Jag får följa med till en ny möjlig samvaro och det är en trivsam del av fältet som breder ut sig här. Den får mig att vilja vara en del av den. Mina barn skulle få det bra här. Det skulle alltid finnas något mer för dem om jag av någon anledning inte skulle räcka till. Det är en trygghet och det är något annorlunda, något jag inte haft. Samtidigt är det något hos mig som undrar varför den tanken väcks, den att jag av någon anledning skulle falla ur. Den som varnar mig att jag en dag skulle finna på en stig som leder in bakom snår som borde var ogenomträngliga. En stig jag skulle lägga märke till enbart för att jag sett den tidigare. Det finns ett hål där som skulle sluka mig och dra mig rätt ner i Underlandet. Jag kommer inte att släppa taget om det här, det vet jag nu, men det finns också en del av mig som alltid kommer att söka efter den där stigen med blicken.

Den lilla flickan i täcket har fått en röst och det är en vacker röst. Ibland är det som att den ekar mot mig, som en skärva av mig egen röst som någon grång brutits lös och flugit vilse och nu hittat hem igen. Eller så är det jag hör tråden som tidigare släpat efter, en tråd som ropar efter sin andra ände, en tråd som i själva verket är den som binder oss samman.

Farmor. Pappa. Jag. Lillasyster.

Vi har alla tappats bort någon gång. Vår historia har fragmenterats. Vi har alla blivit udda fåglar eftersom vi inte hört varandra sjunga. Inte förrän nu.