Idag har det gått en månad sedan jag fyllde år. Alldeles för mycket har hänt sedan dess. Tiden blev inte bara tät den liksom svällde över och till slut brast något. Som blåsan på min hand som jag lät vara där och skyddade tills den gick sönder av sig själv och lämnade en nästan osynlig rodnad på huden. Inte riktigt ett ärr. Ingen ser det om jag inte pekar ut det, men det finns där som en påminnelse om att jag inte var tillräckligt försiktig, att jag brände mig rejält på något som jag borde behärskat vid det här laget. Jag brast i uppmärksamhet och gjorde en felbedömning, bara någon millimeter i mindre än en sekund men när man hanterar sådan utrustning finns inte den marginalen. 180 grader varmt.

Under det som hänt har det känts som att jag lösts upp och sedan har jag blivit tvungen att omdefiniera mina gränser. Försöka ge mig själv en form som jag kan leva med. Åt vissa håll måste jag liksom sträcka mig ut för att se vart det tar stopp. Det är lite läskigt med tanke på att om jag sträcker mig och sträcker mig och ingen yta stoppar mig så finns ju alltid risken att jag tippar över. Jag sträcker mig ändå för att jag behöver veta var den gränsen går. Nu känner jag mig porös. Så om någon trycker på mig ger jag fortfarande vika, men jag tycks återhämta mig och svälla ut igen, vaksam på just den punkten där jag blivit petad. Jag tror dock att jag behöver låta tiden tunnas ut igen ett tag, dra ner frekvensen några snäpp. Känna lugnet, som min första sambo brukade säga för hundra evigheter sedan.

Svamparna från igår. Två, porösa, giftiga.

Jag tänker på de absurda kontrasterna i mitt liv och hur jag inte verkar kunna göra något lugnt och försiktigt, även om det var vad jag tidigare trodde att jag gjorde. Antingen är mitt liv fullkomligt händelselöst och jag gör absolut ingenting eller så går jag ut och kastar mig utför ett stup. Jag kan inte bara ta en promenad som vanliga människor. Jag har tydligen inte upptäckt den gyllene medelvägen, jag strosar inte runt i landet lagom. Nej nej. För mig är det allt eller inget, av eller på, nu eller aldrig. Jag satsar helhjärtat på det jag tar mig för och låter övrigt stå tillbaka. Antingen eller, inte lite av varje.

Under min sävliga yta döljer sig oanad rörelseenergi och när reglaget slås på är drevet igång. Jag kan vara kusligt distanserad eller totalt engagerad. Antingen tröttsamt uttråkad eller överdrivet intresserad. Någonstans på vägen har jag beslutat av leva känslor fullt ut och när jag bejakar upplevelsen blir den otroligt intensiv för mig. Det kan vara underbart men det kan också göra ont som fan. Men det är inte så att det ligger bortom min kontroll heller. Förvånansvärt ofta fattar jag medvetna beslut. Ibland talar jag till och med om det för folk. ”Nu bestämmer jag mig för att lita på dig” sa jag till min sons far efter att jag övervägt det ena och det andra i mitt huvud och så kastade jag mig huvudstupa. Sedan börjar saker hända. Avsiktliga och oavsiktliga konsekvenser av mitt beslut. And it can be a ride.

Ibland tänker jag att kanske borde sätta upp en varningsskylt på min dörr. Om du väljer att kliva in här så får du räkna med att då och då kasta dig utför ett och annat stup med mig. Här sker dramatik när du minst anar det. Kom inte hit om du inte är rustad för överraskningar. Dock är det få (tror jag!?) som upplever den här sidan av mig. Få som kommer mig så nära. I eländesbloggen står det sedan gammalt ”Jag skjuter inte människor ifrån mig, jag skyddar dem från det svarta hål som är jag.” Skrivet i affekt den gången, men det har en viss betydelse. Med det menar jag inte att jag är en dålig person eller dålig för andra generellt, men att jag kan bli väldigt intensiv och det är inte alltid bra och det är inte alla som kan hantera det. Så jag vill någonstans vara försiktig med människor men ibland misslyckas jag. Ibland blir min omtanke väldigt hård, även om intentionen är god. Det här har inte jag förstått förrän nu och sett i det ljuset förstår jag nu ett och annat som har hänt på fler sätt än jag gjort förut. Så mycket mer kan man kanske inte göra, än att försöka förstå sin del, för det finns ju alltid två.

