(Ur Intimitetens omvandling av A Giddens. Avsnittet handlar främst om känslomässigt och/eller sexuellt beroende, inte substansmissbruk, men mönstret är detsamma.)

Medberoende är den som bryr sig om, som har behov av att ge näring åt, andra men som på en delvis eller nästan helt och hållet omedveten nivå förväntar sig att deras hängivenhet ska avvisas. Den medberoende kvinnan blir med stor sannolikhet förälskad i någon typ av missbrukare exempelvis en ”kvinnokarl”. Hon är beredd, och kanske t o m angelägen om, att ”rädda” honom; han behöver detta slags hänsyn eftersom andra kvinnor skulle ta avstånd från honom om han inte skulle lyckas med sitt dubbelspel och förmå hålla sin verkliga inställning fullständigt dold.

Andra människors liv är avhängiga missbrukarens beroende och den medberoende individen möjliggör och uppmuntrar missbruket medvetet eller omedvetet. Ofta är medberoendet knutet till en viss personlighetstyp. En medberoende person är någon som behöver en annan individ, eller flera, för att upprätta hålla en känsla av ontologisk trygghet. Hon/han kan inte känna sig säker på sig själv utan att vara upptagen av andras behov. En medboeroende relation är en relation i vilken en individ är psykologiskt bunden till en annan person vars handlingar styrs av någon form av tvångsmässighet. Även relationen i sig kan vara föremål för missbruk, här behöver individen själva relationen för att uppleva en trygghetskänsla som inte annars skulle infinna sig, sk fixerad relation.

Beroendebindningar

• Ger inte utrymme för den lyhördhet inför jaget och den andra som är av vital betydelse för den rena relationen.

• Dränker självidentiteten antingen i den andra personen eller i fixerade rutiner.

• Förhindrar ett öppnande av sig själv gentemot den andra som är en förutsättning för intimitet.

• Har en tendens att konservera ojämlikhet mellan parterna.

Tvångsmässiga relationer förhindrar det reflexiva utforskandet av jagidentiteten. En medberoende individ är ”någon vars kärnidentitet är outvecklad eller okänd, och som upprätthåller en falsk identitet uppbyggd på grundval av beroendepräglade bindningar till externa källor”.

I alla missbruksrelationer har jaget en tendens att smälta ihop med den andra parten. Ett av de mål som föreslås vid terapi är att ”släppa taget”, dvs upphöra med att försöka kontrollera andra, vilket är typiskt för medberoende, dvs att frigöra sig från sitt outtalade kontrakt att får ordning på sin partner. Processen är oerhört svår, ett tecken på att den är igång är att individens samtal inte ständigt rör sig kring vad ”den andre” gör och säger.

Förlag på nya vanor som kan ersätta de tvångsmässiga:

-Du kan lyssna till en väns problem, bara lyssna, utan att försöka undsätta honom/henne.

-I stället för att var inriktad på en enda person, intresserar du dig för många.

-Istället för att återvända till ”brottsplatsen” (de ställen som förenar er), finner du mer intressanta ställen att besöka.

-Om du åtrår någon som inte är tillgänglig för dig, njuter du av någon som är det.

-I stället för att stå ut med att bli utnyttjad säger du nej till relationen.

-Om du precis gjort slut med någon som kontaktade dig vid en viss tid, så gör du något annat du tycker om vid just den tiden.

Att definiera personliga gränser är grundläggande för en icke-beroende relation. Gränserna avgör vad som i psykologisk mening tillhör vem och motverkar därigenom följderna av projektiv identifikation (att föra över/skapa sitt beteende på/hos den andre för att slippa se det hos sig själv). Klara gränser är förutsättning för intimitet, som inte innebär att absorberas av den andre utan att känna till dennes egenskaper och drag samt göra sina egna åtkomliga. Gränserna krävs eftersom intimitet är ett kommunikativt fenomen som också kräver sensitivitet och taktkänsla. Det handlar inte om att känna till allt om varandra.

Här är en schematisk uppställning över karakteristiska drag hos den beroende/destruktiva relationen respektive den intima/konstruktiva relationen:

Beroende relation

1.Tvångsmässigt sökande efter ”någon att älska”.

