Årets första regnbåge:

Så försökte jag mig på att utforska Cs poetiska sinne.

S: Kom och kolla! Solen lyser genom regnet, det ser ut som att det hänger diamanter på hammocken.

C: Nä.. det tycker inte jag. Jag tycker det ser ut som regndroppar.

Ja, säg den föräldralycka som varar.

Så noga, så noga var jag att separera det fysiska från mina känslor. Så hårt drog jag mina gränser för att skydda min kropp från allt det onda inuti mig och för att låta den få ta emot den närhet som erbjöds utan att värja sig i rädsla för den som gjorde min själ så illa. Så svek jag den också om och om igen och lät den betala förnedringens pris då stoltheten krävde sin vila. Jag klandrade den bittert för sina misslyckanden samtidigt som jag vägrade låta den tala med mitt hjärta.

Nu när jag sett gränserna upplösas omkring mig så öppnade de sig också inuti mig och jag kunde känna hur jag flöt samman med mig själv. Delar av mig som aldrig mötts har fått hälsa och röra varandra. Mitt hjärta har fått leka och min kropp har fått älska, såsom jag aldrig tidigare tillåtit dem. Jag kan inte längre skilja på vad som är vilket, vad som är förnuft och känsla, vad som är min kropp och själ. Känslan tycks ha sprungit vilse i nervsystemets alla vrår och den vill aldrig hitta hem igen. Den är fri.