Jag gjorde en övning med mig själv för någon vecka sedan och den var svår. Jag sa till mig själv: Kan du förklara varför ditt senaste förhållande tog slut utan att en enda gång skylla på den andre? Inte en enda gång. Det betyder inte att jag gav mig själv skulden, utan att jag ville ta reda på om jag kan berätta hans historia för mig själv. Det finns ingen anledning för mig att försvara min sida, den sidan är jag trygg med och den har jag redan fått berätta. Den förändras inte för att hans är annorlunda. Ja, jag klarade det. Det var svårt, men jag gjorde det. Och vet ni vad det gav mig? En fantastisk befriande förlåtelse kom över mig. Inte bara på ytan utan i hela mig. Jag kunde förlåta honom och jag kunde förlåta mig själv för det som gick fel och jag kan se tillbaka på vår tid med ömhet och känna att ingenting var förgäves.

Ok eh ja ba liksom shit och sen typ men tjena fast vadå typ va fan och så där galet liksom typ ba HALLÅ fatta ingenting allt är.. alla tankar.. men vem va varför.. afasi.. jag drog Bergman-citat.. "varje människa vill bli avslöjad".. jag ser dig nu.. men ändå.. miljoner ord ingenting är annorlunda men allt är förändrat.. ja jösses.. det är vad det är.. upp och ner.. du VET.. fullkomlig nedsläckning.. förlåt.. vad har jag varit.. på väg hem fotograferade jag en flugsvamp, jag menar varför inte?

Mitt liv är ett otroligt äventyr.

Jag stoppade ner handen i fickan på kappan för första gången och där låg en lapp. En biobiljett från länge sedan. Se:

Den hemliga resan gick inte till Spanien men knappt halvvägs, till Spa. P låg och förde en tyst duell med bubblorna i kurbadet medan jag fick rygg- och nackmassage. De lilla kvinnan med de stenhårda händerna knådade till min rygg så knutorna ven. Jag har tidigare varit på helkroppsmassage vilket var en nära på erotisk upplevelse som därmed också blev smått obehaglig ensam i ett litet rum utan kläder med en främmande kvinna vars mjuka händer sökte sig upp på platser där man sällan rör andra. Jag minns att jag tänkte att det var något man med fördel kunde ägna sig åt med sin älskare i stället. Denna massage var dock av en annan typ och efteråt var kroppen helt ”len i musklerna” som P uttryckte det.

Mellan behandlingarna dagdrömde jag och P om möjligheten att en dag slå våra påsar ihop och föra samman kropp och själ till välmående i stressade människors vardag. P är sjuksköterska, jag blir ju som sagt.. ja. Grannen blir läkare och jag har ett par fd arbetskollegor som blir massörer och spa-vetare (?). Dessutom är inredning av spa faktiskt mitt ex Rs specialitet. Det är som menat att bli. Jag låg i mitt eget kurbad och tänkte på den holistiska sinnesupplevelsen. Hur ljus och vatten och färg skulle kunna användas mer effektivt och hur även smaksinnet skulle kunna tillgodoses på ett mer spännande sätt än med maskin-cappuccino och banan. Jag tänkte på hur mjuk beröring frisätter känslor (speciellt runt området i mitten av kroppen där känslorna oftast upplevs födas) och den kvinna P berättat om som brustit i gråt under en ansiktsmassage, en behandling jag också erfarit som verkligen är en intim upplevelse den med. Jag funderande på delaktigt lärande och möjligheten att kanske vara mer aktiv i sin egen helande process. Ungefär där stängde den muskelstinna lilla kvinnan av bubbelbadkaret och jag och P svajade mosiga ut till ett glas vatten och omklädning.

Ingen träning idag, uppmanade knogkvinnan och jag och P kände oss inte tillhöra riskgruppen. Kvällens dansande under alkoholpåverkan på var sitt håll nämnde varken hon eller vi. Allt är enligt plan inför kvällen förutom en detalj jag missat. Jag har ingen skjuts. Ajdå. Nåja.. om någon ser en gulgrön cyklist som sprungen ur en annan tid korsa vägen så är det väl jag.

