Vandrande genom skogarna i landet mellan bergen ville jag fråga min prins till råds. Jag ville åter se om han var med mig. Men ur min öppna mun kom inga ljud och min talande tunga förblev stum.

”Inga tu förblir tillsammans i landet mellan bergen, flicka.”

En röst! Men vem talade där ord inte får finnas? Det var oraklets röst jag hört men bakom mig fanns ingen gammal kvinna och inte heller någon prins. Ingen röst hördes mellan träden. Det var i mina tankar som hon fanns.

”Ensam förblir den som stannar i landet mellan bergen och aldrig mer skall den som dröjer njuta en fröjd utan smärta”, sa rösten.

”Undan, låt mig vara!”, ville jag ropa men mina skrik lämnade mig endast som luft. Jag sprang med klappande hjärta, irrade mellan stammar breda som hus och hus smala som träd. Jag sprang från mig själv och mötte min egna spår i mossan. Ve detta kusliga, snurriga land!

I fem dagar och fem nätter var jag vilse i skogen. En natt mötte jag en flicka som satt lutad mot ett träd. Hon mötte min jagade blick med ett sällsamt leende. Rankor av blad växte runt hennes kropp som om hon suttit där länge. Jag ville fråga vad hon väntade på men visste att det inte tjänade något till. Hennes ögon bar den plågade lyckans hemlighet, den som så många människor här delar och därför inte behöver tala om. Då jag lämnade henne vände hon kinden mot trädets bark, slöt ögonen och återvände till sin eviga dröm. Jag sökte vidare efter bekanta stigar med den väntande flickans tragiska öde begravt i mitt minne. Jag gick tills jag på den sjätte dagen stod en en glänta fylld av ljus vid den sötaste av stugor. Där väntade min prins, oberörd, som att ingenting passerat. Jag ville fråga vart han varit men kände redan svaret, såsom som många här gör och därför inte behöver fråga om. Han räckte mig åter sina händer och utan att kunna tala gick vi in att vila, att mötas i ännu en dag av tystnad.

I landet mellan bergen har de älskande inga symboler men vilka de kan befästa sin kärlek och ingenting förkunnas inför församling och Gud. Där lever de lidelsefulla på tro, på hopp och tillit. De lever utan tid i Nu. Ja, i sanning är det en plats där de kan mötas för alltid, men aldrig en plats där de kan stanna kvar.