2.Behovet att omedelbar behovstillfredställelse.

3.Påtryckning mot partnern för sex eller engagemang.

4.Maktobalans

5.Maktspel för att få kontrollen.

6.Tigande är regel, särskilt då saker och ting inte fungerar.

7.Manipulation

8.Brist på förtroende.

9.Försöka att ändra partnern så att han/hon bättre uppfyller de egna behoven.

10.Relationen baseras på lögner och undvikande av obehagligheter ( t ex genom att undanhålla information).

11.Relationen är hela tiden likadan.

12.Förväntan att en av parterna ska rädda den andra.

13.Sammansmältning (besatthet av varandras problem och känslor).

14.Sammanblandning av passion och rädsla.

15.Att ge sig själv eller partnern skulden för problem.

16.En ond cirkel av lidande och förtvivlan.

Intim relation

1.Jagutveckling som första prioritet

2.Önskan om långvarig tillfredställelse; relationen utvecklas steg för steg.

3.Valfrihet

4.Balans och ömsesidighet i relationen.

5.Kompromissande och förhandling eller omväxlande ledarskap.

6.Öppenhet om önskemål, känslor och visande av uppskattning av partnerns betydelse för en själv.

7.Direkthet

8.Rätt förtroendenivå (dvs kunskap om att partnern troligtvis kommer att bete sig i enlighet med sin grundläggande natur).

9.Stöd och erkänsla för varandras individualitet.

10.Relationen behandlar alla aspekter av verkligheten.

11.Relationen är hela tiden föränderlig.

12.Självomsorg av båda parter.

13.Kärleksfull distans (sund omsorg om den andras välbefinnande och utveckling, samtidigt som greppet släpps).

14.Sex växer fram ur vänskap och omsorg.

15.Problemlösning tillsammans.

16.En god cirkel av uppmuntran och tillfredställelse.

Jag skulle vilja hävda att den här typen av destruktiv relation inte kräver någon normaliseringsfas som ofta brukar beskriva en våldsrelation. Om en eller båda av parterna redan tidigare utvecklat det beroende/medberoende-mönstret i tidigare relationer kan det ske omedelbart och individen kan lätt gå från en beroenderelation till nästa eftersom beteendet i sig är avhängigt en annan person som understödjer det. På så sätt dras de två personlighetstyperna obevekligen till varandra så länge var och en inte får hjälp att förändra beteendet.

Funnet på min uppfart. I de kraftigaste vindar blåser de största löven ner, som man brukar säga. Jag la vantarna på det här lövet för att ni skulle förstå magnituden av detta uttalande. Att behöva plocka upp det här lövet från gräsrotsnivå kan vara ett fall för kommunen.

För att sammanfatta de senaste sju månadernas krav på manligheten är detta alltså mina kriterier för en potentiell make:

Han ska kunna laga mat.

Han ska äga en miniblåslampa för köksbruk.

Han ska ha ett badkar i sitt badrum (det räcker alltså inte om det står som vattenho i hagen eller som konstverk i en ateljé).

Han ska kunna latin.

Dessutom har det visat sig av erfarenhet att jag har en stor svaghet för män som kommunicerar på en hög abstraktionsnivå och gärna välartikulerat och teatraliskt, men det är inte ett krav, mer en framgångsfaktor.

Min mamma har under många år försökt smussla in kravet på en ingenjörsexamen. På senare tid har hon blivit rabiat pga det faktum att hennes man sedan tio år har två döttrar som båda är gifta med varsin ingenjör och båda numera bor i varsin villa i Ängby och umgås med societeten. Jag känner dock att kravet på nämnda språkkunskaper i kombination med hög teknisk kompetens kan utgöra en oproportionerligt stor utmaning (gamla fördomar om de intellektuella fälten) varför jag undantar den punkten.

Nu återstår att skapa en ny användare på någon internetdejtingsajt eftersom jag raderat dylika sedan i somras (förutom den jag betalat för som nu bara hänger där i cyberspace och kostar pengar) med endast dessa kriterier uppställda för att se vad som händer. De lämnar åtminstone inte så stort område för fritolkning, förutom möjligtvis den sista. Det blir ett spännande socialt experiment.