Spa á la R (Borgafjäll)

Det blev ingen bio, i stället blev det glass och te och Ingmar Bergman. Filmen var fantastisk och fick mig snabbt att komma över besvikelsen över det uteblivna biobesöket. Annars är bio något jag verkligen älskar. Det är att bli slukad av berättelsen, det är vad jag önskar. Om berättelsen ett ögonblick får mig att glömma att jag är där, då har den lyckats. Det handlar ju som alltid om att bli gripen. Jag bryr mig inte om att tala om vad som är bra och dåligt så länge det väcker en känsla i mig. När jag ser en film förväntar jag mig att den ska gripa mig och om den inte gör det blir jag besviken och irriterad och känner mig nästan snuvad på upplevelsen.

Jag blev ikväll introducerad till Bergman genom Persona. En film som nästan var mer än vad jag förstått att en film kan vara. Jag känner att jag ännu inte kan förstå den, så full av symbolik och uttryck att den verkar ha ett eget liv. Orden överväldigar mig, de är enorma och jag vill höra dem igen. Jag skulle vilja köpa det här manuset och bara läsa det.

Ur manuset:

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester - tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Ur manuset:

Men lidandet var inte slut. Den lilla pojken greps av en häftig och ofattbar kärlek till sin mor. Du värjer, du värjer dig förtvivlat. Du känner att du inte kan återgälda. Och så försöker du och försöker men det blir bara grymma och tafatta möten mellan dig och pojken. Du kan inte. Du är kall och likgiltig. Han ser på dig, han älskar dig och han är så mjuk. Du vill slå honom för att han inte lämnar dig i fred. Du tycker han är äcklig med sin tjocka mun och sin fula kropp och sina fuktiga och vädjande ögon. Du tycker han är äcklig och du är rädd.

En recension:

"Ingmar Bergmans nya film 'Persona' uppfattar jag som ett meddelande om en belägenhet vid den yttersta gränsen, där språket brister sönder, bilderna rämnar och verkligheten upplöses. Den kommer emot mig som en personlig bikt, ett skri av förtvivlan eller ett rop mot mörkret och tystnaden som det någonstans heter. Ett rop mot, ett försök att avvärja hotet som ligger i denna förtvivlan."

Filmen handlar om skuld och skam. Den handlar om att inte veta vad som verkligt och vad som är sant. Den handlar säkert om mycket mer.

Den gör ont i mig.

Oundvikligen så jämför man sina villkor och relationer med andra som befinner sig i liknande omständigheter. Hur andra mammor relaterar till sina barn är en sådan jämföresle som ligger nära till hands, framför allt som ensamstående mamma. Föreställningen om vad en god mamma är och vad hon gör är betydligt starkare än den verkliga erfarenheten och en källa till ständig reflektion.

Jag umgås extremt sällan med andra ensamstående föräldrar. Föräldrar över huvud taget har kommit in i mitt liv de senaste ett-två åren. När jag fick barn var jag 23 år, umgicks med 20-åringar och ingen annan hade barn. Mammorna i föräldragruppen var 30 år och hade jämnåriga vänner. Även om deras livssituation liknade min med villalån och arbete så pratade vi inte om samma saker. Deras syn på sina barn verkade också skilja sig från min. Jag tyckte de daltade med barnen och det mesta annat. Ojoj farlig stol, ojoj min kropp, ojoj mitt deltidsjobb, ojoj inte äta halvfabrikat.

På öppna förskolan lät jag mitt barn klänga sig över lekställningar, snubbla på leksaker och jag ingrep inte i en konflikt med ett annat barn så länge den inte urartade. Jag upplevde att de andra mammorna handgripligen hindrade sina barn, lyfte undan dem från "faror" och ropade åt dem så snart de petade på ett annat barn. På allmän plats fick mitt barn utforska omgivningen, andra barn hölls fast. Min sambo tyckte jag var släpphänt och beordrade vår son att sitta still och inte störa andra de få gånger han var med.

Idag kan jag uppleva det besvärligt att jag inte "har pli" på min son som andra verkar ha men jag inser att det inte handlar om att min son beter sig bedrägligt, för det gör han inte, utan att jag upplever att andra människor förväntar sig att barn ska vara osynliga och inte ställa till besvär. De ska vara små vuxna som kontrollerar sina begär och döljer sina känslor och det är min uppgift som mamma att kräva detta av mitt barn.

