless. Her eyes bore the secret of painstaking happiness, the one so many people here share and therefore do not need to talk about. When I left her, she turned her cheek against the tree bark, closed her eyes and returned to her eternal dream.

I searched on for familiar paths with the waiting girl's tragic fate buried in my memory. I walked until I, on the sixth day, found myself in a clearing full of light at the most adorable of cottages. There I found my prince waiting, unaffected, as if nothing happened. I wanted to ask where he had been, but already knew the answer, as many here do and therefore need not be concerned about. He reached for me and without being able to speak, we stepped inside to rest, to meet another day of silence.

In the Land Between the Mountains the passionate have no symbols by which they can consolidate their love and no vows are exchanged before God and congregation. There lovers live on faith, on hope and confidence. They live excluded from time, in the moment. Yes, in truth, it is a place where they can meet forever, but never a place where they can stay.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag längtar till landet som icke är,ty allting som är, är ja
g trött att begära.Månen berättar mig i silverne runorom lan
det som icke är.Landet, där all vår önskan bli underbart uppfylld, landet, där alla våra kedjor falla,landet, där vi svalka v
år ...

Jag delar den här videon idag eftersom det här är något jag hade behövt få höra få många år sedan, då när jag var den andra kvinnan och min kärleksaffär med en upptagen man brutalt tog slut, i princip över en natt, och lämnade mig i en avgrund av sor...

Jag pausar här.   Därför att just den här virtuella platsen just nu spelat ut sin roll. För att den givna titeln inte längre går att använda. Jag har ett yrke som inte går att skriva om, inte så gränslöst som såhär.   Här tystnar psykolog...

Fantasierna är fortfarande kvar. Fantasierna om att möta honom igen. Det är precis det de handlar om, varken mer eller mindre. En oändlig rad av möten. På affären, i parken, på en exotisk ort dit vi båda åkt samtidigt, i en stad i Europa vi båda besö...

Jag plockade fram en gammal säkerhetskopia som jag gjort av en tidigare PC som krashat för flera år sedan. Jag letade efter en video som givits mig, i ett anfall av nostalgisk längtan triggat av min halvtomma dubbelsäng när mannen som älskar mig jobb...