Ok ok så det tog mig över en timmes research att hitta vilket som var rätt form på verbet i förra rubriken eftersom Moder Svea inte behagar svara i telefonen, men nu är det valt. Jag kommer nu att vara besatt av att förstå hur man böjer latinska verb tills dess att någon förklarar det för mig. Jag ska gifta mig med en man som kan latin.

Kom inte här och säg att "död" inte är ett verb får du får du på moppo! Jaja, hur man böjer latinska substantiv då.

Puh, nu är jag helt förvirrad. SveNSK-fröken Stanger-Eriksson skrattar hämndlystet i sin kammare.

Hur länge varar sorgen då själens bror har dött? En efterlängtad tvilling som endast skapades ur missförstånd. Ord som uttalades fel och som betydde något annat och tydda drömmar om en framtid som tillhört någon annan. När slutar sinnet vänta på att den ska vakna upp som sjönk i glömska inför sanningens brutala dom? En verklighet så stor och tung att inget lämnats kvar att läka.

Vad förstår den innersta av nattens drömmare om dagens kalla ljus när slöjorna rivs ner? En skymf mot bilderna som målats och visionerna som setts. Där fanns aldrig något. Det fanns inte ens en stund. Om allting var en saga framförd av en inre röst som aldrig klivit ut men så gärna ville tro att det var sant, hur sörjer man det då, det slut som aldrig fick berättas?

Hur länge innan det blir frid igen och hjärtat slutar sakna själens bror som aldrig fötts? Det var något annat. Så lik, så annorlunda, en annan utav mörkret. Förlåt för att jag födde dig ur fantasi och slog ihjäl dig då du skrek ur faktum, ord som väckte mig ur dvalan som inte kunde missförstås. Skapad och förgjord i samma andetag som borde gett dig liv, min själs bror vars liv jag tog.

.

Jaha.. så alla andra får gå på Pride-fest utom jag. Men men.. vad är väl en kväll på operan när klubben är stängd och det bara ges en fest på hela året och jag inte kan gå dit. Jag får väl ladda ner en flagga och läsa om intimitetens omvandling i stället då. Stackars mig.

Hur gjorde de gamla sjöfararna för att navigera när det var molnigt?

Jag tänker och funderar och tänker och funderar och jag kommer ingen vart. Det jag försöker lösa nu har jag aldrig varit med om förut och jag har faktiskt ingen aning om hur jag ska hantera det. Vad vill jag göra, vad är rätt att göra, vilket är viktigare? Om jag väljer att inte göra någonting alls, vad betyder det och vad händer då? Spelar det ens någon roll? Men vad säger det om mig om jag bara smiter undan och framför allt, vad gör det med mig? Varje beslut gör skillnad och ett icke-beslut är också ett beslut.

Av någon anledning känner jag en djup motvilja mot att be någon om råd trots att jag vet att det finns gott om andra människor som varit här och säkert har flera förslag. Jag känner redan till alternativen. Jag lyckas bara inte välja. Tiden står stilla och samtidigt går världen vidare, med eller utan mig.

Ur Roy Anderssons Du Levande: 

"Jag är psykiatriker. Det har jag varit i 27 år. Jag är alldeles utsliten. Att år efter år lyssna på rader av patienter som inte är nöjda med sin tillvaro, som vill ha roligt, som vill att jag ska hjälpa dem med det, det tar på krafterna ska jag säga. Jag har minsann inte så roligt själv. Människor begär mycket, det har jag kommit fram till efter alla år. De vill gärna bli lyckliga, samtidigt som de är självupptagna, själviska, ogenerösa, ja jag vill vara ärlig, jag skulle vilja säga elaka helt enkelt, de flesta. Att lägga ner timme efter timme på samtal för att få en elak människa lycklig, det är ingen mening med det. Det går inte. Jag har slutat med det. Jag skriver bara ut piller numera. Så starka som möjligt. Så är det med det."