Samtidigt ser jag hur min son förvandlas till en ny jag när han är med mig och hur han är helt annorlunda med sin pappa. Hos mig är han lugn, han gör sin frukost på morgonen, han cyklar själv till sina vänner och förhandlar sin relation med grannpojken under överseende av våra gemensamma föräldraögon som vägleder dem när känslorna tar överhanden och hot börjar utväxlas. Vi leker aldrig, vi gör vardagssysslor tillsammans. Med sin pappa är han högljudd och vild, hoppar och far och klänger men sedan den nya kvinnan kom in i bilden också exceptionellt ordningssam med deras hem. De leker hela dagarna, säger hans pappa.

Vad är min poäng? Kanske att mitt barn formas i mötet mellan mina handlingar och min person, inte bara den ena eller det andra. Om jag är hämmad och kontrollerad, men "släpphänt" och tillåtande så kompletterar de på något sätt varandra. Den spontana, impulsiva mamman å sin sida har kanske ett större behov av att lära ut kontroll just därför. Detta är en del av vad psykologin hänvisar till som "the good enough mother", hon som inte är perfekt med tillräckligt bra för just sitt barn. Föreställningen om den goda mamman däremot bygger på att det finns ett rätt sätt och jag fortsätter att värja mig emot den tanken.

Såhär i diagnosernas guldålder när vi närmar oss 400 tänkbara "sjukdomar" i DSM IV har jag hittat på en egen till mig själv. Jag lider av kortsiktig bipolär sömnstörning. Ena kvällen lägger jag mig 24, nästa kväll 20.30, nästa 23.45, nästa 21, nästa 23.25 Varje morgon när klockan ringer 06.30 snoozar jag de fem gånger som är möjliga på min telefon, tänder lampan, sätter mig halvt upp i sängen och kravlar till slut upp strax efter 7 endast motiverad av min sons skolas hot om konsekvenser för sena ankomster och tanken på att jag ev kan sova en stund till efter att jag lämnat honom. Det är otroligt hur kreativ hjärnan är på att hitta knep för att få sova längre på morgonen.

Ikväll blir det bio, i morgon ska jag ut på hemlig resa med okänt mål i regi av P och sedan blir det 60-talsfest på kvällen. Dessutom: Ingen mer tidig morgon förrän om drygt en vecka! Life is good in the goblin's den. Nu ska jag lägga mig i soffan och soooova en stund.

goblin - en liten elak tomte

det bor en i oss alla

Apropå föreläsare måste jag bara ge en liten dagens blomma till vår kursansvarige på sociologin. Han heter Mats Johansson och det vete tusan om han inte placerar sig i topp bland våra hittills genomlevda pedagoger. Alltid väl föreberedd, klara tydliga föreläsningar, lagom tempo, lagom mycket skriva på tavlan, ingen power point (kursanteckningarnas bödel och en mardröm för inlärningen). Visserligen måste man vara hängamerad, som jag råkade säga när jag menade "fokuserad för att hänga med" och blev rätt nöjd med mitt nya ord, men det är ingen nackdel.

Det är tufft att konkurrera om förstaplatsen med Mikael Henningsons brinnande alfahanne-med-humor-och-en-norrländsk-prilla-stil. Mikael får ett minus för power point men ett plus för skarpa svar på t o m A4s frågor.

______________________________

I bottenplacering hamnar en kvinna som jag hamnade i konflikt med förra terminen mitt i klassrummet då jag under rast framförde att jag ifrågasatte hennes metod för gruppindelning som mest påminde om det sociogram vi just blivit rekommenderade att inte genomföra på skolelever och som skapade en otrevlig arbetsmiljö med olust för de socialt svaga i klassen varpå hon svarade med att jag sysslade med mellanstadiefasoner och skulle skärpa mig. Jag lämnade klassrummet och kom inte tillbaka nästa lektion då hon tydligen bad om ursäkt till hela klassen. Dock aldrig till mig. Jag valde sedemera att ägna mig åt universitetsfasoner och skriva en halvtimmes utvärdering vid kursslutet som bl a handlade om hur "vuxna människor" inte är friställda social hierarki och att en lärare, framför allt i pedagogik, medvetet borde välja metoder som inte reproducerar en sådan struktur.

Det är tufft att konkurrera om bottenplatsen med en man som kommer sent eller t o m glömmer bort sin föreläsning, kör power points som är så långa att han inte hinner gå igenom mer än 3/4-delar på en dubbel lektion och pratar så tyst att man inte hör fastän man sitter längst fram. Kvinnan får plus för övrigt upplägg på sin kurs. Det är ett personligt agg, jag erkänner, men jag hade rätt i sakfrågan.