Jag får följa med till en ny möjlig samvaro och det är en trivsam del av fältet som breder ut sig här. Den får mig att vilja vara en del av den. Mina barn skulle få det bra här. Det skulle alltid finnas något mer för dem om jag av någon anledning inte skulle räcka till. Det är en trygghet och det är något annorlunda, något jag inte haft. Samtidigt är det något hos mig som undrar varför den tanken väcks, den att jag av någon anledning skulle falla ur. Den som varnar mig att jag en dag skulle finna på en stig som leder in bakom snår som borde var ogenomträngliga. En stig jag skulle lägga märke till enbart för att jag sett den tidigare. Det finns ett hål där som skulle sluka mig och dra mig rätt ner i Underlandet. Jag kommer inte att släppa taget om det här, det vet jag nu, men det finns också en del av mig som alltid kommer att söka efter den där stigen med blicken.